Och så var det dags!

Sista dagen.

Inte någon kort dag dock, utan sista dagen här blir nästan lika lång som en vanlig; vi åker mot flygplatsen runt klockan sex ikväll och kan alltså få ut det mesta av ännu många timmar innan vi måste lämna. Rummet får vi behålla till klockan sex mot en avgift så vi behöver inte ens tömma allt och leva i receptionen vilket är en stor bonus när man reser med barn – vi kan vara kvar här med våra saker och ligga på stranden och bada i poolen innan vi behöver dra med oss allt till entrén och vänta på bussen och inta flygplatsen.

 
 

 

 
 

Jag har nog aldrig varit så blek efter en solsemester –

någonting med åldern får mig att dränka mig själv i spf 30-50 och precis som Noah har jag njutit i skuggan istället för att pressa på det där viset jag älskade när jag var 20 och inte gick på ansiktsbehandling en gång i månaden. Men jag är mjuk i musklerna av avslappning och har semester i kroppen och är redo för att kasta mig in i en intensiv nästa vecka med olika typer av foto, en träff med vänner och det där vardagslivet som är fint det också.

 
 

 
 

Och hundarna! Vi saknar hundarna.

Haggis, Tant och Tooka hämtar vi imorgon bitti men Spöket som är lite för skör för hundpensionat har fått bo hos Fru Sederblad eftersom Fru Sederblad älskar Spöket och eftersom Pricken gärna ville ha en lekkamrat en vecka, så hon kommer inte hem exakt samtidigt. Vad jag har förstått har Tant, Tooka och Haggis njutit ganska bra de också av stora rastutrymmen och Spöket har levt det ljuva livet och är upp över öronen förälskad i Angelas prickiga följeslagare, så det känns fint i hjärtat att veta att alla har haft det bra. Annars tycker jag det är så svårt att lämna sina flickor bakom och resa iväg, jag kan aldrig riktigt släppa tanken på om de har det bra eller om de saknar oss för mycket. I vanliga fall brukar husvakten ha alla när vi är iväg, men den här gången är vår husvakt aningen allergisk så det blev en bra lösning det också.

En orörd dag kvar.

Den gör vi det mesta av, tycker jag.

∞

På bilderna: baddräkt med ben och härlig retrokänsla som ni nog sett innan, den finns här. 

 

 

 

 
 

Och så tittar jag in igen med lite bilder från dagen igår!

Vi startade i vanlig ordning med stranden och det är nog det jag kommer sakna allra mest när vi åker härifrån; stillheten på morgonen och det där vattnet som är så klart att man kan se fiskar simma som pilar framför en när man simmar. Och så Noahs sovande små andetag och Buses sandiga rygg i vattenbrynet.

Sånt.

(Playsuiten är en gammal Spell).

 
 

 

 
 

Vi äter ju också såklart!

Noah verkar följa i sin brors fotspår och vill gärna testa det mesta som är barnvänligt, och Buse äter som bekant mest olika former av skaldjur om han får välja samt bläckfisk och musslor och sånt som jag kanske inte förväntat mig. Vi andra kastar oss över salta, matiga rätter som jag redan berättat – gärna en sen lunch och en tidig middag.

Mhm.

 
 

 
 

Som pasta!

 
 

 
 

Eller en vansinnigt god sprödbakad pizza med 4 sorters ost på.

Helst ska en pizza enbart bestå av ost om ni frågar mig. Mycket mögelost, så den blir sådär salt att det liksom sticker i gommen. Och eventuellt nån räka på det.

 
 

 
 

Och icke att förglömma – den berömda glassen!

Mintchoklad vilket är himmelrike för mig och jag sörjer redan nu att inte kunna äta den varje dag, samtidigt som jag längtar som tusan till Drömmen och glassmaskinen som står där och väntar. Jag tänker att en bra vaniljbas och en himla massa after eight borde göra något liknande, och jag ser fram emot att experimentera fram en snudd på lika god version där. Om det nu går.

Och ja, då tar vi sista kvällen här.

Inte utan visst motstånd.

 

 

 
 

Igår gick vi som sagt och spelade lite minigolf innan middagen!

