Ja, vart var vi nu i Paris-berättelsen?

Jo, vi hade precis avnjutit en middag och Sebastién med den snurrade muschen och köttkvarnen sa åt oss att vi var tvungna att snubbla in precis bredvid på en Mixology-bar vid namn Andy Wahloo, för att det var det absolut bästa stället i Paris. Och vet ni? Jag tror att han kan ha haft rätt.

Jag har en film härifrån och den kommer nog göra den här baren mer rättvisa än mina ord, men jag ska försöka okej?

Jag ska försöka.

 
 

 
 

Till att börja med var Andy Wahloo världens minsta, mest hemliga ställe;

några bord med höga skinnsoffor, en lång bardisk, några låga soffor med bord, ett dj-bås och så ett litet dansgolv om man nu fick feelis och ville dansa (och tro mig – det fick man!). Baren bestod av hundratals flaskor med de mest underliga sorter man kunde tänka sig och i den stod Kevin och Khaled – två män som kunde skaka en shaker som en money maker och som tog det här med drinkar på största, möjliga allvar –

jag och Nelly satt med öppna munnar och tittade på när de jobbade innan vi brast ut i ett gapskratt så stort att vi fick hålla oss i bardisken för att inte trilla av stolarna.

 
 

 
 

För här pratar vi konstverk.

Inga snabb-skakade, vattniga drinkar här inte – framförallt Kevin gick in för v a r j e drink som om det var hans sista; han smiskade mynta och han sprayade parfym och han skakade och han brände is och han fladdrade med apelsinskal och han rörde runt med nåt som såg ut som en torkad kycklingfot och han gjorde simsalabimhänder ovanför glas och det var helt enkelt hysteriskt.

(Kanske lite extra hysteriskt när man är två gamla vänner som är ute första natten i Paris och ser en man vid namn Kevin smiska skiten ur en bunt mynta för för första gången, men ändå).

Hysteriskt.

 
 

 
 

Drinkunderläggen var fantastiska, miljön förtrollande, drinkarna oslagbara och sällskapet det bästa tänkbara –

klientelet här var en underbar mix av vansinnigt vackra kvinnor av alla nationaliteter, fabulösa hand-i-hand-män med fönat hår och putmun, fransoser med sjal, äldre affärsmän med avhängd kavaj och galet trendiga människor som kunde dansa som om de fick betalt för det, ett gäng från new York vi genast blev kompisar med och så såklart personalen från restaurangen när den stängde och alla slöt upp för att avsluta kvällen.

Och så vi två, och Kevin och Khaled i baren då.

 
 

Vad mer kan man begära?

 
 

Där ser ni Kevin, Nelly och så en skapelse som blivit vänd, smiskas, duttar på, parfymerad och roterad innan den kom ut sådär.

Och eftersom Nelly är Nelly blev hon bästa vän med alla som jobbade på restaurangen och fixade därigenom en rundvandring i de ”hemliga” delarna – det var först långa snirklande trappor och sen evighetskorridorer korridorer där man gick igenom skåp (ja skåp) för att hamna här:

 
 

 
 

Förstår ni? Igen?

Så utsökt dekadent med ett hemligt rum bakom ett skåp; ett rum med flagnande tapeter och kristallkronor och sneda affischer, ett rum som kallades ”för de älskande” och som helt enkelt var till för de som kanske hittat någon att tycka lite extra om och som ville glömma omvärlden för en stund.

Som en film. Det är så jag säger det.

 

 

 
 

Det hade blivit första kvällen och vi hade redan hunnit förvandla rummet till något värdigt en rockstjärna,

och det var dags för fotograferingsombyte och middag och vi visste exakt vart vi skulle gå, för det hade vi tagit reda på genom det mest effektiva sättet någonsin; vi haffade helt enkelt två stycken fransoser (som senare skulle visa sig vara italienare) och frågade var såna som dom gick ut för att äta. Det gäller ju att välja rätt person att fråga, och de här två hade tredelad kostym, kravatt, snurrad mustasch och bar en köttkvarn från en restaurang till bagageluckan på en bil och det säger ju sig själv att män med snurrad musche och köttkvarnar vet vart det händer i Paris. Den ena, som såklart hette Sébastien, skickade mig en restaurangadress på mobilen och förklarade att efter maten var vi tvungna att gå in genom den lite hemliga dörren för vår livs kväll och att vi skulle hälsa från honom.

Och det var en lyckoträff som satt som en käftsmäll kan jag säga för vilket s t ä l l e.

Men mer om det sen.

 
 

 
 

Och jag såg ut såhär!

(Mer om plaggen längst ner i inlägget).

Kände mig sylvass och fransk och var fortfarande väldigt Olivier i håret efter dagens blow out.

 
 

 
 

Vi åkte taxi igen, fick användning av appen, skrattade, pratade i munnen på varann och kunde inte riktigt förstå hur mycket som redan hade hunnit hända – vi hade bara landat samma dag och ändå hade timmarna fyllts med mer än ett liv rymmer känns det som;

det fanns inte ett spår av trötthet i kroppen trots att vi gått upp runt tre natten innan för att hinna till flyget, och trots att det gått i nonstop sen dess. Jag tror att Paris, på något sätt, gjorde oss runt 21 igen.

Vi orkade, allt, och pratade med alla och bar axlarna sänkta men med raka ryggar och blev överallt bemötta med en värme som fortfarande sitter kvar på huden, som en solbränna fast av vänlighet.

 
 

 
 

Väl på plats var restaurangen belagt i ett hemligt hål i väggen och bestod av en otroligt charmig innergård och en del inomhus med hemliga våningar och Narniaskåp, och precis alla som var där rökte långa smala cigaretter och drack vin och det var som att kliva in i en Carla Bruni-sång på den tiden hon var som bäst. Som Salut Marin ungefär, fast i luften och överallt och inte bara som en sång.

Man fick oliver och rädisor medan man väntade, och en spännande rysk dock när man betalat.

 
 

 
 

Den innehöll godis, förresten!

Svenskt lösgodis, typ. Bästa saken att lämna på ett bord efter en måltid om ni frågar mig.

(Jag tänkte att jag skriver ner de tips jag har i ett eget inlägg sen med adress och allt, som den här restaurangen, så blir det enklare att hitta).

 
 

 
 

Och såhär såg det ut när mörkret föll.

Ni förstår ju. Mycket sjalar och kavajer och kvinnor med fantastiska bryn, servitriser som var supermodeller, udda porslin och fladdrande ljus. Och mitt ibland allt det där vi; Nelly och jag, med klapprande hjärtan och smågodis ur en docka och med ett glas franskt vin i handen – redo att gå in precis bredvid för vad som kan vara den roligaste kvällen någonsin.

Det där, det här, var livet.

∞

Kläder på bilderna från den här kvällen:

Jag hade en sylvass, perfekt ”lilla svarta”-klänning från J Lindeberg som liksom kramade kroppen och en kavaj från Morris man ser oförskämt dyr ut i, en sjal i underbart mjukblått, svarta strumpbyxor från Lindex och gammalt handsmycke från Malene Birger. Klänningen hittar man här och kavajen här och sjalen här – och i samarbete med CountryDreams får ni 20% på hela* deras sortiment till ord pris med koden PARIS (varumärken undantagna kan ni se i det här inlägget). Jag har storlek S i klänningen och S i kavajen. 

∞