Ja, här lullar jag fortfarande runt hemma i min Oxford Dress (ChillNorway) och mina Tindy-raggisar, och nej – jag har inte kommit på vad tusan det är jag har glömt. Dock har jag spolat av mig ansiktsmasken. Det är ju ett steg i rätt riktning, iallafall. Och så har jag gett flickorna den uppmärksamhet de kräver genom att ge Tant godis och bära runt Tooka som en hösäck över axeln, och silkesapan har fått bada och själv har jag ätit frukost. Så nu är hela familjen nöjd. Inget illa dagsverk må jag säga. Och ni som undrar över storleken på lill-Tookan får kanske en liten uppfattning nu.
Men nu måste jag få tummen ur och klä på mig för lattemorsande. Måste. Hur seg kan man bli, liksom.
Det känns som måndag idag. Och som om jag glömt något, något sådär semiviktigt. Så jag går runt här hemma i raggsockor och ansiktsmask och klänning och muttrar för mig själv vad är det du har glömt? och knackar pekfingret i pannan. Vi får se om jag kommer på det. Eller så har jag inte glömt nånting, och då blir det såklart svårt att komma på.
Idag ska jag vara lattemamma och träffa den här tjejen som jag inte sett på vad som känns som en miljon år, minst, och vi ska Espresso House-fika med våra bäbisar och hamna i kvinnofällan och allt det där min BM varnade för. Men först måste jag skaka fram lite frukost, skölja av ansiktsmasken som nog suttit i 40 minuter nu, och försöka komma på vad tusan det är jag har glömt.
Ikväll kom dimman, och jag smäller av vad vackert! Det är nåt särskilt med dimma och ängar och den där sista strimman av ljus på kvällarna – jag får snart-sommar-längtan och vill dra på mig en Walla och köra Mombasa-dans och allt möjligt knasigt.
För er som inte varit med från början och inte vet vad jag jobbar med – jag är försäljningsansvarig på ett börsnoterat bolag med huvudkontor här i Malmö. Våra två huvudtjänster säljer vi inte själva utan vi använder oss av återförsäljarkontor runt om i landet och det är de jag ansvarar för. Innan jag gick på mammaledighet rörde det sig om runt 5 kontor totalt med kanske 80-100 anställda om man slog ihop allt. Jag åkte runt och höll utbildningar, hittade på kampanjer, såg till att alla skötte sig och att vi nådde våra mål/höll årsbudgeten och sådär. Och så var jag allmänt trevlig och skräckinjagande. Samtidigt.
Och Björn då?
Jodå mina damer, han är singel och i sina bästa år – så är det någon som vill starta budgivningen så varsågod! Han gillar konditorivaror, renoveringsobjekt och bra viner och kan mycket väl tänka sig att gå på dejt med nån glad typ som dig.
Hm? Ja? Var inte blyga nu. Han hade behövt nån fin i sitt liv, tycker jag.
Den här stilige karlsloken är min chef Björn.
Honom träffade jag på lunch idag för att prata om framtiden och annat sånt som är bra att göra ibland när man är mammaledig. Som sagt, det är sjukt svårt att tänka sig att jag har en chef. Jag är inte världens lättaste att ha som anställd om vi säger så. Särskilt inte med tanke på att jag tenderar att tycka att alla är puckon och att jag gör allt så vansinnigt mycket bättre själv, men Björn har lärt sig hantera mig riktigt bra.
Idag var det dock ännu svårare att tänka sig att jag har en chef med tanke på att jag har varit mammaledig och Enväldig Härskare över Min Blogg i flera månader nu, och fått härja helt fritt och gå precis hur bananas jag vill. Så under hela lunchen var jag helt rusig av frihet och kaxighet och satt och vippade på min stol och kände mig hur grym som helst. Ha! You’re not the boss of me! ville jag gasta över bordet, sådär som på film ni vet, men sen kom jag på att det är han ju visst det. Så då kom jag ner på jorden lite. Drack mitt vatten lite mer stillsamt och diskuterade framtiden och dissekerade en kycklingfilé.
Sen gick han tillbaka till kontoret och jag gick till ett annat kontor för ett möte. Superhemligt. Så hemligt att jag inte ens vågade fotografera porten jag gick in i för att ni då direkt skulle klura ut vad jag höll på med. Och det går ju inte för sig. Nej nej. Så jäkla hemlig är jag.
Känns bra, faktiskt. Lite som Greta Garbo i Ninotchka, eller så.
Fancy.
