Att ta självporträtt.

Livet

När jag nu väl satte mig och skulle få ihop det här inlägget kom jag på att jag nog kanske inte är rätt person för att berätta hur man tar självporträtt, eftersom jag varje gång jag syns på bild gör det eftersom jag vill visa något annat. Som Wallorna till exempel. Där är det ju liksom själva plagget jag vill lyfta fram, inte mig själv, och det är två helt olika sätt att tänka på en bild tror jag. Men jag berättar hur jag tänker iallafall, så kan ni nog applicera det på om det så är er själv eller dagens outfit ni vill visa.

Alla bilder, med få undantag, av mig själv på bloggen är tagna av mig. Min man är en himla fin man, men nån fotograf är han minsann inte – så vill jag ha kort där jag inte är amputerad på ena eller andra sättet får jag helt enkelt se till att göra det själv. Och man är trots allt mer avslappnad när det inte står nån bakom kameran. Testa och se!

  1. Ett måste för självporträtt är en fjärrutlösare och ett stativ. En fjärrutlösare går på någon hundralapp och finns att hitta en mängd av på nätet. Ett stativ går också att hitta relativt billigt. Se till att du tar ett som kan bli minst lika högt som du själv är så slipper du märkliga grodperspektiv. (Om ni tittar noga på mina bilder kan ni se att jag alltid håller en liten mojäng i handen – det är fjärrisen).
  2. Innan jag börjar fotografera vet jag alltid vad det är jag vill med bilderna. Jag har dom liksom redan färdigkomponerade i huvudet. Om vi tar Walla så vet jag sekunden jag öppnat paketet hur jag vill visa det plagget – det sitter på nåt sätt i tyget. Låter jag knäpp nu? Men så är det. En klänning ska helt enkelt fotograferas liggande på en divan och med mycket dovhet i bilderna, en annan borde fotograferas på en åker med en grep och motljus och jord på kinderna. Vad jag vill säga är; försök att skapa bilden i ert huvud redan innan ni tar den. Vilken känsla vill du förmedla? Vad är det som ska lyftas fram? Och så vidare.
  3. Baserat på detta gäller det sen att välja en plats som lyfter fram just det du vill. Vill du ha en romantisk känsla; försök placera dig nånstans med mycket ljus (gärna från ett håll). Vill du ha en ruffare känsla; ha ljuset i ryggen. Vill du se sjukt snygg ut i fejset; fotografera dig alltid vänd mot ljuset. Ställ dig till exempel framför ett fönster och placera kameran framför dig, aningen högre upp än vad du är så att kortet blir taget snett uppifrån och med fullt ljus. På så sätt ”öppnas” ögonen mer och ljuset fördelas så att du blir slätare. Släpljus på bara ena sidan av ansiktet är väldigt avslöjande och inte så smickrande.
  4. Ställ upp stativet, fokusera kameran där du ska stå och ta ett kort. Gå sen tillbaka till kameran och kolla så att det ser ut så som du föreställt dig och så att du får plats i bild. Det kan ta några gånger innan du hittat var du behöver stå för att hela du ska synas, men när du väl hittat det – fire away!
  5. Ta en miljon kort. Det behövs. Tar du 200 kort kanske 5 blir svinbra. Framförallt i början när man känner sig som en jävla idiot som står och tar kort på sig själv. Ändra vinklar, testa nya saker, ha kul. Du kommer tillslut att lära dig hur du ska stå eller hur du ska vinkla dig för att det ska fungera bäst, och jag kan garantera att många av de saker du tror ser skitcoolt ut kommer få dig att skämmas ihjäl när du sen väl får se dom på bild. Men som sagt: öva, öva, öva. Tillslut slappnar du av. Och tillslut känns det heller inte särskilt märkligt att man står på en åker bredvid en väg i hundra lager Walla-tyg och ser svår ut framför en upp-pallad kamera.
  6. Bläddra i mycket tidningar. Hitta bilder du tycker om, se hur de är komponerade, och försök skapa det själv. Vill du fotografera inredning – se hur inredningstidningarnas bilder ser ut. Vilka vinklar har dom tagit? Från vilken höjd? Om du vill fota kläder; hur ser bilderna ut i de där riktigt exklusiva tidningarna? Själv är jag till exempel tokig i allt Grace Coddington gör och suger i mig det som en svamp. Så titta på sånt du tycker om och inspireras!

Ja. Detta var mina bästa tips för hur man tar bilder på sig själv. Nyckeln ligger i att öva, precis som med allt annat inom fotografering, och i att veta vart man ska innan man påbörjar det – precis som med allt annat i livet.

Det kan aldrig bli fel, bara mer eller mindre så som du ville ha det.

Och du; det viktigaste? Att våga. Att våga visa sig själv. Skitläskigt, jag vet.
Men bara gör’t.

