Att vara någons fru

Jag har startat ett så h i m l a roligt samarbete med Country-Dreams där jag en eller två gånger i månaden ska hitta något ur deras sortiment, sätta ihop det till en outfit som är ”jag” och fota – och förhoppningsvis ge lite inspiration på köpet. Dom första bilderna tog jag idag vid havet tillsammans med Tooka (hon ställer som bekant så gärna upp) och det var sådär alldeles lagom disigt och mjukt ljus, vilket alltid är tacksamt.

Jag hittade en kjol, ett par låga gummistövlar och en tröja som jag tyckte skrek mitt namn.

Och behöver jag säga att jag DÖR på kjolen? Det är ju en sån jag köper in till Kung Fidolin och suckar över och önskar att den skulle finnas till vuxna – och så gör den det! En helt fantastisk, lång sak i tyll som nog kan vara något av det vackraste jag sett i klädväg på länge. Jag är helt såld på den här. Tänk till ett bröllop eller en sommarfest! Eller för all del med ett vitt linne en vanlig vardag på gågatan – jag skulle inte dra mig för det en sekund. Och bland klipporna på Västkusten! Vackra plagg är till för att bäras tycker jag, och klär man ner det lite lagom (som jag tycker jag gjort på bilderna) så går det alldeles utmärkt att ha mer fancy saker till vardags.

Kjolen är en one size och går att reglera med ett knytband, jag skulle säga att den funkar från S till L. Eftersom jag är så kort har jag valt att bära den högt för att den inte ska släpa i marken, men man kan ju såklart ha den i midjan precis som en vanlig kjol också om man vill.

När jag har nåt fluffigt nere brukar jag mest kombinera det med något tightare upptill (eller tvärtom) och en såshär wrap-tröja kan ju vara världens mest användbara vardagsplagg.

Gummiboots med silkesband ger en schysst kontrast mot det flickiga tycker jag. Och har man lite grövre vader (som jag efter år av ridning) så funkar ju låga modeller oftast bättre än höga.

Så – underbar kjol med fluff, en wrap-tröja och ett par gummistövlar, lite sandstrand och en längtan efter sommar får bli mitt första inlägg helt enkelt. Kjolen kommer jag DEFINITIVT att köpa loss, för den blev jag så glad i att det inte är sant. Och tröjan också för den delen. Åh.

Tyllkjol från Catherine Hammel finns i två olika färger HÄR (jag har den som heter sand), wrap-tröja från Twist&Tango finns HÄR och låga gummistövlar med silkesknyt hittas HÄR. Och håret är lockat med den där Mermaid-tången från Rapunzel, den jag hade på Jenny ni vet, men den verkar tyvärr vara slut.

Och nu, nu tar vi fredag tycker jag!

06:59 | MAR 11. 2016 emma10 Comments

Att bytt plats i hallen.

Lanthandeln, Lilla hallen

Mattan som vi hade i vardagsrummet innan hamnade ju här nu; i lilla hallen.

Och det är inte det enda som ändrades. Ser ni? Istället för bambustolen (som hamnat i stora hallen) kom det lilla bordet in, det som vi hade i hallen i gamla huset och som nu fått stå i badrummet här. Men då jag hittade på en annan lösning i badrummet kom bordet hit och tja;

inredningsdomino.

Det bästa sättet att ändra om.

Bordet målade jag själv en gång i tiden, och den färgen får hänga med länge till.

Ja, en snabb förändring i hallen och så blev det såhär!

Det behövs inte mycket för att göra mycket.

18:42 | MAR 10. 2016 emma6 Comments

Att ha pojken och rävmattan.

Lanthandeln, Noah

Fick en rävmatta av Jenny som tack för hjälpen med lite produktbilder som behövde fixas extra snabbt när det var kris, och den blev MÄKTA populär här hemma. Vilket jag tycker är roligt för det är ju inte alltid så att sakerna man själv förälskar sig i tas emot lika helhjärtat som man hade tänkt sig, men den här mattan har Noah knappt släppt sen den lades ut – även om jag nog först hade tänkt att den skulle få gå till Buse. Men Noah; han sitter på den, han petar, han pussar, han drar, han kryper, han garvar.

Så jag antar att det är hans nu.

07:39 | MAR 10. 2016 emma9 Comments

Att ha tulpaner och färg.

Lanthandeln, Livet, Vardagsrummet

T o r s d a g!

Och jag har tulpaner från i måndags på vardagsrumsbordet; nickande, vackra tulpaner som jag liksom bara tycker blir finare ju mer på slutet dom är. Det blir som en fontän tillslut av kronblad som nästan nuddar bordsskivan. Och där bak på bänken står en rosmarin och doftar gott varenda gång man stryker handen över den, och de två sakerna gör en hel del för hemkänslan i rummet. Och ja, mattan såklart. Den klädde rummet, som en filt gör en soffa.

