Att klämma in dagar där det går.

Livet

 

Ja, som sagt – jag har ju ingen mer semester just nu.

Eller jo; semester har jag ju att ta ut men inte riktigt tiden att ta ut den. Inte veckor i sträck iallafall; det blir att ta dagar som förlänger helgerna, så Smålandslängtan kan stillas och batterierna laddas. Även om jag ärligt talat inte har något behov av att ladda batterierna – veckan på Mallis gjorde sitt och sen har jag haft två helt LJUVLIGA arbetsveckor som har gett mig så mycket energi att det känns som jag kan köra Duracellkanin till julafton minst. Ni vet ju hur det är; man kan antingen dräneras fullkomligt på energi av arbetet eller så kan man fyllas på – och de två senaste veckorna har varit de allra bästa sen jag startade, tror jag. Jag är nästan manisk, när det blir fredag vill jag att det ska bli måndag så jag kan fortsätta. Jag LÄNGTAR efter jobb, vilket är galet men något jag är så tacksam över att få känna. Nu har jag liksom tid att göra det jag gör bäst och inte bara ha möten eller pilla med nummer, och när man får lov att göra det man är bäst på och samtidigt ser resultat så brukar det bli en slags snöbollseffekt i energi. Man kastar ut mer men får ännu mer tillbaka.

Kunde inte önska mer.

Så jag jobbar gladeligen och tar mina strödagar och har fjärilsfladder i magen när det är måndag och jag är på väg till kontoret – och snart får jag dra till Köpenhamn så mycket jag bara vill utan pinne (hej vaccin!) och då blir det ÄNNU roligare.

Höst! Inte för att jag längtar efter den, inte ännu, men jäklar vad den kommer bli bra.

 

Att ha det kvar.

Resor

 

Detta.

Ännu på min näthinna.

Det är på nåt sätt själva bilden av semester? Palmer och en gräddvit, solvarm fasad. Man kan titta på det och veta exakt hur det doftar, höra ljuden av pool och plaskande barn och glas som klirrar från restaurangen en bit bort.

 

 

Och dessa två som levde LAJF i sju dagar!

Simglasögon och UV-tröja, så fäsjion, men vad det än krävs för att vara i vattnet i timmar är jag med på.

 

 

Jo men ja. Det gick ingen nöd på nån av oss, det får man väl säga.

Att ta en liten vandring då och då.

Resor

 

MEN HUR STORA HAR DE INTE BLIVIT?!

Noah (med munskydd i bröstfickan haha) har nog fått sin mammas och pappas ganska lågväxta kroppshydda, men Leo?! Han är ju snart ikapp mig och har helt klart fått min pappas och min brors gener – ett år till så kan han och jag dela skor. Om han nu skulle vilja det. Tveksam i och för sig, men ja. Tippar på att när han är 17 är han huvudet högre än sin mamma.

 

 

Vi rörde oss inte så mycket som sagt; vi var på hotellet och sen gick vi längs den lilla gatan utanför – en sådan bestående av två små mataffärer och nån butik med krimskrams, och det var det. Ingen resa till nåt större eller nån form av utflykt gjorde vi; levde alltså precis så som vi gör hemma – fast där. Plus munskydd då som jag redan berättat; det var en himla massa halande av munskydd, det var enda skillnaden.

(På mig har jag en kjol med draperad överdel från Adoore, och en skjorta från NygårdsAnna om nån undrar. Och håret? Ja, jo, saltvatten har den effekten).

Så ja; det var bökigt som tusan med tester och papper och qr-koder och gud vet allt för att komma iväg men var det värt det? Som tusan. Och jag kände mig som sagt mer trygg den veckan än på en pendling Ystad-Malmö där folk sitter utan munskydd på varandra och verkar ha glömt att det där med att hålla avstånd fortfarande är en grej. Usch. Blir nästan arg nu för tiden och snäser åt folk att backa och man får tycka att jag är en sur gammal kärring då om man vill, men jag VILL verkligen inte riskera något. Inte för min egen del – men för alla andras? Tänk om man gör någon sjuk? Vill inte ens tänka på det.

