Att ha sommarplaner!

Livet

 

Idag skulle lappen med sommarledighet in på förskolan.

Även om man knappt kan tro det när man tittar ut genom fönstret så är det alltså dags att planera för ledighet och bestämma när man ska jobba och när barnen ska vara hemma, vilket i sig betyder att det alldeles snart är sommar. Hur galet är inte det?

Vad ska ni hitta på under semestern?

Vi har faktiskt ingenting bestämt mer än det vanliga än så länge. Och med ”det vanliga” menar jag:

* Drömmen! Såklart ska vi till Drömmen. Beroende på väder kan det tänkas bli så att jag är där från maj till september i år igen; förra året var nog livets bästa sommar och jag njöt i fulla drag av att vara där med barnen och förlänga ledigheten i en evighet (även om jag inte var ”ledig” från maj till september såklart, men det är ju lättare för mig att utföra arbete på distans än om man har ett jobb med fasta tider). Jag hoppas orimligt mycket på att värmen ska komma så att det kan bli en favorit i repris i år.

* Tivoli! Tivoli öppnar 4 april och det ska bli minst ett besök i sommar.

* High Chaparral! Det är alltid på vår bucket list på sommaren; mamma och Göran följer med varje gång och det blir en dag full av äventyr.

* Västkusten! Också standard. Jag ska i och för sig dit redan nästa helg för att jobba och träffa pappa så jag tjuvstartar lite, men minst 4 dagar med pojkarna på Västkusten är obligatoriskt. Jag vill att de ska få båda delar av mina egna barndomssomrar; skog och västkust.

* En weekend nånstans skulle jag gärna se till att få in, men kanske mer i vår än i sommar. Sommaren är vikt åt saker på hemmaplan på nåt sätt.

Och det är väl mer eller mindre planen. Öppna Drömmen, kunna flytta upp sovrummet igen, spendera dagarna med att bada i sjön, paddla kajak, fiska abborre, äta glass, hänga med mamma och Göran, ha lyckliga hundar och odla på tok för mycket saker i odlingspallarna.

Det är livet extra allt den tiden som kommer.

 

Att göra om!

Äktenskapet & Bröllopet

Nu är jag ju redan gift, men om det finns någon typ av tillställning jag skulle vilja göra minst 100 gånger så är det bröllop. Bröllop är ju livets fest och något av det roligaste man kan planera? Och det går ju faktiskt att göra om – man kan förnya löften och ha sig om man nu vill det. Eller så kan man låtsas att man gör det en gång till bara. Och det tänkte jag att vi skulle göra idag!

Ska vi se på hur jag tänker att det ser ut nu när vi gör’t igen?

 

Ett frieri ska det vara, såklart!

Det tycker jag att jag är värd, och frierier är ju kul. Det blev inte så jättemycket av den varan sist haha. Det var en morgon efter en nattjour och det var väl mer eller mindre jag som sa att det var sluttramsat nu och att det skulle bli bröllop och så var det med det. Ibland måste man ju ta saken i egna händer. Men nu frias det! Inget storslaget eller publikt, det skulle jag dö av (på ett inte bra sätt), utan något väldigt enkelt och odramatiskt.

 

 

 

En nätt liten ring blev det också, ja. Man tackar.

(Fast i ärlighetens namn är inte ringen sådär jätteviktig; mina kan jag ju inte ens ha på mig på grund av att jag river barnen med dom).

 

Så ska det planeras bröllop!

Det gör vi genom att jag och tärnorna åker till Paris och tar in på något flådigt hotell i en vecka och lever livet och planerar för fulla muggar. Vår är det också och träden har slagit ut,och vi sitter på uteserveringar i solen och bläddrar i bröllopstidningar.

 

 

Klänning? Javisst!

Kanske någon från Galia Lahav? Eller så måste jag åka till Tel Aviv och handla en klänning, för där finns inte mindre än tre fantastiska designers. Ja så gör vi; jag och tärnorna tar tåget till Tel Aviv och så är det med det. Mycket kul att köpa klänning den här gången för man har ju gjort det förut så det är inte en lika stor grej.

 

 

Tärnorna får något skirt och med mycket stjärnor på, det blir dom glada för och alla är väldigt nöjda.

 

 

Min bukett är stor och yvig och ser ut som om jag plockat ihop den själv!

Inget stramt eller ordnat här inte.

 

 

Vi har ju gjort det här förr, så nån kyrka blir det nog inte.

Kanske blir det ett skogsbröllop? Ute iallafall, med någon tjusig båge full av blommor och tyg och annat som är vackert.

