Men hej från vardagsrummet!
Med playstationkontroller framme, mattan på sned, en Ka-Ka slängd på bordet. Ett rum vi lever i med andra ord. Vad som mer lever är julgranen, den står där åt höger ur bild och liksom stirrar på mig som om den frågar du tänkte inte ta ut mig snart? men jag pallar faktiskt inte. Inte julstjärnorna heller. De får bannemig hänga kvar iallafall januari ut eftersom det är så förbenat mörkt? Granen kan jag väl ta i helgen, tänker jag. Det är inte så noga.
Annars då? Jag försöker anpassa arbetet så jag nu delar det ungefär 50/50 mellan att jobba hemma och vara på kontoret. Det där med att åka tåg är mindre och mindre lockande, sitter och svettas i mitt munskydd och gäspar och undrar hur jag ens kommer upp så tidigt på morgonen. Men det gör man ju, det blir liksom en vana. Så nu är jag på kontoret 3 dagar och hemma två en vecka, och sen byter jag. Blir en bra kompromiss. Alla sätt är bra just nu känns det som, som minskar risken för kontakt med alla utanför den där bubblan som familjen och vår grupp på jobbet är. De två bubblorna måste jag har kvar, klarar liksom inte av att BARA jobba hemma. Blir koko då, vet hur det var mellan mars och juli när vi inte såg nån IRL. Jag tappade det nästan tillslut. Jag behöver människor, mina människor. Iallafall två eller tre dagar i veckan.
Och i övrigt längtar jag efter att Skånes Djurpark ska öppna, att Corona ska dra åt skogen, att Tivoli ska gå att besöka igen, Blå Planeten, jag vill gå på bio och sitta på restaurang och ta en weekendtripp, jag vill gå på gatorna i Göteborg och sova på Bellora, jag vill åka till pappa och doppa ansiktet i skaldjur, vill att våren ska komma så Drömmen kan öppnas upp och man kan gömma sig där ett tag och glömma bort allt det andra, jag vill kunna se människor utan att backa och handla utan att ta omvägar eller planera tider. Så som vi alla vill.
Ett litet tag till, vänner. Vi klarar det.