Okej, det kanske inte ser så kallt ut på bilderna (plåthuset från Modesto – hur fint?!) men förstår ni hur kallt det är? På riktigt? Igår var det elva minus och jag kände mig som nån slags turist där jag halkade runt på jobbets parkering och konstaterade att snoret frös i näsan, typ upp i hjärnan på mig.

Det. frös.

Hur ofta händer det liksom? Ja ja nu finns det ju säkert en massa av er som bor på såna där himla kalla ställen, men för mig som södra Skåne-bo är alla former av frusna kroppsvätskor och/eller frost på ögonfransarna extremt exotiskt och inget som händer varje dag om vi säger så. Det tog hela dagen att tina upp.

Bitter? Inte det minsta. Jag älskar att det är snö och elva minus lär ju garantera att den ligger kvar.

Men förstår ni hur kallt det är?

Ps! Missa för allt i världen inte tävlingen här där du har en chans att vinna en dubbelsäng (?!) full med Beach House-produkter! Sleepo har också kampanj på Beach House nu om ni är i julköpartagen.

 

 

 

Vi var ju på The Lodge igår; Tindy, Fru Sederblad, Nelly och jag, för att ha lite egentid och smida planer och ta hand om själen några timmar. För att ta hand om själen krävs det ju både choklad och mat och bubbelbad, det vet man ju, därför hamnade vi just där.

 

 

Jamen hur vackert är det inte?!

Och ja, okej, nu är det becksvart ute och därför både skakiga och gryniga bilder men ni får försöka föreställa er hur vackert där är (minus backen, fy fan vilken backe, det är knappt så man överlever). Det var snorkallt ute och alla träden hade frost på grenarna och det var så fint att man knappt kunde stänga munnen. Jo, jo.

Vi började med lite spa!

 

 

 

Vi var mer eller mindre ensamma på stället vilket var fantastiskt. Kanske inte finns så många andra som tycker att det vore finfint att bada utebalja mitt i vintern en tisdag, men det tyckte vi.

Särskilt Fru Sederblad.

 

 

Ja. Lite så funkar hon.

Men iallafall; det var en helt surrealistisk känsla att tassa ut i snön i spa-flipflops och sjunka ner i det varma vattnet. Fantastiskt! Där skulle man kunnat sitta i en mindre evighet eller så.

 

 

 

 

Vi satt ju ganska länge också, en timme kanske. Tills vi var skrynkliga på händer och fötter och hade intalat hypokondriker-Nelly att hon minsann skulle få legionärssjukan nu. Det var kul. Sen ångade vi tillbaka in och tog ett bastubad och tryckte i oss clementiner och nån form av rabarbersaft som tydligen var det godaste Tindy druckit någonsin.

 

 

klänning/blutsgeschwister

Sen vankades det middag!

Julbord med en twist. Jävlar i min lilla låda vad gott det var. Särskilt nån form av smör med tryffel och vitlök i som stod på bordet, den var vi nästan snuskigt besatta av. Vi åt två stora kulor smör och två korgar med små surdegsbullar och enda anledningen till att det bara blev två var för att sen var det slut. Och så fick vi en himla massa annat gott; som sill med Grevétjosan, kanelköttbullar med nån form av smörpulver, skinka med ingefärssenap, dovhjort och annat som jag bara inte minns i all denna matkoma.

 

 

Mest satt vi och sneglade på dessertbordet, förstås:

 

 

 

Ja, ni ser ju.

Och så pratade vi och pratade och pratade och åt och pratade lite till, och skrattade åt historier så galna att de inte går att återberätta och så spontanapplåderade vi lite när sångerskan sjöng extra vackert, och så enades vi alla om att det här var det bästa julbordet i år – alla kategorier.

Sen bad Nelly om lite svarta sopsäckar när det var dags att gå hem, för den där backen tänkte vi minsann utnyttja på vägen tillbaka och är det nångång man ska åka sopsäckspulka så är det väl ändå en tisdagskväll i Genarp.

 

 

Men det tar vi på film istället tycker jag. Det bör nog upplevas så.

Sådärja!

Det var gårdagskvällens eskapader med bästaste flickorna och alla minusgrader och en legionärssjuk Nelly på pulka.

Bästa.

 

 

 

Vilken kväll det var igår! Vilken!

Jag fick bland annat lära mig att hamstrar inte lever i tjugo år, att Tindy en gång i tiden fick ögonbrynen rakade och att jag tydligen inte bor norr om Lund utan söder om. Sånt kan vara knepigt, förstår ni. Och så fick Nelly uppleva pulkatider med hjälp av en sopsäck, jag blev ”den lilla röda” med ett sällskap representerande herrar som inte för sitt liv kunde begripa vad vi hade för skumma saker för oss och det tog säkerligen tio minuter innan vi förstod att den fina julmusiken inte alls kom från någon stereo utan från den vackra blondinen i hörnet. Jag tror jag smäller av så kul det var. Och gott.

Men det får väntas tills ikväll med att berättas mer utförligt för jag hinner inte ta hand om bilderna innan dess. Men jisses. Jag har de finaste flickorna i mitt liv och såna här kvällar blir det extra tydligt hur viktigt just skratt är för själen.

 

 

 

Jodå.

Tooka har en tröja, hon också. En stickad en jag hittade nånstans på nätet från USA för år sedan och som sedan dess varit en högst älskad ägodel så fort graderna sjunker ner under noll. För om det finns nånting en Tooka hatar så är det att vara frusen. Att vara frusen, att bajsa inför publik och då och då vistas på ställen där man faktiskt inte får lov att ligga i soffan.

Och den här tar iallafall hand om en av de sakerna.