 

 

Pampasgräs kan man inte få för mycket av!

Överallt vill jag ha pampasgräs, trots att det är så dyrt att det inte är klokt (jag vet, kollade upp det för ett avsnitt av Timjan, Tupp och Tårta när det begav sig).

 

 

Bland annat gör vi en sånhär med gräset, det blir fint.

Man kan gunga på den också. Eller tända fyr på den och hoppa igenom sen när det är fest, som Jenny sa när jag la den här på Instagram för någon vecka sen.

 

 

Tårta, ja!

Ultimate Cake i Malmö kommer få jobba hårt, det ser ni ju.

 

 

Festen hålls i en lada eller ute under stjärnorna!

Lite risky med utomhusfest, det är ju trots allt Sverige, men nu låtsas vi och då går allt bra. Massor av ljusslingor blir det iallafall, rustika bord och mängder av roliga tal.

 

 

Och sen är vi gifta! Heja oss!

Då drar vi till Venedig och bor på nåt hotell med snedtak och sänghimmel, och äter pizza i sängen. Det räcker ju nästan. Kanske går vi ut ibland och äter glass också, för det är nog ganska varmt.

Och det var det!

Ett stycke bröllop gjort och avnjutit. Tack för att ni kom.


Bilder Pinterest:
första bilden här, andra här och här,
tredje här, tärnklänningar här och här, bukett här,
båge här och här, gräs här, cirkel här,
tårta här och här, lokal här och här,
sista bilden här.

 

Att ha lördagslugn.

Livet

 

Ah, lördag.

Och jag har fått förkylningen Noah vabbades för i veckan, tack så mycket, så jag ligger i sängen bland papperstussar och tuggar rå ingefära och dricker Kombucha så äcklig att jag nästan hulkar. Men! Det ska ju vara nyttigt sägs det så man får väl härda ut. Allt som kan hjälpa till på traven är tillåtet och igår festade jag till det med andra saker jag tror är bra för förkylningar (läs: pizza, smågodis och Bjärechips) så om allt går som planerat är jag fit for fight på måndag igen.

Pojkarna är i badhuset, jag snyter mig och ser på Black Mirror (herregud vilken sjuk serie?!) och hundarna ligger utslagna omkring mig som lärjungar.

Det blir en lördag av det också vet ni.

 

Att göra en återpublicering.

Livet

Det här inlägget skrev jag för sex år sedan och snubblade nu över av en slump, och tänkte att det kunde vara värt en återpublicering för er som inte läste det då – eftersom jag skulle skrivit p r e c i s samma brev idag som för sex år sedan. Och jag tror att det kan vara nyttigt att skriva till sitt gamla jag som fortfarande är högst levande inuti. Testa ni också kanske?

 Men iallafall, här kommer det;

ATT SKRIVA BREV TILL SITT TONÅRIGA JAG

 

 

 

Kära Emma.

Hur gammal är du när jag önskar att du läser detta? 13, kanske? 14?

Oavsett.

Till att börja med så vill jag säga att jag vet att du är arg. Så arg. Och ledsen. Jag önskar att jag kunde ge dig en förklaring på varför men förutom det uppenbara, det som vi båda vet, så tror jag tyvärr bara att det är sådär. Att vara tonåring. Det är en del av livet, även om du himlar med ögonen när du läser det nu och tycker att det är en klyscha, så är det så. En del av livet. Jag kan trösta dig med att det går över.

Kanske inte direkt. Kanske inte allt. Du kommer få gå i lite KBT också, hos små korta män som du tycker väldigt mycket om och som du senare ger en actionfigur föreställande Freud och inte alls förstår att det kanske inte passar sig att ge presenter till sin KBT:are. Men det gör inget. Du är sån. Du kommer skicka ett träd till din tandläkare också efter en rotfyllning, det borde väl säga det mesta.

Men iallafall. Det går över, det där arga och ledsna, när du bara blivit lite äldre och hormonerna får plats i kroppen igen och det som är kvar bara är sånt som inte lite KBT inte kan fixa.

