Nu är det dags!

Att födelsedagshelga, och det ordentligt.

Jag tycker ju att allt som kan firas bör firas, och tänk att man nu på lördag levt ett helt år till? Otroligt. Så mycket jag lärt mig bara detta år, så mycket jag sett och smakat och känt och blivit varm av och blivit kall av och skrattat med och gråtit åt och önskat och städat ut. Jag är inte ens samma person som för ett år sen. Om jag ska vara ärlig har jag ingen aning alls om vem jag är just nu. Jag är i processen att lära om. Ett helt nytt jag att lära känna.

Och det är väl ändå lite häftigt? Att bli 42 och få lära känna sig själv igen. Utvärdera vad jag egentligen tycker om saker, vad jag egentligen vill ha eller inte. Ibland tror man ju att man vill något annat och sen visar det sig att det kanske inte man inte alls ville när man väl testade på det och då måste man ju kunna ha förmågan att tänka om och säga oj hjälp nu blev det nog lite knasigt, jag ville ju inte alls det här tydligen och backa bandet, göra om på nytt. Ändra sig. Ånga sig. Att våga gå framåt men också våga gå bakåt om det behövs? Jag är ju oftast väldigt dålig på det där, har alltid identifierat mig med Winnerbäcks ”jag far hellre framåt mot min vilja än jag vänder”. Men det är ju inte heller fel, att röra sig framåt? Ja, jag vet inte.

Jag har aldrig varit 42 innan, så jag vet inte hur man gör.

Men nu ska jag snart fylla år, jag har levt ännu 12 månader, och det måste firas med äventyr och champagne och nya och gamla bekantskaper och jag har ingen aning om vad som ska ske eftersom det hela är mycket hemligt tydligen men ja;

grattis till mig, och vem jag nu än!

Det ser ljust ut, det gör ju det.

INNEHÅLLER REKLAMLÄNKAR

Igår var det dags för Tivoli igen!

Alla tyckte att detta var en MYCKET bra idé, så trots att det var lite bökigare än vanligt att ta sig dit pga spårarbeten och gud vet allt så var det ändå värt. Jag hade missbedömt vädret lite och var på tok för varmt klädd men skit i det – hellre för varm än för kall och det kunde ju lika gärna varit minus kanske.

Detta var andra gången vi Halloweenade på Tivoli, och vi såg fram emot att åka så mycket karuseller vi bara kunde.

(Fårr mängder av frågor om kläderna på Instagram å here we go: keps HÄR <- reklamlänk, jeans gamla Zara, tröja gammal Zara, kappa HÄR <- reklamlänk)

Tydligen fanns det 22 000 pumpor på Tivoli?

Jag undrar om inte ungefär hälften fanns vid den här karusellen. Som om de bara inte pallat pynta mer (ändå rimligt 10 000 pumpor in) och bara ”alltså Kerstin. vet du vad, vi lägger resten här va? det ser väl ändå fint ut?”

Pojken i mitt liv!

Tänk att man fortfarande får pussas publikt (utom i skolan såklart, pinsamt herregud).

En stor del av Tivoli är all mat och alla mellanmål man bör äta.

Som franska våfflor med Nutella, till exempel.

Och att dricka het glögg toppad med lite rom och drömma om att köra laxrosa vespa.

Och det var vår lördag!

Och idag är det alltså söndag och hux flux tog en pojkvecka slut. Hur nu det gick till? Men vi har haft världens finaste vecka med världens finaste personer, varit på äventyr och haft besök och lagat middagar och bakat bröd och byggt pumpor av piprensare och tatuerat varandras fötter med tatueringspennor och letat efter sladdar vi inte har en aning om var de finns – OCH åkt karuseller.

Kunde inte varit bättre, faktiskt.