Åh, idag är jag trött!

Var iväg och gjorde mitt garanterat sista utanför-hemmet-uppdrag innan bebis idag och det känns verkligen att det inte är läge att vara på fötter längre. Jag sa ju redan innan att det jag gjorde sist skulle vara det sista; men så fick jag en förfrågan från ett par kunder jag tycker mycket om att göra bara ett till innan det var dags och så blev det så. Så idag har jag haft en coachingsuppföljning i några timmar (kundbemötande och retorik inom kundtjänst) med en grupp riktigt duktiga personer, och det är härligt att se hur mycket dom har utvecklats på bara någon månad sen jag var där sist.

Några av er har frågat hur det egentligen känns att köra eget nu när jag gjort det i lite mer än ett år, och jag måste svara att det har känts (och känns) fantastiskt… rätt? Kan man säga så? Men ja; det känns helt rätt och naturligt och som något jag absolut ska göra så som livet ser ut just nu. Jag ombildade ju till AB nu vid årsskiftet vilket innebär ännu mer av det där jag är så dålig på (bokföring/admin/vad som ska in var och vilket datum) men med en bra revisor, en otroligt duktig skattejurist och en större förmåga att släppa taget till de som faktiskt vet vad dom gör så är det mycket mer hanterbart än jag vågade hoppas. Och alla de saker jag var så rädd för innan jag tog steget visade sig inte alls vara farliga och en oro som var helt obefogad. Visst är osäkerheten större, men så som jag har valt att lägga upp ekonomin med att hela tiden ligga sex månader framåt så känner jag mig ändå trygg trots att jag är en trygghetsnarkoman; och sex månader fram är ju så långt man kan vara ”säker” i vilket fall med en anställning (jo visst kan man vara fast anställd men det finns alltid sätt att bli av med en ändå om nån skulle vilja liksom). På den tiden hinner jag ju veta om det barkar åt skogen och hitta mig en anställning, eller fördela lönen annorlunda för att förlänga säkerheten.

Det absolut roligaste är, förutom att jag har en större frihet i tiderna och kan ta mig mer tid med familjen, att jag får ha kvar båda världar. Jag har uppdrag i min ”gamla” värld med affärsplanering, utveckling, försäljning, utbildningar, coaching och allt det där, samtidigt som jag har fått en helt ny värld att vara kreativ i (fotograferingar, stylinguppdrag, textproduktion med mera). Det är en sån otrolig lyx att ni anar inte. Arbetskamrater? Nej, det är ingenting jag saknar. För det första är jag liksom inte så social på det sättet, jag kräver inte mer stimulans än det jag redan får från vänner, och sen har jag ju kontakt med kunder och uppdragsgivare vilket i sig blir arbetskamrater. Det enda jag kan sakna är personalansvaret; att inte längre styra en hel skuta utan att bara ta hand om mig själv. Och ledningsgruppsmöten! Det kan jag sakna. Att sitta vid ett bord med kollegor och lägga planer och skapa strukturer tillsammans. Men annars? Ingenting.

Och det är ju ofta så i livet; att de hjärnspöken man har visar sig vara ganska obetydliga när de väl kommer fram i ljuset. Att man bär på så mycket rädslor som kanske hindrar en från att våga ta steget, och när man väl vågar ser man ofta tillbaka och undrar varför man var så rädd. Men i mitt fall, som jag skrivit innan, krävdes det ju lång planering och en massa livrem och hängsel innan jag verkligen vågade på riktigt – och det är också okej. Alla kan vi inte bara kasta oss och hoppas att det går vägen. Alla har vi olika sätt.

Så, om jag ångrar mig – nu lite mer än ett år sen jag började köra helt ensam?

Inte för en sekund.

Med det inte sagt att jag kommer vara egen resten av mitt liv; men som mitt liv ser ut just nu finns det inget annat jag kan tänka mig.

Och det är en fantastisk ynnest att få känna så.