Men om vi startar från där du är nu så finns det väl lite jag antar att jag skulle vilja säga. Om du har tid att lyssna? Jag vet att du är rastlös, det kommer du alltid vara. Och du har Dr Martens och förmodligen nån konstig färg på håret (som såklart inte alls är konstig utan döfräck) och äter lösgodis ur en såndär liten vit papp-påse med några färgade runda ringar på. Men, iallafall, ge mig någon minut:

Du är kär. Jag vet det. I Fidde med de bruna ögonen, han som är nougatfärgad i skinnet och som doftar ketchup och har en lägenhet ordnad tack vare att han går under LVU. Jag vet att du vet vad LVU betyder just på grund av honom, och det gör ingenting. Vad jag vill säga är; fortsätt att vara kär, på precis samma sätt. Okej? Han kommer såklart lämna dig hundra gånger till för den där blonda exflickvännen och din mamma kommer inte alls tycka om honom och en eftermiddag kommer du gråta i hans trappuppgång eftersom han gjort slut och din mamma kommer att få komma och hämta dig och tycka ännu mindre om honom –

men han är din första kärlek, bara din, och en dag cirka femton år från nu kommer du få höra att han inte längre lever, och då kommer alla de där minnena bara vara dina. Din hyllning till honom. Så fortsätt att älska honom med den där intensiteten som tyvärr inte kommer att någonsin komma tillbaka i samma form igen (förrän fem, sex år senare när du är på ett kryssningsfartyg och kysser en föredetta strippa i fören men det tar vi sen) och han kommer alltid vara speciell. Fortsätt att gå tillbaka till honom och hans luvtröjor och hans hand som alltid är småstads-kall i din och alla de där festerna där polisen kommer vareviga gång för att ni för på tok för mycket oväsen. Och hans tatuering, fortsätt att titta på den. Den, och de där bruna ögonen, glömmer du aldrig.

Sen; alla festerna som kommer? Gå på dom. Gå på dom och lev och skratta och lek sanning-eller-konsekvens och kyss alla de där pojkarna och var ute de där nätterna när din mamma tror att du sover hos en kompis (vilket du i och för sig gör) och vandra de där grusvägarna ner till sjön och var förälskad i flera samtidigt och håll någon i hand som doftar diesel och öppen eld. Du vet, och jag vet, att du är skötsam. Med tonårsmått mätt, vill säga.

En kväll kommer du bli bjuden nånstans jag inte minns nu, av han den där killen vars namn jag också tappat men som körde och kvaddade sin pappas bil på grund av att solen bländade honom du vet, på en fest du måste gå på. Du kommer att smaka grekisk sprit och bada badkar med kläderna på och se på en stjärnhimmel och sen gå på dans nånstans dit det också bara är grusvägar som leder; och du kommer att vara lycklig. Alla de där kvällarna är dina och jag vill att du tar tillvara på dom, och jag vill att du skriver ner dom detaljerat i den där dagboken du har – för en dag, femton, sexton, sjutton år från nu kommer du att sitta i en soffa i ett helt annat liv och läsa alla de där berättelserna och vara så förbenat tacksam över att du faktiskt har levt. Över att du inte bara har funnits till, utan att du har levt. Att du har skrattat och gråtit och förälskat dig och haft bästa vänner vars rum du sovit i nästan mer än hemma, att du har sett så många stjärnhimlar mellan grantopparna och fått känna så många fjärilar i magen på grund av att du faktiskt kysste alla de där pojkarna jag tjatar om – och jag vet att det pratas lite, men låt dom prata. Det är en småstad och du sticker ut, du kommer alltid sticka ut – du är för guds skull en kvinna som skickar träd till tandläkare! Så, folk kommer att prata om dig hela ditt liv, men det är bara du som måste komma överens med dig själv, och det lovar jag att du kommer att göra. Så kyss någon till. Det skadar inte. Kasta dig handlöst.

Du kommer att träffa en smal anarkist med slips och han är ingenting att ha, det vet du redan, men det går över. Du kommer att åka på kulturläger i Kalmar och bli lite sjuk i huvudet av för lite sömn och du kommer att förälska dig i en spirande graffiti-konstnär och färga håret grönt med vattenfärg och tro att du aldrig någonsin igen kommer att få uppleva känslor på det sättet som du gör under den veckan. Och på sätt och vis stämmer det, men det beror mer på att du sovit kanske tre timmar på sju dagar och går i en teatergrupp på dagarna med ledare som i ärlighetens namn nog borde medicineras, men den där sista natten när ni alla bestämmer er för att rymma så undrar jag om ni kanske inte borde genomfört det ändå. Ett litet tag bara. Det kunde varit kul. Men du kommer inte att rymma, du kommer att bli hämtad dagen efter som ett vrak av din mamma och sen kommer du att sova i veckor och gråta över din graffiti-konstnär (och nej han är inte från Iran som du först tror, han är från Norrköping – de är svåra att förstå där uppe) men försök att även komma ihåg hans rakade vän med ögonfransarna, Simon, för honom kommer du av en slump att springa på tretton år senare i Malmö och han kommer att se precis likadan ut, och du kommer att få veta att han var hemligt förälskad i dig på den tiden och det kommer att göra dig glad.

