Att se tillbaka.

Flickorna

 

Jag tänkte att vi kunde titta på hur flickorna och Prosten såg ut när de var små? Man glömmer ju så lätt.

 

 

Först; Tant och Tooka.

Här är dom alldeles pyttesmå, bor i Falun med mig och ingeting som nu finns i livet hade ännu hänt. Ingen mannen, inga barn, inget giftemål, ingen att vara någons fru. Oskiljaktiga från början var de två, och trots att det nu är över ett år sedan Tooka gick vidare en liten stund så är jag fortfarande alldeles öm i hjärtat och kan mest snudda henne med tanken lite försiktigt om jag inte ska bli snörvlig i själen (även om snuddandet gradvis blir längre). Tant var rund och stabil och fick inte långt hår på öronen förrän hon blev runt sju, men svansen var fin och vem behöver öronhår egentligen?

På den tiden ställde jag båda två och trodde att Tooka skulle vinna allt, men henne var det bara en nederländsk domare som älskade och alla andra sa att hon var för liten. Tant däremot rev av priser så det rasslade om det till vår stora förvåning; inte för att hon inte är vacker men hon har alltid varit byggd mer som en golden retriver än en saluki och jag trodde att hennes grova benstomme i kombination med bristen på öron skulle ligga henne i fatet. Men icke! En skönhetsdrottning fanns det där minsann.

 

 

Sen kom Spöket, och det här är första bilden på henne tror jag?

Spöket var en sju månader ungefär när hon blev vår, och var den räddaste och mest sköra lilla varelse man kunde tänka sig. Hon vågade knappt vara utomhus i början, men gradvis fann hon en stabilitet och blev mer trygg i sig själv. Spöket är väldigt mycket h u n d på något vis, är alltid överlycklig och är den bästa vakthund vi har. Där Haggis tar emot alla okända med största möjliga kärlek hänger Spöket i manliga besökares byxben med framtänderna.

 

 

Och Haggis!

Inte klokt att hon varit så liten?!

Haggis var jävlig som valp och bet på precis allt vi hade hemma; spelade ingen roll om det var fast inredning, möbler eller klädgalgar. Det har hon tack och lov växt ifrån och lämnat över den stafettpinnen till Prosten (som äntligen börjar släppa lite på den jäkla stafettpinnen, men inte helt). Haggis var från början en genomsnäll liten individ som bara ville ha kärlek, och det har bara ökat med åldern. Nu är hon 35 kilo shetlandsponny som inget annat vill än att bli klappad och älskad.

 

 

Och så Prosten då!

Flockens enda herre. Som sagt ännu ganska jävlig med valpigheten i form av tuggande men inte nämnvärt mot hur det har varit. Han är den som livar upp damerna; han startar race med Haggis runt huset, hänger Tant i öronen när hon kommer ner för trappan efter sin sovmorgon och ligger på rygg och brottas med Spöket i soffan. Han äter som en häst för övrigt och har en nästan sjuklig aptit (särskilt för att vara vinthund) men han växer ju å andra sidan lite ännu och behöver förmodligen mer av livets goda. Är expert på att ge pussar utan tunga, är den enda av våra hundar som förstår konceptet boll och är en slags vitamininjektion till de andra. Passar perfekt, med andra ord.

Från starten till nu – där har ni dom!

Allihop.

 

 

 

Att ha älgkontakt.

Livet

 

Igår åkte mamma, Göran, Noah och jag till Smålandet!

Jag vet att några av er tipsat om det innan och det var verkligen SÅ bra – första gången för Noah och mig men tredje gången för mamma&Göran. För er som inte vet så är det alltså en stor park (runt 26 fotbollsplaner har jag för mig?) med älgar, där man antingen kan köra med sin egen bil eller åka ett litet tåg igenom.

Ni kan säkert ana vilket vi gjorde.

 

 

Tåg, ja.

Men innan vi satte oss i tåget fanns det mycket annat kul att upptäcka. Som en tupp och några hönor till exempel. Ni ser ju peppen hos Noah där – han är lika glad för en tupp som han är för en älg, inga skillnader där. Mamma var också väldigt pepp på tuppen och tyckte att den var sååå vacker och började mumla om hur jag borde ha ett hönshus.

