Igår klockan 08 stoppade jag Noah i bilen och sen åkte vi till stallet för att påbörja en ny lördagstradition. Han har som sagt skrivit upp sig på ridskola och nu var det äntligen dags, och han var s å pepp att jag blev alldeles pirrig – för jag älskar ju stallet själv och varje gång jag är ifrån så glömmer jag bort lite. Hur mycket jag saknar det där. Och sen när jag kliver in i ett stall igen så är det lite som att komma hem; det är ju länge sen jag red på riktigt men muskelminnet sitter kvar märkte jag; hur man bär sadeln och hur man tränsar på.

Det var som om händerna skötte sig själv. Som om de gick på autopilot.

Och vi fick världens snällaste ponny såklart, som tålmodigt lät oss rykta och hantera och klappa och njuta innan det var dags att rida. Jag blir som en stor mjuk klump när jag är i en box; är liksom bara flytande och utan kanter och kan stå lutad mot en häst i en timme och bara andas.

Var en påminnelse om att det nog är det här jag måste göra nu när jag jobbar så mycket. Minst en dag i stallet, för att helt tömma hjärnan på tankar och bara vara, komma helt ner på noll. Hoppas Noah vill fortsätta rida, annars får jag väl skriva in mig själv? Men för nu tjatar han redan om nästa gång så det verkar lovande.

Så mallig och modig!

Min lilla älskling. Som nu går och rider, lärt sig nya ord som stigbygel och sadel, vet hur man stannar hästen, värmer fingrarna i manen när vi tog ett varv runt ridhuset.

Men ja – kunde nog inte tänka mig ett bättre sätt att starta en lördag faktiskt? Än en varm mule, en lycklig femåring och en morgonsol som går upp alldeles gyllengul över hagarna.

Godmorgon!

Är ni lediga idag? Jag är lite ledig, inte helt, men ska ta den ledigheten i akt med att ta ett långt bad, göra en kaffescrub, sucka över att det är så blött ute och längta efter krispigt vit snö. Den ska ju komma nu sägs det? Och visst snöar det, men inget som stannar kvar. Blir än så länge ingenting när det träffar marken, bara sörja.

Jag tänkte vi kunde ta ett dyk ner i telefonen och se vad som hänt de senaste dagarna. Inte så mycket, jag har ju jobbat, men på en av stationerna fanns det en gigantisk nallebjörn gjod av ljusslingor som piggade upp. Annars är det så folktomt när jag åker, tar ju aldrig rusningstrafiken och undviker att resa över lag i den mån det går. Men ibland måste man ju in till kontoret och då är det alltså knappast någon rush.

Kan inte bestämma mig för om det är vackert eller sorgligt? Dessa nästan ändlösa rulltrappor, cementen och den totala avsaknaden på folk. Känner mig ibland som om jag är med i nån slags film noir från Ryssland.

Mindre film noir är det här! Vår frys. Fylld till bredden med saltlakritsglass, och de är alla mina. Den ynka byttan citronsorbet ni ser är Noahs; han är en knasig unge. Citronsorbet som favorit? Nej tack.

Oh, han börjar på ridskola på lördag förresten! Ska klappa ponny och rida runt och lära sig allt man bör veta, och jag hoppas att han ska fastna för det och tycka det är roligt. Hade ju varit fantastiskt om en av mina söner riktigt fastnade för hästar, men vi får se. Leo gick på ridskola en period men sen var det inte mer med det, sen testade han handboll (nej) och nån slags tekniktimme där de programmerade robotar (ja!) och nu scouterna som såklart har noll aktivitet i dagsläget och som jag tror han mest gillar för att hans bästa vän går där. Bäst hittills har varit teknikgrejen, helt klart, det hade han kunnat fortsätta med om de bara släppte fler kurser. Annars är ingen av våra barn några sportpersoner direkt och jag om nån kan ju relatera. Bara de hittar något de tycker om är jag glad.

Men nu ska jag vakna till liv, fortsätta hoppas på att den där snön lägger sig och ha en dag med nästan ledigt.

Hoppas ni får ledigt, ni också.

Hur startar man ett år på bästa sätt, efter att ha tagit sig igenom ett annat år som vi nog alla är rörande överens om var ett skitår?

Man kan sätta sig i bilen, åka tio minuter bort, och checka in på YSB. Det är det närmsta semester man kan komma, särskilt nu när man inte får resa, och allt var tryggt med avstånd, handsprit, room service, utsatta tider och avstånd. Det kan man göra, och låtsas att man egentligen är i Grekland för en hel veckas semester när man egentligen bara är tio minuter bort ett dygn.

Här kan man bädda ner sig, äta godis, dricka bubbel och se på film.

Sen kan man glida runt i morgonrock, bada varmt, se havet kasta sig utanför, dricka lite mer bubbel om man vill. Vara ledig, fast med stort L. Glömma bort att man har JÄTTEJÄTTEMYCKET jobb som väntar på måndag, glömma bort att det kommer regna i tre månader till innan det vänder, inte frysa det minsta.

Kanske till och med ta ett dopp här, i den absolut inte uppvärmda utomhuspoolen när det skymmer, mest för att känna att man lever och sen frustande kravla sig upp och undra om man är dum i huvudet.

Det kan man göra.

Precis så kan 2021 firas in. Om man vill.