Att ha spadag för ett Spöke.

Drömmen, Flickorna

 

Att bada i sjön eller i havet är hon inte så mycket för, Spöket.

Förmodligen för att det är så vansinnigt KALLT i hennes ögon; hon har ju inte så mycket underhudsfett att jobba med. Men i badkaret – DÄR badar hon gärna. Särskilt i riktigt varmt vatten, och om man varsamt tar vatten i handflatan och sköljer över henne med jämna mellanrum.

Då är det njutning extra allt för ett Spöke.

 

 

Och så fick hon sig en spadag, för det är viktigt med egenvård inte sant?

Hon fick vara med i badkaret, varsamt schamponeras, värmas upp av vattnet och sen torkas ordentligt med en extra fluffig handduk efteråt. Noah tyckte att hon även skulle får gurkskivor på ögonen, sådär som jag gör ibland, men det var att dra det lite för långt tyckte jag och vi enades om att skippa gurkskivorna och bjuda henne på en liten bit leverpastej istället. En slags hundversion av en pokebowl eller så.

Spadagar, det är grejer det. Ta en idag du också vetja.

 

Att ha haft några dagar med sol.

Drömmen

 

Inte bara regn har det varit.

Några dagar av sol fick vi, och då nästan sprang vi till stranden för att kasta av oss kläderna och njuta. För när något är sällsynt vill man det så mycket mer och vill inte släppa taget. Så det packades vattenpistoler, solkräm, handdukar, badkläder och dricka, sen vandrades det ner i samlad trupp.

 

 

Här är ett semester-jag!

NU har jag semester! gastade jag, där jag stod med sommarhår i solen och med en kall öl i näven och n j ö t så mycket att jag nästan hade gåshud.Såna dagar – då är man ledig. På riktigt.

 

 

Pojkarna lekte i vattenbrynet och återigen var jag tacksam över sjön; inga vågor eller strömmar och så långgrunt att de hade behövt vada en kilometer ut innan det blev fara och färde. Jag är inte rädd för sjögräs mer konstaterade Noah nöjd och det var en lättnad för hela familjen. När han är rädd för sjögräs behöver man nämligen bära honom förbi alla sjögräsplättar vilket innebär en hel del bärande. Så tack för det.

 

 

Ja. Semester-jag.

Så myggbiten på benen att det ser ut som jag har nån avancerad sjukdom, alldeles trasslig i håret men g l a d. Och ledig. Och nästan, nästan i zen.

 

Att ha tystnad.

Drömmen, Livet

 

Även om jag måste erkänna att jag haft riktigt svårt att varva ner den här semestern, nästan arg på mig själv för min oförmåga att ”vara i zen” eller vad tusan det nu är man förväntas känna, så har NÅGONTING hänt. För jag har ord.

För er kanske det låter märkligt; ord har man väl alltid? men nej, jag har inte det. Det var många, många år sen jag kände att jag hade orden; att den kreativa sidan av mig vaknar upp och jag går omkring med lösryckta stycken i huvudet, önskar att jag hade något att skriva på så att de inte ska försvinna, har en längtan efter en helt ren anteckningsbok (av någon anledning längtar jag efter att skriva för hand just nu) och tystnad, så att jag kan få testa det igen. Att skriva. Inte så här, inte bara skriva, utan s k r i v a. Så som jag gjorde förr.Och det är en helt fantastisk känsla; att ha ord som måste ut. Som att få möta en gammal vän igen, en som knackar på dörren efter några år och när man ser vem det är blir man inte ens förvånad utan mer jaha, så där var du äntligen ja – välkommen in.

Så nu vill jag skriva.

Jag hoppas, hoppas det håller i sig.

Att ha tre saker som varit semester.

Drömmen

 

Sommaren är inte över ännu.

Tack och lov eftersom det på vissa sätt känns som om det inte ens börjat? Men det är semester och vissa saker är helt enkelt mer semester än andra. Som lavendeln i full blom i flaggstångsrabatten där ute – den drar åt sig så mycket fjärilar att man kan sitta på trappan och se dom landa och ha take off i en strid ström hela dagen.

