Att fylla på den där potten.

Bloggeventet 2012

Japp, det fortsätter att trilla in härligheter till den elfte. Nu är det Af Swedala som slänger in inget mindre än ett ljuvligt frottépaket med mjuka, tjocka ekologiska handdukar att vältra sig i. Paketet består av fyra handdukar och 2 badlakan och härligheten ser ut såhär:

Värde: 1300 kr

Ni kan kika mer på dom här inne.

Och så kan jag berätta att det ser ut som om alla kommer få gå hem med inte mindre än två goodiebags. Japp. Får liksom inte plats i en. Jobbigt va? Tungt att bära och så.
Suck, suck.

Att ha testat Tradera.

Shoppi Shoppi

Jag testade Tradera för första gången nånsin i helgen. Jag hänger ju annars mest på Ebay, men Tradera hade ju nästan precis lika mycket. Svimmade nästan när jag av en slump såg den här jackan eftersom jag har tyckt den var dösnygg sen jag såg den på Malena för hundra år sen (vad är inte dösnyggt på henne?) men har bara tokvägrat att köpa den eftersom jag tycker att den kostat åt helvete för mycket. Inga plagg får kosta i storleksordningen Shetlandsponny har jag ju liksom slagit fast, och det gäller även Wallorna. Men nu fanns den alltså där, Hunky Dory-jackan, oanvänd och med etiketterna kvar för en knapp femtedel av priset och då slog tjejmattecentrat i hjärnan kullerbyttor och jag kunde riktigt se framför mig hur jag minsann skulle vara såhär snygg i den, jag också.

Och det är ju bra.

Dock får jag nog visualisera det hela ett tag till eftersom jag tyckte att det var ett så fasligt bra köp att jag köpte den i vad jag visste var minst en storlek för liten. Om vi ska vara ärliga kanske två.  Tjejmatte funkar sådär ibland. Man får liksom planera framåt. Ge sig själv lite argument.

Som ”den blir snygg i vår”. Eller ”det gör ingenting att det bara går att knäppa nedersta knappen och det med enorma mängder våld och vaselin. Att knäppa jackan är ändå överskattat. Den är ganska fräsig sådär nonchalant öppen”.

Eller ”För att riktigt framhäva hur snygg den är visar vi den tillsammans med långkalsonger och sladdrigt linne, vetja”.

Jomenvisst. Jag i ett nötskal, alltså.

Att ha en riktig måndag.

Livet


Visst känns det verkligen som måndag idag?
Jag sitter klistrad i soffan och gäspar för fullt och dricker te och försöker mota bort en lurande förkylning som jag inte alls tycker att det är läge för, och utanför är det oktoberväder – precis som det varit i fyra månader nu. Flickorna är lika måndagspigga dom; Tant ligger klistrad framför kaminen i all sin tjocka prakt och Tooka är inne i en period full av svårmod nu efter att ha fått vara på pensionat i två dagar och ligger som en liten kringla i ena soffhörnan och glor anklagande på mig.

Silkesapan är den enda som tycker att måndagar är skitfestligt. Efter vad som faktiskt varit den första halvjobbiga natten sen han föddes lyckades han tillslut poopa och sitter nu dunderpepp i lövet och bankar Helge (den anomaliska älgen) i huvudet med båda händerna och är helnöjd med livet.

Nåja.
Två koppar te till och en skål med yoghurt, sen ska det nog bli gala av den här dagen också.

Att säga tack.

Livet

Alltså.
Er respons på förra inlägget är precis varför jag älskar att blogga. Vilka diskussioner! Inget anklagande, inget moraliserande, inga vassa kanter. Istället som om vi är ett gäng tjejkompisar som sitter och pratar fritt efter tre glas rött.
Jag skrattar så jag tjuter.

Tack, tack, tack.
Ni är helt underbara.

Att ta det där med hängbrösten.

Livet

Bild: härifrån

Okej tjejer. Nu ska vi prata lite allvar.
Jag har aldrig haft särskilt stora bröst i mitt liv. Jag har liksom alltid varit en såndär liten tanig typ ni vet, och då har brösten följt den storleken. Inga konstigheter med det. Men under graviditeten och framförallt nu under amningen har jag fått dundertuttar. I shit you not. Och jag vet – hur trevligt som helst. Nu.

Men jag är ju inte dum. Det fattar väl jag med att det här bara kan barka åt ett håll (neråt) och att det inte finns en chans i helvete att allt kommer sugas tillbaka upp där det en gång satt på åh låt oss säga nittiotalet? Eller så. Och det är helt okej. Det är sånt man får ta, jag fattar det. Vad jag är intresserad av är bara hur jävligt det kommer bli? Så att jag hinner förbereda mig.
Det är är liksom inte bara det där med tyngden och storleken som spelar in i det här fallet och gör mig aningen oroad, utan också det faktum att min son har en förkärlek till att (framförallt under nattamningen) go Discovery Channel on my ass. För er som inte vet vad det innebär får ni föreställa er de där haj-programmen som brukar gå på TV där det står en bunte karlar med dödslängtan på en båt och lägger ner krokar med stora köttstycken på i vattnet. Ni ser det framför er? Bra. Då vet ni kanske också hur det ser ut när en haj dyker upp och sliter tag i ett sånt stycke och sen frenetiskt kastar med huvudet från sida till sida så hela båten nästan kantrar? Just det. Nu är ni med på vad jag menar.

(Ibland morrar han också, men jag väljer att tro att det är fullt normalt och kommer växa bort).

Men iallafall. Jag minns så väl när jag gick på högstadiet och man var extremt intresserad av sina (och andras) tuttar och oroade sig kopiöst för form och storlek och allt det där. Då skojade man om att man kunde mäta hur hängiga bröst man hade genom hur många pennor man kunde fästa under dom. Skitkul på den tiden. Nu – not so much. Men jag måste veta vad jag har att se fram emot här om några månader.

Så kom igen. Hit me. Hur mycket häng snackar vi egentligen? Hm?
Navelhöjd? Ett pennskrin?

Vad?