En halv minut. Så lång tid tog det. Kanske en. Sen hör vi Buse ropa runt husknuten Maaamma! Pappa! Jau e smoutsig! Jovars. En halv minut och en egr-ventil senare. Det är inte klokt vad man kan hinna med på den tiden.
Buse är på fötter igen. Äntligen. Fortfarande skör och fortfarande blek, men han har iallafall ingen feber och idag har han fått tillbaka ännu mer av energin. Det är ljuvligt att se. Han har spatserat runt i vardagsrummet i sina nya skor med en golfbag och tagit sig en tvåhålig […]
När jag kom hem i torsdags hade Buses nya skor kommit. Jag har så länge velat köpa Minnetonka-mokkasiner åt honom; de är ju vansinnigt söta och sköna och framförallt enkla att ta på och av när man är liten och otålig. Men jag tycker att de är aningen för dyra i Sverige […]
Vad säger man? Jag har en superhjälte här hemma; en virvlande, springande, skrattande liten hjälte med senapsgul mantel och en kanin som medhjälpare. Själv får jag vara skurken; hon som jagar superhjälten mellan rummen tills han skrattar så mycket att han trillar omkull i ett […]
Ibland, ganska ofta och mest hela tiden, är Buse så söt att tiden står still litegrann. De där gångerna när kärleken slår ut hela kroppen på mig och jag sitter matt på hallgolvet och bara tittar – när han har den där uppsynen och håret lever ett eget liv och ögonen […]