Idag är en dag då det händer saker.
Jag ska in till stan och urbanisera mig en aning; först blir det kramkalas på kontoret, lunch med min chef (ja, konstigt nog, nån är the boss of me) och sen ska jag ta ett möte angående det-där-jag-ännu-inte-kan-berätta-men-som-kommer-få-er-att-skratta-tills-ni-dör-litegrann. Ho, ho, ho. Spänningen stiger.
Och just ja! Skottår! Hem och fria med er, tjejer. Jag kan hjälpa till med planeringen av bröllopet sen, nemas problemas.
Och nu har jag fått vinnaren av ICON-halsbandet. Grattis Adela!
Alltså, tjejer…
Jag tror att jag är en smula död nu.
Fy helvete vad jobbigt det var!
In kommer jag och Svåra Lena och är de enda av totalt fyra personer som ska skaka rumpa ihop med hjälp av en a) supergullig tjej som så att säga ”har rytmen i blodet” och b) en påpälsad man från Senegal som har ett av de vitaste leenden jag sett och som daskar sin trumma med stor iver.
Hur det gick? Åt helvete.
Jag fick blodsmak i munnen redan under uppvärmningen. Alltså seriöst. Jag är inte i bra form. Senegal-mannen flinade så stort under hela passet att jag är hundra på att hans stamdans som vi tydligen försökte oss på inte alls var en riktig stamdans utan modifierad och att vi egentligen dansade ”din syster är en svettig get” och andra obsceniteter. Den söta passledartjejen berättade att det minsann var bra för skelettet att stampa, varpå jag säger skit i skelettet, vi är här för att bli tighta vilket faller helt platt hos alla förutom Svåra Lena – men jag är duktig och stampar på så kraftigt att jag numera sportar en saftig blåsa på vänster stortå. (Det är den jag visar i bild för övrigt. Jag gör inte den posen för att demonstrera hur oerhört vig jag är.)
Ja, vad säger man?
Hysteriskt roligt var det. Hysteriskt. Men jag är knappast en kvinna man tar med hem och visar stammen i Mombasa, det får vi nog konstatera. Och jag är på tok för svensk för att må riktigt bra av att i slutet av passet stå i en ring och leda frigörande dans – det kan ha varit det mest obekväma jag gjort sen skrattyogan jag gick på 2001. Och jag måste lära mig att alla inte tycker att jag är rolig, och att jag nog inte ska säga till den trevliga femtioåriga damen som försynt berättade att hon gick hos sjukgymnast att honom skulle jag nog få besöka imorgon. Sånt skojar man tydligen inte om när man står barfota i ett illa ventilerat bygge på en åker. Såklart.
Men förutom det? Ja. Det här gör vi om nästa vecka, tycker jag.
Snart har jag min egna youtube-video.
Det blev vår igen!
Jag har kunnat ha dörren öppen mest hela dagen, och Tooka har suttit nöjd i solen och kisat ut över åkrarna utan att fruset dra in svansen mellan benen en enda gång. Själv? Själv tittar jag på sånt här och blir aningen orolig. Det lär ju vara mer än bara le waka waka som kommer skaka om jag försöker mig på det där.
Lycka är att öppna ett skåp och längst in hitta förra årets mest uppskattade present. En vansinnigt hårdhänt och högljudd massagegrunka som man bara fick avnjuta i en vecka innan man fick reda på att man var preggo, och som man sen dess glömt bort att man äger.
Idag är det en historisk dag.
Ikväll ska nämligen jag och Svåra Lena bege oss ut på åkern och dansa afrodans, barfota, tillsammans med en massa andra knasiga typer. Eller ja; på själva åkern ska vi såklart inte dansa, men på ett litet lokalt ställe här ute på landet som ligger mitt på en åker och har ett namn som osökt får en att tänka på långvården alternativt utslussningskriminella. Det hela ska bli vansinnigt spännande.
Mest för att jag aldrig har dansat afrodans innan, men också för att jag inte direkt är känd för att vara i särskilt bra form. När jag bokade in oss sa hon att vi skulle ta med oss varsin handduk. ”Handduk, jaha.” sa jag. ”Varför då?”
”Om ni kommer svettas mycket” sa hon hurtfriskt.
Och då blev jag lite rädd. Svettas så mycket att man behöver en handduk? Hur jävligt kommer detta bli egentligen?
(Att Svåra Lena kommer klara det hela galant tvivlar jag inte ett dugg på. Hon kan det där med barfotadans. Det har vi ju redan sett här).