Men ja; små promenader, inga utflykter mer än så. Och det passade oss perfekt, vi som inte gillar att skumpa runt på allehanda bussar eller guidade turer i vilket fall utan alltid kategoriskt stannar på hotellet 99% av fallen, pandemi eller ej.

Men nu: Malmö, jobb och fräsande åt pendlare.

Ses alldeles strax igen!

Att ha lite mer semesterbilder.

Livet, Resor

 

Tänkte jag skulle visa lite semesterbilder ett tag – nu är vi ju tillbaka men det finns mängder av bilder i datorn, och kanske vill någon drömma sig bort en liten stund?

Det här är utsikten vi hade från vår ena balkong. Vi valde ett rum med en bottenvåning och en balkong, och så fanns det en trappa upp till en takterass som hade ett loungeområde med en egen solbädd och sen det absolut bästa enligt killarna: en jacuzzi!

Ingen uppvärmd jäkel då alltså, det var ju tokvarmt som det var, men den höll behagliga 24-nånting grader och där kunde man sitta på kvällarna under segelduken och bubbla och läsa en bok och låta kroppen slappna av.

 

 

Japp; däri låg jag och flöt och läste Vänligheten och drack en öl och hade det så gott man bara kan ha det – särskilt när man var trött på solen och ville ha skugga och lite svalka och tystnad. Pojkarna spenderade också största delen av kvällarna i den där; på med cyklop och i med allehanda fidgetspinners sen plaskade de i timmar – eftersom barn av någon konstig anledning aldrig verkar tröttna på att vara i vatten?! Herregud, de badade KONSTANT från ca 08 till 20. En annan gav ju upp runt lunch och hängde mest i skuggan efter det och jäste på takterassen en timme eller två, men sen var man komplett godnatt och satte sig gärna i hotellsängen och njöt av AC och fortsatte att läsa.

Just det där med en egen plats att bada kändes som en fin grej den här gången; ville man undvika folk totalt gick det alldeles utmärkt tack vare det (nu var det inte mycket gäster alls på hotellet, fylldes på ganska mycket dagen innan vi reste hem, men ändå).

Och sådär spenderades alltså kvällar på Mallorca.

Man kunde ju haft det otroligt mycket sämre, om man säger så.

Rekommenderade inlägg

Att försöka väcka hjärnan.

Livet

 

Köpenhamn ja.

En veckas ”på riktigt” semester – sen pang bom Köpenhamn och speed i 110 och möten där jag gestikulerar och studsar så mycket energi jag bara kan, nyanställningar, människor, energier. Trodde fan jag skulle dö där runt klockan 14 på måndagen, min hjärna var i chock och kroppen förstod inte alls vad som hände. Snubblade tillbaka till hotellet rakt över gatan när arbetsdagen var slut, lindade in mig i ett täcke och stirrade tomt framför mig på skärmen som visade ett avsnitt CSI. Totalt medtagen, haha.

Tisdagen verkade kroppen mer hänga med på, hjärnan vaknade till som ja just det! det är sånt här vi gör! och energin hann med på ett helt annat sätt, och på onsdagen var jag mitt vanliga jag igen och lämnade Köpenhamn med en riktigt jäkla bra känsla i magen. Det sker så himla mycket spännande saker nu och magkänslan säger att det är prick rätt, den väg vi tar och vart vi är på väg. Jag blir liksom alldeles varmlycklig när jag hör människor skratta, när jag känner vågorna av energi från andra, när allting mobiliseras på något vis. Med hjärta, det är det viktigaste för mig.När jag märker att folk mår bra, att det spirar och gror. Då kan jag köra på hur mycket som helst.

Och när är en vecka avklarad! Jag överlevde. En rivstart men jag hann ikapp och nu är det bara fortsätta att ta vågen, åka med, känna av.

Fy fasiken vad det kan vara roligt att jobba.