När jag nu väl satte mig och skulle få ihop det här inlägget kom jag på att jag nog kanske inte är rätt person för att berätta hur man tar självporträtt, eftersom jag varje gång jag syns på bild gör det eftersom jag vill visa något annat. Som Wallorna till exempel. Där är det ju liksom själva plagget jag vill lyfta fram, inte mig själv, och det är två helt olika sätt att tänka på en bild tror jag. Men jag berättar hur jag tänker iallafall, så kan ni nog applicera det på om det så är er själv eller dagens outfit ni vill visa.
Alla bilder, med få undantag, av mig själv på bloggen är tagna av mig. Min man är en himla fin man, men nån fotograf är han minsann inte – så vill jag ha kort där jag inte är amputerad på ena eller andra sättet får jag helt enkelt se till att göra det själv. Och man är trots allt mer avslappnad när det inte står nån bakom kameran. Testa och se!
- Ett måste för självporträtt är en fjärrutlösare och ett stativ. En fjärrutlösare går på någon hundralapp och finns att hitta en mängd av på nätet. Ett stativ går också att hitta relativt billigt. Se till att du tar ett som kan bli minst lika högt som du själv är så slipper du märkliga grodperspektiv. (Om ni tittar noga på mina bilder kan ni se att jag alltid håller en liten mojäng i handen – det är fjärrisen).
- Innan jag börjar fotografera vet jag alltid vad det är jag vill med bilderna. Jag har dom liksom redan färdigkomponerade i huvudet. Om vi tar Walla så vet jag sekunden jag öppnat paketet hur jag vill visa det plagget – det sitter på nåt sätt i tyget. Låter jag knäpp nu? Men så är det. En klänning ska helt enkelt fotograferas liggande på en divan och med mycket dovhet i bilderna, en annan borde fotograferas på en åker med en grep och motljus och jord på kinderna. Vad jag vill säga är; försök att skapa bilden i ert huvud redan innan ni tar den. Vilken känsla vill du förmedla? Vad är det som ska lyftas fram? Och så vidare.
- Baserat på detta gäller det sen att välja en plats som lyfter fram just det du vill. Vill du ha en romantisk känsla; försök placera dig nånstans med mycket ljus (gärna från ett håll). Vill du ha en ruffare känsla; ha ljuset i ryggen. Vill du se sjukt snygg ut i fejset; fotografera dig alltid vänd mot ljuset. Ställ dig till exempel framför ett fönster och placera kameran framför dig, aningen högre upp än vad du är så att kortet blir taget snett uppifrån och med fullt ljus. På så sätt ”öppnas” ögonen mer och ljuset fördelas så att du blir slätare. Släpljus på bara ena sidan av ansiktet är väldigt avslöjande och inte så smickrande.
- Ställ upp stativet, fokusera kameran där du ska stå och ta ett kort. Gå sen tillbaka till kameran och kolla så att det ser ut så som du föreställt dig och så att du får plats i bild. Det kan ta några gånger innan du hittat var du behöver stå för att hela du ska synas, men när du väl hittat det – fire away!
- Ta en miljon kort. Det behövs. Tar du 200 kort kanske 5 blir svinbra. Framförallt i början när man känner sig som en jävla idiot som står och tar kort på sig själv. Ändra vinklar, testa nya saker, ha kul. Du kommer tillslut att lära dig hur du ska stå eller hur du ska vinkla dig för att det ska fungera bäst, och jag kan garantera att många av de saker du tror ser skitcoolt ut kommer få dig att skämmas ihjäl när du sen väl får se dom på bild. Men som sagt: öva, öva, öva. Tillslut slappnar du av. Och tillslut känns det heller inte särskilt märkligt att man står på en åker bredvid en väg i hundra lager Walla-tyg och ser svår ut framför en upp-pallad kamera.
- Bläddra i mycket tidningar. Hitta bilder du tycker om, se hur de är komponerade, och försök skapa det själv. Vill du fotografera inredning – se hur inredningstidningarnas bilder ser ut. Vilka vinklar har dom tagit? Från vilken höjd? Om du vill fota kläder; hur ser bilderna ut i de där riktigt exklusiva tidningarna? Själv är jag till exempel tokig i allt Grace Coddington gör och suger i mig det som en svamp. Så titta på sånt du tycker om och inspireras!
Ja. Detta var mina bästa tips för hur man tar bilder på sig själv. Nyckeln ligger i att öva, precis som med allt annat inom fotografering, och i att veta vart man ska innan man påbörjar det – precis som med allt annat i livet.
Det kan aldrig bli fel, bara mer eller mindre så som du ville ha det.
Och du; det viktigaste? Att våga. Att våga visa sig själv. Skitläskigt, jag vet.
Men bara gör’t.