Två stycken äventyrare har vi.
De kan plocka upp en pinne från marken och sen är de i fantasins värld på en sekund; det är medeltiden eller dinosaurier eller framtidsmanicker och vi går några steg bakom och lyssnar och njuter.
Jag hoppas att den där förmågan att förvandla det allra enklaste till det mest avancerade får stanna kvar? Inte för evigt såklart, vi tappar den alla, men iallafall ett tag till? Det är ju något av det vackraste som finns.
Jag minns själv så väl hur det kändes att vara i den där världen man själv skapade.
Hur mattan på rummet var varm under mina knän när jag lekte med mina My Little Ponys (den lila var min favorit), eller hur en stor buske i trädgården blev skydd för en bondgård jag byggde upp med hjälp av pinnar eller hur rapsfälten på väg hem från skolan omslöt mig och bildade som ett gyllene tak över mitt huvud de gånger jag genade genom fälten istället för att ta gångvägen hem. Hur allting kunde bli precis vad som helst och sen ändras till något annat på bråkdelen av en sekund om man tröttnade. Ibland, när jag skriver, är det som om jag nuddar den där förmågan igen men den stannar aldrig för evigt eller kommer till mig lika intensivt som när jag var barn, men jag tror ändå att det är nära besläktat på något vis? Skapande, alla former av skapande, och den där fantasivärlden.
Ja ja.
Det är tur att man fortfarande kan njuta av den genom sina barn.