 

 

Fanns getter också. Så söta att man dog.

 

 

Sen – tåg!

Man köper biljetter, får platser och en kvist med grönt och så bär det iväg!

 

 

Ungefär såhär ser det ut.

Fast vi åkte ett rött tåg, och varje gång vi såg det gula ropade Noah hejhej gula tåget!

 

 

Och detta hade man alltså kvistarna till – mata älgar.

Det är inte klokt så stora de där djuren är? Och här är de ju typ tama – de strosar fram och går sävligt mellan vagnarna och låter sig klappas och pratas med. Detta var Philip tror jag, eller Gösta.

 

 

Närkontakt med älgen Molly.

 

 

Riktigt, riktigt spännande för både vuxna och barn.

Turen tog cirka en timme skulle jag tro? Och man fick lära sig en himla massa om man hade tid att lyssna; som att älgar inte har några framtänder och alltså inte kan bitas, att de kan springa upp till 60 km/h, att vi i kavalleriet en gång testat att använda älg men att det inte gick så bra (gick att rida på men var inga flockdjur och tyckte inte om allt smällande), att en älg har 4 magar och att det sker 15 älgrelaterade bilolyckor per dag (vilket är helt galet).

 

 

Och sen avslutade vi med att äta våfflor, mata hönsen och kika efter flygplan innan vi körde hem igen.

Och nu är det fredag helt plötsligt, jag ska dra på mig stövlarna och bege mig ner för att morgonfiska och det ser ut som om solen kommer hålla oss sällskap idag. Men Smålandet är alltså ett tips jag rekommenderar varmt om ni vill ha något att göra som passar de flesta åldrar!

Nu tar vi lite fredag på det.

 

 

Att botanisera i gårdsbutikerna.

Drömmen

 

 

Det finns så många fina gårdsbutiker häromkring; små skjul vid vägkanten fyllda med vad säsongen och bonden än erbjuder.

Igår svängde jag och Noah in på vår favorit och handlade lite. Han fick välja helt själv och bestämde sig för majs och det kan man ju förstå. Själv tog jag blåbär och äpplen, för blåbär är livet i yoghurt och äpplena här är lite utöver det vanliga.

(Precis innan hade vi varit i badhuset och busat i en halv evighet; Noah hade hoppat ungefär 100 gånger från kanten och åkt vattenrutschkanan ett tjugotal omgångar).

 

 

Hemma plockade han en paprika också och åt den direkt, för paprika är ännu en sak som tycks om.

Man känner verkligen hösten i skogen nu, så knasigt att det kan gå så fort? Men det doftar höst till och med, och regnet hänger i luften. Jag har lite svårt att bestämmas mig för om det är sommaren eller hösten jag gillar bäst i Drömmen – båda har så mycket tjusning (men i år blir det nog inga mängder svamp skulle jag tro …).

Hur söt är inte jackan förresten? Jag gjorde samma sak som förra året; köpte en basic jacka på Zara och pimpade den med patches från etsy. Är helt beroende av det där. Bananen ä l s k a d e han förra året så den var ett måste i år igen, och nu ropar han efter bananjackan om man försöker sätta på honom något annat.

 

 

Men ja; sen gick vi hem med vår majs och våra blåbär och en påse äpplen och på kvällen kokades majsen och serverades med salt och smör. Så enkelt och så, så gott.

Idag blir det nog någon form av utflykt? Bara det inte blir åskoväder. Vi får avvakta och se. Hoppas verkligen ni får en finfin torsdag och att vardagen är snäll mot er – det ska vi sannerligen ha.

 

Att lämna idag igen.

Livet

 

Idag lämnar jag och Noah för Småland igen.

Varför inte, tycker jag? Det är så kort period sammantaget som man kan vara där så den bör maxas, och förskolan är stängd på fredag i vilket fall. Leo är hos farmor och farfar tills imorgon, och sen kommer han och mannen på fredag så det blir bara jag, Noah och hundarna som åker och möter lite, lite höst i Småland. En del av er ska ju får värmen tillbaka? Inte vi ser det ut som. Men det gör inget – pumpen får gå på värme istället för AC och kaminen kanske får eldas, vi kan sova där uppe istället för där nere, badhuset får ersätta sjö. Och så vidare.