Det var Buses första runda någonsin och han var mycket pepp inför aktiviteten. Dessutom var han fab som alltid och hade klätt sig med halsband, Mallorcaköpta armband och golfriktiga shorts. Den där, alltså. Han är solen i mitt liv.

Dessutom vet jag ingen annan fyraåring som kan posera av sig själv som en fullfjädrad modebloggare.

Får mamma ta lite kort på dig? Frågade jag.

Okej, sa han.

Och gjorde sig redo:

 
 

 

 
 

Alltså.

Det behövs ingen poseringsskola för den där.

 
 

 
 

Minigolfbanan ligger precis utanför hotellet och var delvis i skugga vilket var skönt i kvällsvärmen. Mannen skippade att spela, han tänkte roa sig med att titta på spektaklet istället. Han är ju en såndär med riktigt lågt handikapp, och som nog mest ville se vad hans fru hade att komma med när hon fick en putter i handen.

 
 

 
 

Dock hade vi det väldigt uppstyrt, med poängbräda och allt.

Ska det va ska det va ordentligt.

 
 

 
 

Själv spelade jag väldigt mycket golf som liten;

min mamma hade två stycken passioner i livet (förutom rashöns, hundar och dyra tröjor med ankor på från en butik i Halmstad) och det var jakt och golf. Hon var den enda kvinnan i jaktlaget och hon var en jävel med en golfbag. Så när jag var barn spelade även jag, och jag hängde på skyttebanan och sköt på fasta objekt med ett gevär som dom satte i en anordning på bordet så jag inte behövde hålla i det själv med mina små armar.

Jag var fasligt mycket bättre på prickskytte än jag var på golf, men jag var faktiskt hyfsad med en klubba en gång i tiden också. Dock var det aldrig något som bet sig fast tillräckligt för att fortsätta med i vuxen ålder, och min rygg skulle nog aldrig någonsin fixa det där vridmomentet nu för tiden som en sving innebär.

Men jag tänkte att takterna skulle sitta i.

 
 

 

 
 

Det gjorde dom inte.

Du spelar för aggressivt mässade mannen som nån jäkla kommentator där han stod i skuggan under ett träd och flinade under sin stråhatt.

Du ska snart få se på aggressivt menade jag och vägde min putter lite hotfullt i handen.

Han såg inte så orolig ut.

 
 

 

 
 

Men Buse hade det rätta knycket!

Med lite hjälp av handen då och då och nog bara ett meltdown så dog han sig igenom banan med förvånansvärt få slag, och han följde anvisningar och levde sig in i spelet till fullo. Så vem vet. Det kanske blir en liten golfare av den där också. Trots allt har han det ju i familjen; hans farfar och pappa och morfar och mormor är ju alla inbitna och skulle nog med glädje släpa runt på en klubb-vevande Buse när det begav sig.

Och så blev vår gårdagskväll, och idag har vi vaknat upp till sista hela dagen här och ska dyka ner i den med liv och lust och se till att den blir lång och full av hav.

Så himla fin resa, alla kategorier.

∞

(Jag har en gammal klänning från Maison Scotch och en kimono som också är något år gammal).

 

 

 

 

 

 
 

Och så var ännu en dag slut!

Vi har precis duschat av oss poolen, baddat huden med after sun och klätt på oss för middag. Jag har lovat Buse att spela minigolf ikväll, så det blir förmodligen en runda innan vi går för att äta (och han kommer förmodligen bli SKITSUR på första banan, det där med att vilja kunna saker NU PÅ EN GÅNG har han möjligtvis fått av sin mamma). Först ska vi bara göra lite vykort på Postens sida (man kan ladda upp sina egna bilder ni vet, går snabbare än ett traditionellt och blir roligare när man har en egen bild), Buse är noga med att alla ska få ett vykort så vi har skickat några varje kväll, alla noggrant dikterade och fulla med kärlek och Buse-pussar.

Så idag blir det vykort, minigolf och en buffé som jag hoppas innehåller någon form av grillad fisk att doppa i aioli.

Bra så.

∞

(På bilderna: klänning från Maison Scotch med säkert tre år på nacken, halsband Hipanema och världens sötaste bh med avtagbara axelband som hör till karamelltrosorna jag skrev om i tidigare inlägg, den finns här).