Nog det näst bästa med lavendel? Bästa är doften. Näst bästa är vilken fjärilsmagnet den är.

 

 

Tid att laga mat!

Som Carnita, herregud vad gott det är. Pojkarna ä l s k a r det och vi håller med. Tar ju några timmar för den att koka ihop men om du har tiden måste du prova! Jag adderar lite mörk öl i min, thats it, och så gör jag en mango-habanero-salsa (inte för barnen) och guacamole till och det blir H I M M E L S K T. Och räcker i två dagar så man har lunch dagen efter också.

Receptet jag går efter (ink habanero-mango-salsan) hittar man HÄR.

 

 

Strandvarma, vattentrassliga barn <3

Inte varit nog med strandtid i år, men de dagar solen varit framme har vi pilat ner till sjön eller havet för att njuta. Som jag skrivit innan förstår jag ju inte hur barn inte fryser, de kan vara i och plaska en evighet och inte fatta att det är kallt förrän de kommer upp, men strunt samma. De lever lajf. Särskilt Noah är ett sommarlovsbarn av rang och skulle helst vara det 24/7 – han vill inte alls gå på förskola, fortfarande, och tycker det är ypperligt att få lulla runt själv och sen bara vända tillbaka för att umgås med oss. Han behöver inte mer. Leo saknar sina vänner litegrann efter en vecka såklart, men de pratar FaceTime och spelar Minecraft ihop på kvällarna så han får det där sociala ändå. Så olika de där två; den osociala Noah som bara vill vara själv med en viss krydda i form av mamma, pappa och Leo, och så hans storebror som INTE FÅR NOG av socialt umgänge, trivs i stora grupper och vill ha mängder av vänner att rotera bland. Så olika men på många sätt ändå så lika.

Men iallafall!

Nu är det onsdag och sjön väntar på mitt morgonfiskande.

Hörs alldeles snart igen.

 

Rekommenderade inlägg

Att ha slött sällskap.

Drömmen

 

Välkommen in i semesterhögen!

Där ligger alla tre, i möbler som är lite huller om buller, och tar igen sig. Det är ju trots allt det som vinthundar gör allra bäst. Särskilt när vädret bjuder på ett konstant duggregn, och det enda jag själv kan göra för att inte få smått panik (jag har svårt att inte göra något om inte göra något verkligen ÄR att ”inte göra något” – kan jag rensa ogräs eller måla något eller stoppa något i jord går det fint eftersom det för mig är att inte göra ngt utan att göra något, men att vara inomhus med spöregn utanför och vara sysslolös ger mig klåda) är att stå i köket och koka soppor, baka bröd, snurra kanelbullar, göra frukostfrallor. Varje dag lagas både lunch och middag (och ibland även frukost) med sån passion att man skulle kunna tro att jag egentligen vill vara kock eller bagare. Det vill jag inte. Men det är ett ljuvligt sätt att ”göra något” och samtidigt varva ner.

Och pojkarna är överlyckliga såklart, äter som hästar och frågar varje dag vad ska du laga idag? vad bakar du? medan jag lyssnar på Billie Eilish och knådar deg.

 

 

Så jag önskar att jag kunde göra precis sådär som hundarna; bara slumra. Men det går liksom inte. I solen på en strand kanske det hade gått – jag kunde det för men sen fick vi barn och som i vet blundar man inte i en solstol mer sekunden efter de kommit ut, haha. Den tiden är förbi. Jag får testa när de flyttat ut sen; se om jag ännu kan lägga mig i en solstol och slumra.

Men det går framåt! Idag som jag till 06 minsann, istället för det obligatoriska uppvaknandet runt 05. Och när jag kikar ut genom fönsterna ser det ut som om kanske, kanske, kanske (om gud vill och vädret ger efter) kan vi få någon timme vid stranden idag; solen ligger bakom tunna slöjmoln och här och där kan man ana att himlen är blå.

En vecka semester kvar och jag är kanske inte i zen direkt, men jag är iallafall ledig.