Sen blir det lite mer ordning och reda nästa vecka; har jobb som kommer hålla mig hemma, och så finns det ju lite här hemma som jag vill göra. Leos rum till exempel, det ska fixas till lite! Och en garderob i sovrummet som vi pratat om i ett år nu. Och säkert nåt annat jag inte kommit på ännu. Med hösten kommer oftast min målarklåda, så det är väl bara att acceptera det och hänga med på tåget och få en dörr eller ett rum eller nåt annat målat.

Men nu – Småland igen.

 

Rekommenderade inlägg

Att ha pressdagen i mobilbilder.

Fotograferingar & Uppdrag

 

Hej allihop!

Nu kommer något så ovanligt som ett inlägg med mobilbilder – men jag tog inte med mig kameran till Stockholm; den är för stor och tung för att ha med sig när man har liten handväska och ändå inte kommer kunna fota så mycket. Men igår flög jag iallafall upp och träffade de andra för att gå ut och äta. SÅ roligt att få se alla igen! Blev alldeles lycklig när jag såg Jimmy på flygplatsen – ni kommer älska honom, jag lovar.

Sen idag var det upp klockan 05:15, för sminkösen kom till hotellet vid kl 6 och efter det åkte jag till Creative Headz på Drottninggatan för att fixa håret. Där sitter jag på bilden, 07:30, och ska precis bli omhändertagen. Typ bästa känslan i världen när någon bara fixar rufset på en så man slipper tänka på det där.

 

 

Sen åkte jag till SVT-huset!

Det var nämligen där själva pressdagen höll till. Medverkande och journalister fick ta plats i ett stort rum, där programcheferna talade om hösten och visade en ca 50 minuter lång film med “trailers” på alla nya program som kommer komma. Det var första gången jag fick se n å t av vårt program; snacka om nervig minut. Jättesvårt att bilda sig en uppfattning på 60 sekunder, men jag tyckte det såg bra ut? Tack och lov var min enda line i trailern hyfsat kul, så det revs av några skratt och det är precis så jag hoppas folk ska känna när de tittar; att det är r o l i g t också.

Gud, alltså. TV. Det är nåt nytt.

 

 

Sen gick vi tillbaka till det första rummet, och där stod varje programs medverkande vid varsitt bord och så kom journalister förbi och pratade och man rev av lite bilder för bildbyråer och sådär. Jag hade däremot siktat in mig på tre bord bort för där fanns Nils Bergman (Rättegångspodden!!!) och gjorde mig alldeles starstruck. Var tvungen att älga bort och be om en helt skamlös selfie för jag är så sjukt imponerad av honom. Och vet ni vad det bästa är? Rättegångspodden kommer som TV nu i höst! Eller ja; inte hela, men Nils gör Arbogafallet som TV-version och jag kan knappt vänta.

Utöver Arbogafallet kommer det ett program om kroppshets med Skäringer som jag verkligen blev sugen på, och ett program om klimakteriet som verkar så roligt att det inte är klokt. Och en dokumentär som heter “36 dagar på gatan” där en filmare/fotograf lever som hemlös i 36 dagar och där trailern var så stark att det bara knöt sig i magen.

 Och en himla massa annat förstås, men det var just de 4 som jag själv fastnade för.

 

 

Så minglade vi i två timmar kanske, sen var det dags för lunch och till flygplatsen igen. Då var jag tvungen att köpa en energidryck på grund av somnade nästan sittande. Så mycket spänning som byggts upp och som sen släppte, ni vet.

Och nu är det alltså drygt 3 veckor kvar tills programmet släpps? För er som missat kommer det gå på torsdagar klockan 20 på ettan (och på svtplay såklart) med start 6 september. På måndag börjar vår trailer sändas, så ser ni den måste ni hojta till – för det är en annan än den som visades idag och jag har iiiingen aning om hur den kommer se ut. Phju.

24 timmar i Stockholm, och nu krascha lite här hemma igen.

Det rör på sig kan man säga.