Idag är det otroligt mycket vår i luften; vinden är stilla och fåglarna kvittrar och Tooka kan tänka sig att vara ute längre än fem minuter i stöten. Själv? Själv längtar jag nästan outhärdligt mycket efter västkustsommar såna här dagar – att få gå mellan fiskebodarna där luften är tjock av tjära och få sola på klippor och handla glass och äta nyfångade skaldjur tills man är så mätt att man knappt kan sitta upprätt.

Och i år finns det ju en dimension till. Silkesapan. Att kunna ta med honom till alla de platser jag älskar, och inte bara det – att kunna börja ge honom samma barndomsminnen som jag själv har. Som känslan av tjocka fotsulor efter en sommar av barfotaspring eller att ligga på det solvarma golvet på en kluckande båt och titta på himlen med en av de saltsmakande stropparna från livvästen i munnen.
Sånt där.

Men det är lite tid kvar. Tre månader eller så.
Så tills dess roar vi oss med att vara glada över våren, skratta åt att bli hissad i luften och att rulla från rygg till mage till rygg igen.

Något av det absolut bästa jag vet är en renbäddad säng. En med lavendeldoftande, mjuka lakan – ni vet; såna som riktigt kallar på att man ska ge upp allt det där dagtramset och komma och lägga sig istället.

Så det har jag roat mig med här hemma idag. Luftat ur ovanvåningen med öppet fönster, torkat golven, bäddat rent. Tänt ett spadoftande ljus så att det bara ska ligga en lätt, lätt slöja av doft kvar när det väl är dags att gå och lägga sig.

Tänk att så små saker gör så mycket i det stora hela.

Tro det eller ej, men vissa dagar är det som om man får dra orden ur mig. Bokstäverna sitter liksom fast där inne nånstans och kommer inte ut med den lätthet de brukar. Så är det idag.

Vad ska jag skriiiiva? gnäller jag och hasar omkring i mannens för stora fårskinnstofflor och kliar mig på magen. Vad ska jag skriiiva om?

Och jag tycker inte om att bråka med mina bokstäver. Så de får vara kvar där inne så länge, tills de kommer igång igen och tills jag kan skriva som vatten och inte behöver dra det ur mig. Kanske blir det idag, kanske imorgon.

Just nu har vi bara inte så mycket att säga, bokstäverna och jag.

Jomenvisst! Visitkort och bilförsäljar-penna.
Man är liksom värsta business nu. Jo jo. Ska bara övertala mannen att stripe:a bilen också. ”Att vara någons fru” över hela sidan och sen min flinande nuna på bagageluckan. Kanske ska jag göra tummen upp också?
Ja. Tummen upp. Det blir bra.

Sådärja, då har man varit ute och luftat sig och röjt runt i stan lite och sett till att ha fått undan en hel del viktiga saker för framtiden. Nu låter ju detta vansinnigt allvarsamt och så är det absolut inte. Men det är bra att fixa såna saker ibland. Stuff. Särskilt stuff för framtiden.

Och så var jag inne på Le Make igen. Kan inte gå förbi den butiken utan att titta in, så enkelt är det. Kan bero på att de har såna här bra skyltar i fönstret.

Och ni som undrade om vad jag hade på mig idag. Jeansen är Circle of trust, skjortan är Raffe, linnet är Custommade, skärpet HunkyDory, klockan Triwa och skorna Hunter.

Och nu har mannen fladdrat iväg till jobbet och jag har skrattat ihjäl mig lite i telefonen med min gamla chef, så nu vankas det bad, babymys och promenad med flickorna.
Heja fredag!