Det är mycket som du gör nu som kommer att göra dig glad när du är dubbelt så gammal.

Ska vi ta dina vänner igen? Emma & Marre. Håll så hårt i dom som jag vet att du gör, för en dag, även om det känns otänkbart nu, kommer du att flytta ifrån och växa bort och du kommer inte ha mer än en skugga av deras liv kvar i ditt tack vare Marre som du hittat på Facebook. Du vet inte vad Facebook är, men det är något som kommer påminna dig om, när du blir äldre, hur viktigt det är att älska i stunden när du är yngre. För tiden delar människor, och de som varit allra närmast kan någon gång bli någon som du bara ser på bilder och läser korta meningar om och slås över att du inte lägre känner. Och Emma? Henne kommer du inte hitta. Ryktet säger att hon hittade sig en norrman och flyttade dit och gifte sig rikt. Jag vet, svårt att tro med tanke på att hon har folie på huvudet och dejtar män som rånar postbilen, men så blir det alltså. Ni tre kommer inte alltid vara ni tre, så ta hand om varann lite extra och skriv några rader till i dagboken som snart kommer vara en roman.

Och du;

längta inte bort så förbaskat.

Det är det enda jag skulle kunna råda dig om att ändra på.

Längta inte bort.

Jag vet att just nu vill du bo i storstaden och vara någon och du kan aldrig någonsin tänka dig att stanna kvar bland tallar och rashöns och udda raser av hundar. Och jag vet, det värsta du kan tänka dig är att bli som din mamma. Men vet du vad?

Även det kommer att gå över.

Du kommer att flytta, snart, och du kommer att få din storstad och din puls och dina ambitioner – men en dag kommer du vakna upp och det kommer att slå dig att du längtar efter precis de sakerna du nu så förtvivlat försöker komma ifrån. Du kommer vilja ha lugn och stillhet och ro, du kommer längta efter tallar och grusvägar och även om det är det minst troliga du kan tänka dig just nu så kommer du sakta men säkert förvandlas till din mamma. En lite mjukare version, lite rörligare, lite yvigare på handen och lite lättare till jag älskar dig – javisst – men du kommer att ha oljerock och Busnel och hundar och du skulle mycket väl kunna tänka dig ett par rashöns i trädgården om det inte vore för det faktum att hundarna med största sannolikhet skulle äta upp dom. Ja, så som mammas hundar gör med hönsen ni har där hemma nu.

(Men nej, de stickade tröjorna med ankorna på kommer du inte vilja ha. Du kan vara lugn. Allt går inte i arv).

Så.

Vi får ta en liten paus här. Jag vet att du är otålig.

Jag ville mest bara skriva till dig och säga att

ja

att det blir okej. Det blir bra.

Och tack; för att du lever så mycket att du idag gör mig lycklig.

Rekommenderade inlägg

Att ha musik som fastnat.

Livet

Ni vet hur det är;

vissa låtar fastnar vid vissa tillfällen i livet, och så snart man hör dom så är man tillbaka i just det ögonblicket och kan nästan ta på känslan med handen. Dofter är likadant, tycker jag.

Här kommer några låtar som har fastnat i ett visst ögonblick i livet hos mig, och som är som ett slags musikaliskt fotografi.

FREDMANS MÅLTIDSSÅNG

 

Jag jobbade på Anticimex när jag var 20; det var nog ett av de roligaste jobb jag har haft. Inte för att själva a r b e t e t i sig var så särskilt kul, men människorna och kulturen var som en liten värld för sig själv och jag älskade det. Dessa män ute bland vita skåpbilar och munskydd som tog så väl hand om mig, stöttade och behandlade mig nästan som en dotter. Och dessas firmafester när vi dukat långbord ute på parkeringen och nyckelharpan kom fram och alla sjöng Måltidssång med axlarna snuddande vid varandra runt bordet; jag tror att jag var klädd i vitt och kroppen var rödvinsvarm och nån timme senare skulle jag dansa salsa med David inne på verkstadsgolvet.

