Ja som sagt; ljuset!

Med ljuset kommer fler timmar på dygnet och jag njuter som en katt; ser till att göra allt jag vill, maximerar tiden. Så pass mycket att jag igår till och med gick och tog en vitamin-cocktail-injektion i skinkan på väldigt amerikanskt vis och helvete vad pigg jag blev?! Trodde inte att det skulle ha sån direkt effekt, men jag var vaken bra mycket längre än jag normalt är och känner mig generellt vansinnigt mycket klarare. Blir nog en till nästa vecka (eller en kur på fyra veckor nu när det funkade så bra). Och på tal om injektion måste vi ta sista TBE-sprutan också, både jag och Noah, och vi är väl lite sent på det för säsongen kanske men bättre sent än aldrig och så har vi 5 år sen. Fem år rumlande i Drömmen-gräs. Bra så.

Men nu ska jag och min vitamin-rumpa ta torsdag, pigg och vaken och lycklig över att vädret bjuder sol och naglarna är målade i ”resort fling”och att allt känns så himla lovande och somrigt.

Hoppas ni känner av det, ni också.

Värme.

När blev det ens vår?

Plötsligt ligger man med sand under fötterna och måste nästan nypa sig själv, för det blev SOMMAR (eller ja, vår) och det känns som om det var en evighet sen. Även om jag i år inte är lika törstig efter värme och ledighet som förra sommaren (jag var nästan panikslagen över att den skulle ta slut, och det innan den ens börjat).

Drömmen är öppnad, jag lämnar hemmet utan jacka på morgonen, spf 50 ligger i handväskan, Maxosoltabletterna har påbörjats och sista TBE-vaccinet är bokat = allt är tecken på att vi är här nu. Den där ljuvliga tiden på året då vi l e v e r, då dagarna är dubbelt så långa och kläderna fladdriga och tiden mer våran på nåt vis.

Så ja; stanna upp och njut och reflektera över att du faktiskt gjorde det; du klarade ännu en vinter och nu belönas du med det huden och själen längtat efter.

Äntligen.

Där står jag, uppflugen på en stol med mitt skoskavsplåster, och fotograferar den vackraste bukett rosor man kan tänka sig. Noah står strax bakom mig och undrar om han ska hjälpa till, Leo sitter på rummet och spelar. Det är tisdag och sol ute och för första gången på länge ett väder som inte luras. Det är nästan 15 grader när man kliver ut vissa dagar, och blåsten stillar sig mer och mer vecka för vecka. Det är vår. Den är här nu.

Hur gick ens en höst och en vinter förbi?

Plötsligt minns jag knappt hur det var. Men jag får flashbacks flera gånger i veckan av den här tiden förra året; av trånga gränder i Nice, av en taxi i Barcelona, av spellistan ”Sommar” i bilen på väg till Pianohuset sommarlovets första dag. Det är konstigt, jag har aldrig haft det så förr. Men nu kommer ögonblickbilder upp och för en sekund är jag just i det ögonblicket när det hände, och sen är jag tillbaka till verkligheten igen. Som om våren och sommaren cementerat sig i mig och nu gör sig påmind om att den finns, att den är kvar, och att den kommer.

Jag vet att ni har tid kvar, ni högre upp i landet, men jag lovar – det är snart dags.

Det blommar i rabatterna vid teatern, det dammar av gatorna, rosorna längs husväggar har musöronsblad i rött och grönt och fiskmåsarna sitter på taket och ropar.

April.

Vi klarade det.