Sara mailade mig igår för att kolla om jag hade sett att jag numera var en covergirl av stora mått – och nej, det hade jag ju missat. Men jodå, mycket riktigt – på Perlans startsida stoltserar nu för tiden mitt skrev under en slagfärdig rubrik. (Le Crotch, för er internationella läsare).
Jomenvisst. Mitt skrev på Perlans hemsida.
Man börjar ju komma upp sig i smöret så att säga.
Alltså. Har ni nån gång kört Google Translate på er egen blogg?
Jag fick en kommentar igår från en amerikansk läsare och blev lite förbryllad över ur hon kunde läsa min blogg, tills det slog mig att hon såklart använde Google Translate. Nyfiken i en strut som man är så körde jag min egen blogg i translaten och har nu suttit i en halvtimme och skrattat så jag nästan kräks.
Stackars människa, hon måste ju tro att jag är totalt rubbad! Den översätter ju ord för ord och slutresultatet blir väl inte alltid riktigt korrekt. Jag framstår som någon aningen obalanserad kvinna med uppenbara problem med språkbruket. Om vi säger så.
Här är några tidlösa citat från de senaste inläggen:
”and then went to Tina there and traded them for me and hung up the box and yes – about as far, one is prepared to go to the fucking Wall Orna”.
”and I’m awfully happy of course and go around and feel the coolest in town. Fucking inside and so”
”what is it with those in which the straw?! Are they not straight up from the skull and is stiff as getborst and comes off with a sucking sound when you have worn them in the quarter”
”These Please-the jeans I had seen in slightly different bloggers and been sucked like hell on”
”They’re perfect, really – do not sit at somewhere and is gentle on the fabric and hang comfortably around the auditorium”
”Maybe not as bad as to be sewn in the auditorium of a renegade Konstfack student, or seriously consider having someone Goran poking a finger or two into the anus. But still”.
The auditorium, alltså.
Jag har en Amerikansk marknad på gång, jag bara känner det.
Att vara någons fru – big in the USA. Fo sho.
Nu har jag fått de tre vinnarna av Beach House-nattlinnena!
Stort grattis till Henrik, Creando och Linda Å.
Alla har fått mail.
(Missa nu för gud skull inte Linolin-tävlingen. Och ni som Walla-jagar; kolla Tradera! Värsta julafton där inne nu).
Ni minns de eftersökta Ewa i Walla-brallorna? De hittade ju hem till mig tillslut, tack vare en läsare vid namn Tina som bor i Stockholm och gjorde mig uppmärksam på dunderrean inne på Ewa i Wallas butik i Gamla Stan. Så jag ringde till butiken och pratade med Astrid (varför skriver alla som varit där om Astrid?! som om vi känner henne. Jag tror det beror på namnet. Astrid. Jag gillar’t) och berättade hur bred min rumpa var och så, och efter lite mätande kom vi fram till att hon hade nog ett par som skulle kunna passa, och sen gick Tina dit och handlade dom åt mig och la på lådan och ja – ungefär så långt är man alltså beredd att gå för de där jäkla Wallorna. Och nu är de här.
De ska ju säkert inte alls sitta så som jag har dom, de ska nog sitta högre upp egentligen. Men de var lite stora i midjan och jag har lite svårt för saker som sitter högt så jag hasade helt enkelt ner dom på höften istället, under magflärpen. Och så på med hängslena jag hittade på ebay. Och sen blev dom liksom jag.
Som ni kan se blev de kanske inte så smickrande i arslet när man hasade ner dom, men det gör inget. Jag är trettioett. Folk behöver inte glo mig i arslet längre. Den butiken är stängd för längesen, så att säga.
Japp. Två byxor har jag nu, alltså.
Det får räcka ett halvår eller så, tills jag kan stå ut med lite tightare saker igen.
(Tröjan? Ett älskat! American Vintage-fynd i ull jag hittade för typ 300 spänn på Vindåkras 70%-rea häromdagen – tips om ni bor i närheten, de rear ALLT).
Jamen – det är ju det här jag menar! Äntligen!
Att det skulle vara så svårt för hjälporganisationer att ge mig svaret ovan kunde jag aldrig tro. Och detta är ändå från en av de stora drakarna, de jag inte ens förväntade mig svar ifrån. All cred åt dom, som har rätt person på rätt plats och som har vett att svara med iallafall en uns engagemang. Phu. Hoppet är aningen återställt.
Nu ska jag svepa en frukost och sen sätta mig och maila ut information om den elfte till er som ska med.
Pirret ökar – snart är det dags!
Jag kommer att berätta vem det braiga mailet kom ifrån lite senare, när jag valt organisation. Jag vet att ni är många som vill att jag ska skriva ut vilken organisation jag fick det taskiga bemötandet ifrån och jag har tänkt en del på det där och beslutat att det inte kommer att hända. Jag tror att det är viktigt som bloggare att komma ihåg vilken kraft man kan ha. Med många läsare kommer mycket makt, och jag tycker att det är viktigt att förvalta den makten på rätt sätt. Att hantera den med ödmjukhet. Skulle jag skriva ner ett företag eller en organisation publikt kan jag potentiellt göra skada – och det på grund av en persons inkompetens. Det känns inte rätt. Så illa kan jag inte tycka om någon att jag vill skada dom på det sättet. Därför kommer jag rikta min kritik till den personens ansvarige istället, bara sakligt berätta att jag inte valt deras organisation och varför. Så får de ta ansvaret att eventuellt göra något åt det. Jag kommer aldrig hänga ut en enskild person, bloggare eller företag publikt här inne. Hur arg jag än blir.
Läkare har ju en ed de tar när de är färdigutbildade som säger ”do no harm”. Att de bara ska använda sina kunskaper till att göra gott. Jag önskar att samma ed kunde införas för bloggare. Det finns redan mycket ilska och missunnsamhet i den här världen också – ibland riktas den mot företag och ibland mot andra bloggare. Men man kan bara börja med sig själv, så då gör jag det.
Do no harm. Det är grundstenen i allt jag gör, allt jag skriver, härinne.
På nåt annat sätt går det inte.