Att fylla på och fylla på.

Bloggeventet 2012

Oh yes mamasitas – nu händer det grejer!
Nu är det nämligen Trosa Möbler som kommer med i leken och bidrar med inte mindre än två helt fantastiska vinster! Kolla här bara:


Vad sägs om detta då? Två ursnygga lampor från Watt & Veke. Den vänstra heter Dragonfly och är svart och har en lila insida med trollsländor (!!), och den högra är en drivvedslampa som heter Aspen och kommer även den med svart skärm.
Värde: 1390 kr samt 2990 kr

Två vinstchanser till, med andra ord!

Alltså, vet ni hur roligt det är att sitta och plocka ut alla dessa vinster?! Jag vill att alla vinster ska kännas ”jag” och de är liksom valda av mig. Förvisso lite trist om man nu absolut inte har samma smak som jag har, ha ha, men det få ni stå ut med i så fall.
Jag vill plocka sånt jag själv skulle dö litegrann för och hoppas att vinsterna ska kännas utvalda för er som lyckas knipa dom.

Att ta fel på dag.

Silkesapan

När jag som bäst käkar kakor och dricker té ringer BVC och undrar om jag möjligtvis kanske kan tänkas ha glömt bort nånting. Tydligen var det dags för tremånadersvaccinering idag – jag som var säker på att det var imorgon. Tyckte att imorgon hade varit så himla bra, för då är mannen hemma och han är mycket bättre på det där med att stå ut när de sticker nålar i silkesapan än vad jag är. Fasiken också.

Så det var bara att kasta sig in i bilen och åka dit och få de där sprutorna gjorda. Jag vet inte vem som lipade mest; Leo eller jag, det kan ha gått lite på ett ut det där. Men nu är det iallafall gjort.

Fi fan.

Resten av eftermiddagen sitter vi under en filt framför CSI och tar igen oss litegrann.

Att vara trött på storm.

Livet

Ska det storma igen? Har hört nåt om att Emils lillasyster är på väg? Jag är lite ambivalent angående vädret; på ett sätt tycker jag att det nog fasiken får ta och komma lite snö nu så att man iallafall fått känna på att det är vinter – å andra sidan tycker jag att nu när julafton har varit så kan snön lika väl hålla sig borta. Men alla de här stormarna? Njä.
De kan jag vara utan.

Idag ska jag försöka fota en Walla, göra ett ”hur-man-tar-självporträtt”-inlägg som en del frågat om, klura ut hur man förvarar 180 x 2 goodiebags och kanske hinna med den fasligt spännande sysselsättningen att tvätta.

Vad gör ni?



Ni som bett om en rea-sammanställning på barnsaker likt den jag
hade för kläder/inredning – jag har ganska dålig koll på just barnkläder eftersom Leo är så liten ännu att han liksom mest har en massa bodys jag köpte/fick på babyshowern när jag ännu var gravid. Men jag vet att Kidsbrandstore har jätterea med upp till 70%, cutiepie har upp till 60%, Kidelin likaså. Även Oii har rea.

Att ha bebisdisco.

Livet


På kvällarna när vi nattar silkesapan är det dags för bebisdisco.
Då turas vi om att ha honom i famnen och så dansar vi runt på ovanvåningen till olika barnvisor och försöker lära oss texterna (jag minns fan inte en enda hel barnvisa, det är tragiskt, däremot kan jag hela texten på sånt här rubbat skit) och försöker indoktrinera honom för annat än bitches n’ hoes. Vi har ett soundtrack på Spotify som vi går igenom med blandat resultat. Min personliga favorit är ”Makalös manick”, mannen som går lite mer i bas i själen så att säga föredrar ”Älgarna protesterar” och ”Min lilla ponny”.

Leo?
Han är inte så imponerad. Han vill ha bitches n’ hoes eller Thorleifs, eller de där barnvisorna som är så satans sorgliga att rösten stockar sig. ”Sov du lilla vide ung” vill han höra, och ”Liten och trött”. Jomenvisst. Och hur jävla lipig blir man inte av det då? Så där ska jag ligga bredvid honom och sjunga

När man är liten och trött
Behöver man nå’n
Som stoppar om en och kramas lite grann
För ibland är man rädd
Det känns ensamt och då
Är det skönt att få hålla nå’n i hand

hormonell och jävlig och med mammahjärta, vilket slutar med att jag brölar kraaa-aa-aamas litegraaaan och snorar Leo i håret och mannen får sitta bredvid och klappa mig över ryggen och säga ”ska vi kanske ta nåt glatt istället?” och snabbt börja fibbla med Spotify tills ”Min lilla ponny” går på repeat igen.

Vad ville jag säga med det här egentligen? Hm. Det minns jag inte.

….

Äsch.

Att jag borde lära mig fler barnvisor? Det kan ha varit det.