 

ÄPPELBO GÅNGLÅT

 

Det är skolavslutning i kyrkan, jag är kanske 10 år gammal och håller en liten bukett av något jag tror är vitsippor men kan inte minnas säkert. Framför mig kyrkbänkens svagt sluttande hylla med psalmböcker, och så Äppelbo Gånglåt som spelas när någon marscherar in. Känslan av ett sommarlov som precis ska börja; löften om sjöbad, frihet och grått stöv från stallets hästar på fingertopparna. Kan fortfarande inte höra den här låten utan att bli gråtmild.

 

RAP DAS ARMAS

 

Jag minns inte var jag är, men jag minns att dansgolvet exploderar i takt med lyckan i min mage; jag dansar med hela kroppen och armen är sträckt mot himlen och jag är ung på det där sättet man aldrig blir igen.

 

MAMBO NO.5

 

Här vet jag exakt. Jag är på La Cucaracha i Stockholm, bodde där vid den tiden och det var alltid dit vi gick för det var salsa och svettigt och lycka rakt igenom, och dessutom stängde de klockan ett vilket var ungefär vad jag tyckte var lagom redan då.  Jag var nitton, hade pennkjol och väst och var upp över öronen förälskad i min dåvarande chef som alltid bar silkesslipsar och såg lite ut som en groda. Olyckligt förälskad först, givetvis, men en Halloween kom han hem till mig utklädd till zombie och sen stannade han kvar – vi blev sambos i Gubbängen och hans rumskamrat hette Ulrik och hade inga problem med att vi smög genom hans rum dygnets alla timmar för att röka på balkongen invirad i duntäcken.

 

EGOISM

 

Jag är tonåring och som byggd av känslor täckt med hud; det är sommar och vi spenderar all tid med att vara tillsammans – jag har två bästa vänner som är mitt liv och på sommarkvällar sitter vi i skogen i Småland med pojkar och värmer oss vid en brasa och dricker hembränd Ouzo som en lång kille jag inte minns namnet på (men vet att hans ansikte har en vågig lugg vid pannan) har tillverkat hemma. Eva Dahlgrens För Minnenas Skull med sitt röda fodral och sina två cdskivor gick rakt in i kroppen på mig och aldrig hade jag hört något vackrare än Egoism och En plats på jorden.

 

CONQUEST OF PARADISE

 

Detta är nog en av de mäktigaste upplevelserna i mitt liv? Det är inför nyårsnatten 1999/2000 och vi seglar i Västindien; det är kolsvart och båten lutar och jag sitter uppe på däck medan kaptenen spelar Vangelis och marelden skapar mönster bakom oss. Det är sammetsmjukt i luften, mitt hjärtat bultar (över kaptenen såklart, jag spenderade mer eller mindre hela mitt liv med att vara förälskad) och det känns som om bröstkorgen ska sprängas för allting är så stort – stjärnorna över oss, musiken, vattnets svaga fräsande och de ljumma vindarna som piskar hår i ansiktet på mig.

 

 CANT HELP FALLING IN LOVE

 

Återigen Västindien fast 4 år tidigare; jag är 16 och har pärlor och en svart och vit långklänning på mig – vi är på ett kryssningsfartyg större än Ystad och det har varit den bästa veckan i mitt liv; jag hade förälskat mig i en fd Chippendale-dansare vid namn Jason som numera arbetade på båten och som var något av det vackraste jag har sett. Kommer aldrig glömma när den här låten spelas och jag ser honom i folkhavet; klädd i vit smoking, tittande mig i ögonen, dansande på väg mot mig med ett stort leende. Som en Harlequin-bok, jag vet, men för en sextonåring var det som om tiden stannat.

 

TRÖSTEVISE

 

Jag är i badrummet och duschar, runt 25 år och går nästan sönder för jag vet att en trappa ner finns någon jag måste lämna. Det är sommar för ljuset flödar in men i mig finns inte mycket sol, och jag minns så väl de blå mosaikplattornas mönster under vattnet när jag bestämde mig för att det måste bli så. Jag skulle ta sönder oss några dagar senare, men hur konstigt det än låter var det av ren kärlek och nog det mest osjälviska jag gjort. Så är ju livet ibland också.

 

SINGLE LADIES

 

Det är min möhippa; jag har skrattat så att kroppen är matt och var jag än tittar finns människor jag älskar – alla klädda i paljetter och i full färd med att lära sig koreografin till den här låten. En av livets bästa dagar; jag hade någon form av kroppsstrumpa i plysch på mig och så mycket lycka i kroppen att den var tvungen att skrattas ut. Minns inte ett enda steg av den här koreografin men kul var det.

 

Och ja; en liten trip down memory lane som man säger – fast via musik.

Tänk vad livet är förunderligt ändå.