The Handmaids Tale är ju en jäkligt obehaglig (och fantastiskt bra!) serie, men det enda jag kan tänka på när det är scener från Waterfords kök är: pausa! pausa! jag vill se a l l t!

Jag vet att jag har skrivit om det här köket innan men det är ju så tidlöst? Och varje gång jag ser om serien hittar jag något nytt. Ett helt fenomenalt kök tycker jag; älskar avdelaren med glas ni ser ovan och den mättade färgen såklart, men allra mest tycker jag om alla växter.

Tror ni det skulle gå? I Sverige? Jag är rädd för att allt skulle tvärdö. Men oj vad jag skulle vilja ha riktiga träd inne, och många stora växter om det bara gick utan att man behövde lägga en heltidstjänst i tid på att bara vattna.

Där, bakom honom, är det bästa!

Jag blir nästan gaaalen av det där fönstret och så trädet som sträcker sig framför det. Var tvungen att pausa för att se hur de gjort och de har alltså en planteringslåda inbyggd i samma höjd som spishällen och som löper längs med hela fönstret. Åh. I nästa boende MÅSTE vi ha ett nästan-golv-till-tak-fönster så jag kan göra exakt likadant. Jag är ju ingen växtexpert över huvud taget men jag tycker att det där ser ut som ett ”vanligt” träd? Alltså ett utomhusträd? FINT.

Och precis till höger om honom står ett avundsvärt stort citronträd i en snygg plåtkruka. Det kan man ju hitta i Sverige såklart men jag skulle säkert ta livet av det. Medelhavsväxter lyckas jag aldrig särskilt bra med.

Från köket ser man växterna som står bredvid trappan (som ni ser på bild ett). Så vackert att ha höga träd vid en såndär glasvägg; då får man ju njuta av det från två håll.

Från andra hållet!

Ser ut som två större växter och så rosmarin. Är det bara jag som blir helt betagen?

Golvet och stolarna är inte fy skam, de heller.

Vem som än byggde den här miljön för serien är ett geni!

Och så avslutar vi med en lite närmare titt på det vackraste av allt igen; den platsbyggda långa ”lådan” i cement, den krokiga stammen och de skira bladen på trädet och så allt annat frodigt och grönt som skjuter upp.

Nån gång ska jag testa det där, nånstans. Måste!

Bannemig.

Trädgården är inte livets roligast just nu om man säger så; buskarna är bruna och gräsmattan en kletig sörja (regn + regn + vinthundar) och träden är långt ifrån att slå ut – men ser ni solen?! Solen och en alldeles blå himmel. Det är ju inte klokt. Så längesen jag såg det att jag nästan glömt bort hur det kändes.

Men just här kunde man inte låta bli att få det där vårsprittet i bröstkorgen för vinden hade tagit semester för första gången på månader, solen strålade mot trappan och man kunde sitta ute och kisa och känna hur det värmde mot vinterjackan.

Gungan hänger där ännu och har verkligen sett bättre dagar, men bara det blir mer grönska så tänker man inte lika mycket på att den är mer grå än vit numera. Och så ut med lite gräsfrön så ska det nog bli ordning på det här tror jag. Någon skrev i en kommentar om sin längtan efter att åka till en plantskola och JA! Jag vill också. Hemskt mycket vill, hela tiden. Doften inne i växthusen, det där jordiga kryddiga, är som balsam för själen. Att knuffa sin skottkärra mellan gångar av plantor och omsorgsfullt välja ut kryddväxter är på min topp fem-lista över saker som ger mig fjärilar.

Ser ni?! Himlen?!

På sommaren är den här vyn magisk för då blommar rosorna åt höger och äppelträdet har blad och det blir som en portal man kan kika igenom och se himlen som oftast är ljusare blå då men trots allt blå och utan moln. Och murgrönan klättrar längs husväggen, bambun skjuter sig stor och buskarna blir frodiga igen och även om vi sällan är här och kan riktigt njuta av det (vi är ju oftast i Småland) så är det ändå en himla fin plats vi har här också.

Vår! Tre bokstäver som rymmer allt.

Ystad Teater. Hur vacker byggnad?

Den här bilden tog jag en bra stund efter klockan sju igår kväll och ser ni vad ljust det är? Hade nästan vant mig nu, glömt bort att reflektera över hur mycket ljusare det är och hur vi för bara en liten stund sen hade det nästan kolsvart vid klockan 5 på eftermiddagen. Men nu, när himlen är bar med bara några få fluffiga moln, kan man njuta av hur ljuset går från nästan genomskinligt till rosaglödande på kvällarna.

Anledningen till att jag tog bilden var dock för att jag fick en dejavu – för en herrans massa år sen dejtade jag en gitarrspelande, ranglig trummis och besökte just Ystad Teater en gång då för att se honom i en föreställning de hade där. Detta var alltså kanske 15 år sedan? Och hade ingen anknytning till Ystad alls på den tiden, innan jag träffade Banditen och vi sen flyttade hit så hade jag bara besökt Ystad denna enda gång; för att se den trummande på scen. Glömde helt bort det tills jag passerade teatern igår, fick ett minnesflashback och kom ihåg ja just det! Ironiskt nog är det jag mest kommer ihåg från föreställningen inte alls trummisen utan sångerskan de spelade med; hon var helt fantastisk. Minns inte alls om hon sjöng bra, det gjorde hon säkert, men hon rörde sig på ett helt magiskt sätt, hennes händer var som fåglar på nåt vis, och hon hade en karisma så stark att jag satt där och blev lite småförälskad i hela henne. Kanske en indikation på varför det aldrig blev nåt mer med trummisen, haha? Om man går för att se sin pojkvän på scen och istället blir trollbunden av sångerskan är det nog en ganska säker indikation på att det finns bättre saker att göra.

Idag har jag nackspärren från helvetet och har sovit kanske tre timmar inatt, så jag är inte så fräsch. Går runt och säger ajajaj och ser helt sned ut och värmer vetekuddar och försöker hitta en ställning som är okej, men har hämtat ut värktabletter nu så jag hoppas att den här natten ska bli mer uthärdlig och att jag ska slippa väcka hela familjen för att få hjälp med att vända mig. Tror det är veckans mindre ergonomiska arbete vid köksbordet som straffar sig, ska se till att använda skrivbordet och skrivbordsstolen bättre för såhär kan man ju inte ha det.

Men; ta hand om er! Och njut av ljuset.

Det har ju varit minst sagt efterlängtat.