Att se när kärlek startas upp.

Livet

När jag var borta var vi ute och åt varje kväll; vi hamnade på olika restauranger bland olika bord och man såg sällskap efter sällskap och hur folk interagerar med varann och då slog det mig; hur blind jag har blivit. Sen jag gifte mig.

När jag var singel så såg jag det där hela tiden; det där spelet och de där gesterna och jag var en del av det och jag visste alla spelregler. Men sen jag träffade min man har jag verkligen tagit två steg ut och har inte ens sett det hos andra längre. Jag har inte ens kunnat skriva om det; jag som samlar alla ögonblick i en liten ask i hjärnan och tar fram dom när jag har skrivklåda och hjärtat kastar sig mot bröstkorgen av skaparlängtan. Men den här resan gjorde jag det. Och då slog det mig:

allt såg precis likadant ut som det alltid gjort. Och det var så otroligt häftigt att se och att registrera att jag satt som hypnotiserad av de andra borden och verkligen slukade alla dessa fram-och-tillbaka-manövrar hos människor som druckit lite mycket vin och äntligen vågar närma sig någon de länge strukit sig mot i trånga korridorer eller som de sett rakt igenom en fullsatt bar och tappat fotfästet av.

Men alltid samma sak; alltid dessa stimmiga bord och alltid alla dessa förnuftiga män med nougatögon och spikrak hårlinje i nacken; de som har rödrutiga skjortor och lena händer, de som slappnar av vid en middag och håller kvar blicken tills golvet lossnar och vars ben vilar så lätt mot ens eget under bordet att det nästan känns som att flyga – alla dessa tillbakalutade med skratt i blicken som alldeles nyss var kostymsträva och på avstånd men som bara för en stund släpper alla murar och låter andra komma in. Och så dessa kvinnor; de fladdrande, osäkra – de som tar emot en tumme på sin egen och lyssnar på The Clash tills rummet slutat snurra och de inte längre får plats i sin egen bröstkorg, de som går efter och söker upp och vaktar sin mobiltelefon med ena handen i fickan och inte kan sova på dagar eftersom huden minns känslan av någon annan och kläderna doftar sånt de ibland tvivlar på har hänt. Och så mitt i det här en vinternatt och någons armar runt någons midja och ett huvud mot någons bröst och bara ett tusen stjärnor och den där frågan från en bok de läst för längesen som någon ska säga två timmar senare i en soffa och på riktigt mena det;

Hur står du ut någon annanstans än här? Med mig?

Och säga vad man vill om romanser och säga vad man vill om folk som lutar sig mot varann på en bar och flätar fingrar under borden med folk de inte borde men det är det vackraste skådespelet att se, och det finns inga böcker eller inga filmer i världen som slår första parkett när kärlek startar upp av en tumme i en handflata någonstans på en bar hos folk man inte känner.

Att ge efter för impulserna.

Livet

Begav mig ut på lunchen för att försöka få tag i något att äta. Gärna något salt och fett som skulle kunna lägga sig som en tröstande filt över Denna Första Vardag när jag fortfarande är kollegorförälskad och inombordsfnittrande och försöker vänja hjärnan vid att släppa endorfinerna bara för en liten stund så att jag återigen kan fungera, men nej. Försökte med en stor tallrik soyaglänsande nudlar med strimlad entrecote – inget. Toppade med en påse zoo och en chai – lite bättre, men hjärnan rasslade fortfarande lite rostigt bara jag tänkte på excel och bakom mina revben nynnades det fortfarande låtar jag för inte så längesen fuldansat till. Fanns bara en sak kvar att testa: Zara-rean.

Så nu sitter jag här med en stor Zara-påse halvgömd under skrivbordet och jag skäms litegrann för jag har i veckor svurit på att Absolut Inte Gå In men de där glasdörrarna var så lockande och inuti dinglade en massa vackerheter på galgarna och min storlek fanns här och där och ropade på mig och bara ett par plagg kan ju inte skada och nej; det gjorde dom inte. Jag fick trettio minuters kvinnoterapi bland klackar och frasande klänningar och nu ligger händerna lugnare på skrivbordsytan och siffrorna är lättare att fånga.

Herregud. Jag är så enkel.

Att väcka sig själv.

Livet

Jag somnade som en stock igår, inklämd som ett utdraget s mellan Tant och Tooka och med handen på mannens bröst, och drömde om bussfärder och tunnelbanestationer och om hur jag var ute med affärsområdeschefen och köpte bikinis till flygvärdinnor och när klockan ringde i morse vaknade kroppen långt innan hjärnan gjorde det och det var inte förrän jag traskat gågatan upp som hela jag kunde kallas vid medvetande.

Och nu är jag på kontoret igen och allt doftar mörkrost och bodylotion och är precis som vanligt och den där delen av mig som lever på rutin älskar det, Svåra Lena sitter och hojtar “nam nam nam” och tittar på kontaktannonser på nätet och regnet hörs mot takfönsterna och inboxen är lika fullsom förväntat och med lite varm choklad på det här så kommer nog den här dagen bli som den ska, den också.

Ordningen är återställd.

Livet

Flickorna är hemma och följer mig som en skugga, mannen har en hand som håller min och alldeles snart väntas det melon- och mangosallad i en randig soffa medan snön smälter utanför och pulsen slutar rusa. Det känns som fredag men imorgon väntar jobbet och resdagar och en inkorg som flaggar full, men just nu är det bara jag och en filt och mitt huvud på en älskads mage –

och ingenting annat spelar egentligen någon roll.

Att ha någon som väntar.

Äktenskapet & Bröllopet


När jag kom hem låg två saker och väntade tålmodigt på köksbordet – en liten present som härliga Marrakech Design hade skickat och sen det som slår allt annat; en jag-saknar-ihjäl-mig-lapp från världens bästa man. Vi har ju inte setts sen i onsdags så nu kan han sluta upp med att tramsa på jobbet och komma hem istället, tycker jag.

Jag har ett Valiant- och flickunderskott som måste fyllas.

1 1,155 1,156 1,157 1,158 1,159 1,187