Minns ni boudoir-fotograferingen med Nelly?
Jag har äntligen fått en chans att sätta mig ner och börja med bilderna, och oj vad jag älskar att fotografera den kvinnan! Och kvinnor över lag. Jag skulle vilja göra en hel bok med bilder av alla dessa fantastiska, ovanligt vanliga, vackra, starka, modiga kvinnor som finns där ute. Precis såhär.

Lite avskalat, lite ömtåligt.
Men med kärlek så det känns genom skärmen.

Alltså. Han gick fasiken vidare.
Jag har letat som en tok för att hitta bidraget i sin helhet att lägga upp här, men allt är spärrat. Så det får gå utan.

Jag älskade bidraget.
Inte för att det på något sätt var bra, absolut inte. Rent musikaliskt var det åt helvete. Såklart. Upphovsmannen till Zlatan-låten, eurodisco, blond sötnöt och Björn Ranelid – det fattar vem som helst att det där inte skulle bli en låt man går och köper på CD, direkt. Men! Jag älskade mänskligheten i det. Att Björn faktiskt tar sig själv på så lite allvar att han ställde upp på det här, trots att han visste att skriverierna skulle bli fullkomligt katastrofala. Jag älskar humorn i bidraget, att jag låg dubbelvikt och gapskrattade, att jag tjöt jag döööör och nästan inte fick luft. Och så älskar jag glädjen. Såklart. Den som kom sen.

Jag tycker att det var vackert, rent mänsklighetsmässigt, att se hur nervös han var ändå. Under det där självklara. Och att få se hur han liksom fick lite feeling för det hela nånstans i mitten av låten, fick in gunget så att säga, och började sjunga med. Och slutsnurren! Det är humor det. Men framförallt; den äkta glädjen när han gick vidare. Vrålet och tumultet och allt det där, och hur han spratt runt av glädje andra gången de framförde bidraget.

Det var galet, omusikaliskt, en smula pinsamt och helt uppåt väggarna. Men jag älskade det eftersom jag skrattade med Björn. Lite som man gör när någon man tycker väldigt mycket om rockar loss på karaoken när de inte alls kan sjunga (no offence, Annika). Då står man ju och jublar med, stampar takten, skrattar så kinderna värker. Precis så. Och ja; nu är ju inte jag så skitnödig när det gäller Melodifestivalen – kanske underlättar det. Jag är inte som Carl-Otto liksom, som har Schlagerkvällar och poppar popcorn och gör egna poängkort och lär sig danserna och gud vet vad.

Jag tycker inte att det gör något att ett bidrag i klass med det här går vidare, tvärtom. Heja det, säger jag. Det är ju knappast så att de kommer att vinna hela rubbet i vilket fall. Det vet vi ju. Men det gör inget. Jag tror det räckte för Ranelid-hjärtat, det här. Revanschen. Och själv blev jag så yster att jag torkade skratt-tårarna och kastade mig på datorn och beställde ett gäng ranunkler (han känns som en man som gillar ranunkler – croissanter och ranunkler) mest för att säga ”alltså Björn, det krävs som serious balls att stå framför miljoner människor och gasta om säd, det måste jag ge dig”.

Så ja. Jag älskar mina anti-hjältar, så är det bara. Och jag vet inte när jag skrattade så mycket åt en SVT-produktion sist. Oslagbart.

Wohoo!

Ikväll är det Mello! Och jag är så gammal att jag inte vet vad Mello är för något. När Bromans Bravader förr-förra helgen frågade om det skulle bli Mello ikväll trodde jag att hon insinuerade att jag skulle dra till Mello Yellow (ett Malmöhak som förvisso gör enastående daiquiris men som känns som ett ganska udda ställe för en nybliven småbarnsmorsa) och jag blev så perplex att jag inte visste vad jag skulle svara.

Men nu vet jag att Mello betyder Melodifestivalen, och nu är jag pepp. Trots att jag inte har sett ett enda avsnitt av Melodifestivalen sen den tiden den fortfarande hette Melodifestivalen och bara bestod av en enda kväll och tidningarna var fulla av poängkort man skulle ha framför sig i TV-soffan och fylla i själv. Och trots att jag tycker att schlagern har blivit för lite schlager. Pepp!

Vi hejar på dig, Björn. Vi gör’t.