Lyssnar ni mycket på er magkänsla?

Ni vet den där tyngden i magen, eller den där lättheten, beroende på om det är bra eller dåligt. Jag försöker göra det, försöker. För hos mig kan den vara så tydlig egentligen, pocka så envist på uppmärksamhet även om jag ibland ignorerar den så gott jag kan.

Nyss, för inte så länge sen, lyssnade jag inte på den alls. Då lyssnade jag på nåt annat istället. Hopp kanske? Eller mer högmod? Men iallafall. Det gick åt helvete såklart, precis som magkänslan försökte säga mig hela tiden. När jag tog mig an den här grejen så låg den där, känslan, som en tung klump i magen och pockade på uppmärksamhet och sa åt mig att nej, det är inget bra, det blir inte bra. Trots att jag så gärna ville att det skulle bli bra.

Ni fattar.

Så jag tog mig ur det. Och nu, med samma fast annorlunda, slår det mig hur förbaskat bra det känns i magen. Hur lätt det är, och hur det fladdrar till av de små sakerna. Hur jag kan sitta på en buss eller vara mitt i ett samtal och bara känna ja.

Ja ja ja.

Och det är väl så jag vet. Att det är på rätt väg, att det är rätt. Och då förstår jag inte varför jag ibland envisas så intensivt med att göra det svårare för mig själv än det någonsin är nödvändigt.

Att jag inte alltid bara lyssnar, istället. Från början.

 

 

 

Och så var man hemma igen då.

Efter en dag av konstant tempo har jag landat hemma igen, lagom till att mannen satt den sista kakelplattan framför spisen. Jag dör så fint det kommer bli. Nu ska det bara fogas också och sen är det färdigt, och jag går till dörröppningen var tionde minut och kikar in och säger ååååh för mig själv, inne i huvudet liksom.

Och så har jag hunnit med ett pass pilates på vardagsrumsgolvet och det är så skönt i kroppen efter ett arbetspass att det snudd på kittlar i musklerna – och så har jag kramat min buse tills det knakat, och nu vankas det wasabilax med tomatsallad.

Jo. Det går att njuta måndag också.

 

 

 

Måndagsmorgon. Man behöver inte säga så mycket mer än så.

Men den här måndagen är faktiskt helt uthärdlig. Eller uthärdlig – den är rolig. En sån jag har sett fram emot ett tag och peppat mig själv lite extra för och tänkt snart om. En sån som startar en vecka riktigt bra och som man kan få energi av bara man tar sig an den på rätt sätt.

Så. Nu gnuggar vi sömnen ur ögonen och har måndag, tycker jag.

En bra sådan.

 

 

 

 

 

 

Det är sånthär vi har gjort idag.

Bakat lussebullar, värmt oss i soffan, förvånats lite över att det bara varit 4 grader ute. Och applåderat hej vilt åt busen som den senaste tiden börjat sig på det där med att gå; han tar sig fram med stapplande steg mellan stolen och bordet och skrattar för varje steg. Precis som vi, som också skrattar och tjuter och ropar heja! och gör vågen och tar upp honom i famnen; konstaterar att han nog är den duktigaste bebisen i världen trots allt.

En söndag extra allt.