Jag tänkte att vi kunde titta på hur flickorna och Prosten såg ut när de var små? Man glömmer ju så lätt.
Först; Tant och Tooka.
Här är dom alldeles pyttesmå, bor i Falun med mig och ingeting som nu finns i livet hade ännu hänt. Ingen mannen, inga barn, inget giftemål, ingen att vara någons fru. Oskiljaktiga från början var de två, och trots att det nu är över ett år sedan Tooka gick vidare en liten stund så är jag fortfarande alldeles öm i hjärtat och kan mest snudda henne med tanken lite försiktigt om jag inte ska bli snörvlig i själen (även om snuddandet gradvis blir längre). Tant var rund och stabil och fick inte långt hår på öronen förrän hon blev runt sju, men svansen var fin och vem behöver öronhår egentligen?
På den tiden ställde jag båda två och trodde att Tooka skulle vinna allt, men henne var det bara en nederländsk domare som älskade och alla andra sa att hon var för liten. Tant däremot rev av priser så det rasslade om det till vår stora förvåning; inte för att hon inte är vacker men hon har alltid varit byggd mer som en golden retriver än en saluki och jag trodde att hennes grova benstomme i kombination med bristen på öron skulle ligga henne i fatet. Men icke! En skönhetsdrottning fanns det där minsann.
Sen kom Spöket, och det här är första bilden på henne tror jag?
Spöket var en sju månader ungefär när hon blev vår, och var den räddaste och mest sköra lilla varelse man kunde tänka sig. Hon vågade knappt vara utomhus i början, men gradvis fann hon en stabilitet och blev mer trygg i sig själv. Spöket är väldigt mycket h u n d på något vis, är alltid överlycklig och är den bästa vakthund vi har. Där Haggis tar emot alla okända med största möjliga kärlek hänger Spöket i manliga besökares byxben med framtänderna.
Och Haggis!
Inte klokt att hon varit så liten?!
Haggis var jävlig som valp och bet på precis allt vi hade hemma; spelade ingen roll om det var fast inredning, möbler eller klädgalgar. Det har hon tack och lov växt ifrån och lämnat över den stafettpinnen till Prosten (som äntligen börjar släppa lite på den jäkla stafettpinnen, men inte helt). Haggis var från början en genomsnäll liten individ som bara ville ha kärlek, och det har bara ökat med åldern. Nu är hon 35 kilo shetlandsponny som inget annat vill än att bli klappad och älskad.
Och så Prosten då!
Flockens enda herre. Som sagt ännu ganska jävlig med valpigheten i form av tuggande men inte nämnvärt mot hur det har varit. Han är den som livar upp damerna; han startar race med Haggis runt huset, hänger Tant i öronen när hon kommer ner för trappan efter sin sovmorgon och ligger på rygg och brottas med Spöket i soffan. Han äter som en häst för övrigt och har en nästan sjuklig aptit (särskilt för att vara vinthund) men han växer ju å andra sidan lite ännu och behöver förmodligen mer av livets goda. Är expert på att ge pussar utan tunga, är den enda av våra hundar som förstår konceptet boll och är en slags vitamininjektion till de andra. Passar perfekt, med andra ord.
Från starten till nu – där har ni dom!
Allihop.
