Fasiken, alltså.
Jag har så läge försökt kämpa emot det faktum att jag förmodligen har entreprenörsskapet i blodet, för det där med att vara entreprenör passar inte mig. Jag trivs med att arbeta för andra. Det har jag alltid gjort och kommer alltid göra.

Men ibland blir entreprenören i mig så tydlig.

Som när jag på kvällskvisten kläcker en idé och sen spenderar halva natten med att planera. För jag är ju en doer också, tyvärr, vilket innebär att jag börjar dra i precis alla trådar jag kan. Samtidigt. Och så börjar jag prata för fort, knuffar min man i sidan och säger jamen är det inte briljant?! va? va? och går rastlösa cirklar på vardagsrumsgolvet.

Och då börjar han skratta för då vet han. Det var samma visa tre månader innan bloggeventet ägde rum, samma visa månaden innan vi blev husägare, samma visa innan tre skabbiga skåp från Egypten anlände på uppfarten.

Har ni tänt ett ridhus nån gång?
Det är samma sak som händer inne i mitt huvud. Jag kan nog inte förklara det bättre. Det börjar med ett klickande och ett sprakande längst bort; i början darrande ljus som tänds lite avlägset för att sen gå snabbare och snabbare innan hela ridhuset är upplyst och allt blir tyst igen.

Ja.

Jag råkade trycka på strömbrytaren igår, och nu är det här ridhuset redo for action.

Vet ni vad jag har gjort nu? Va? Va? Vet ni det? Jag har anmält Svåra Lena till Farmen! Och som ansökningsbild använde jag den här, såklart:

Bilden från min möhippa där Lena ser ut som en anemisk fransjacke-tant.

Moahahahaha!

Förstår ni underhållningsvärdet av Svåra Lena i Farmen? Alltså verkligen?
Farmen-Qristina aint got nothing on this.
Herregud vad roligt.

Vad jag tror är hemligheten med att må bra i sin arbetsvardag?
Att hitta det där man är bra på och försöka lägga så stor del av sin tid som möjligt på att göra just det. Jag har sagt det innan; jag tror att grundstenen i varje människa är en önskan om att få göra en skillnad. Att lyckas med det man företar sig.
Att få känna att det går bra.

Jag har lärt mig vad jag är duktig på och försöker ägna mig åt projekt och arbeten där jag vet att jag kommer få använda mig av det jag kan. Av det jag gör snabbt och med stolthet och säkerhet eftersom jag vet att jag är bra på vad jag gör. Jag är till exempel inte alls särskilt duktig på matematik och även om jag skulle klara av det hyfsat så skulle jag inte (om jag inte var tvungen) ta ett jobb där jag var tvungen att ägna en stor del av dagen åt att lämna ifrån mig matematiska formler. Det skulle innebära att varje dag skulle vara lite utav en kamp. Att jag skulle slösa energi på att hålla en hygglig nivå istället för att lägga energi på att få briljera. Detsamma gäller i vardagslivet; i livet med alla andra. Där försöker jag välja mina strider, där också, och framförallt försöker jag acceptera saker som jag faktiskt inte kan ändra på.

Och så försöker jag komma ihåg vad jag är dålig på.

Och med de två vetskaperna; vad jag gör bra och vad jag gör mindre bra, är det lättare att styra livet så att det inte blir så mycket friktion. Man ska aldrig tvinga sig själv till något om det inte är nödvändigt. Då är det bra mycket skönare att spara den energin till annat.

Som Anna Kåver skriver:
”Man ska leva ett liv, inte vinna ett krig”.

Ja. Allt är inte en kamp, man måste inte hela tiden slåss.
Det är okej att slappna av också.