Igår förespråkade jag ”själv är bäste dräng”-ordspråket och satt på golvet i Buses rum med en borrmaskin och fixade en ram för hans sängbotten alldeles själv, minsann! Sängen jag köpte var ju som ni vet ett mäss-ex och var utan tvärslå i bottnen så för att den skulle vara riktigt stadig behövde det fixas. Och istället för att be en av hantverkarna eller få mannen att göra det så sågade jag egna brädor, mätte upp vart vinkeljärnen skulle sitta och borrade allt på plats. Och nu är den så stadig att den inte rör sig en millimeter och tre vuxna kan nog ligga i den utan minsta risk för ras.

En himla fin känsla det där, att inte alls kunna men ge sig på det ändå och lösa det under resans gång. Kan själv-andet.

Och nu ska jag spendera resten av dagen med att ta hand om Noah, försöka få till lite foto när han sover och se om jag kommer iväg till färgaffären i eftermiddag för att hitta dekorplast till ett projekt (och färg till kökshyllan) så att jag har allting hemma när tiden skulle visa sig finnas till. Och så ska jag hålla ett öga på Haggis så hon inte äter upp mina franska tulpaner, för det är annars en favoritsysselsättning av den här donnan och det är många som gått ett hårt öde till mötes om hon fått chansen.

Fin torsdag, vänner! Och ta hand om er.

16:38 | MAR 09. 2016 emmaComments are off for this post.

Att fira vardag.

Livet

-VINTIPS I SAMARBETE MED THE WINEAGENCY-

I måndags ville jag fira den här kvinnan lite extra.

Som ni vet är hon någon jag håller nära, och att vi träffades via bloggen är ju bara det i sig ganska häftigt – men hon dundrade rakt in i den där närmsta sfären jag bara håller några få, utvalda och där har hon stannat kvar. Denna kämpe, dessutom, som lever med smärta varje dag året om och trots det har utrymme kvar att ge så mycket till andra; att snickra julklappsträd åt Buse, måla oss påskägg, baka scones när jag ska komma och svänga förbi med en bit morotskaka från Olof Viktors när jag är höggravid och har foglossning och ett hus fullt med flyttkartonger.

Så när jag fick möjligheten att testa det portugisiska Periquita Reserva (som just nu firar 170-års-jubileum för vingården) så kände jag att jag ville fire lite extra jag också, trots att jag och Banditen kanske inte har några 170 år att skryta med.

Så när jag var på Johan P i måndags och fotade delikatesser till deras hemsida så blev jag så himla sugen på att ge Banditen en riktigt god middag, något jag vanligtvis inte lagar och som kunde funka fint till rött. Så jag frågade Joakim (en av ägarna till Johan P och en fantastiskt duktig kock) om han hade några förslag och utan att tveka drog han bort mig till fiskdisken och pekade på de vackert roströda tonfiskbitarna och sa att tonfisk var ett MÅSTE. Jag måste erkänna att jag var lite tveksam, för tonfisk för mig är så himla förknippad med såndär torr på burk ni vet, men han lovade att lätt grillad tonfisk var fantastiskt och att jag a b s o l u t borde göra en sallad på tonfisk, kokt hackat ägg, oliver, tomat och gurka och slunga den i chili-aioli så den blev krämig som en Ceasarsallad.

Jaha, okej. Varför inte testa? Så jag slog till på det.

(Och så köpte jag skaldjur som back up, fallfall det skulle barka åt skogen, för det vet jag att hon gillar. Och det bästa med Johan P är att man kan be dom förbereda typ allt, så dom grillade upp tonfisken åt mig och gav mig sen bara anvisningen att värma den i några få minuter på 200 grader sen när jag kom hem så slapp jag själv försöka få till en perfekt grillad tonfisk. Älskar när en restaurang/butik kan göra så).

Och vet ni?

Det blev SÅ HIMLA GOTT. Alltså verkligen! Utan att skryta för mycket så var det nog topp tre jag ätit på länge, och Periquita Reservans mjuka, runda smak gifte sig utmärkt med tonfisken och kombinationen blev smashing. Så om ni ska servera en lite tyngre fisk eller en köttbit så är Periquita Reserva absolut ett starkt förslag (den har nummer 2560 på Systembolaget och finns som flaska, magnumflaska eller box – mer går att läsa HÄR).

Och nej, lätt grillad, färsk tonfisk är inte i närheten av den där på burk, det vet jag verkligen nu. Så här kommer receptet, för detta M Å S T E ni göra:

Du behöver:

Tonfiskfilé
Romansallad
Oliver
Hårdkokta ägg
Gurka
Tomat
Parmesan
Chili-aioli

(Istället för färska oliver och tomater så körde jag på såndär i olja från delikatessen med oliver, kronärtskocka och soltorkad tomat ni vet, blev super).

GÖR SÅHÄR:

Grilla tonfisken väldigt snabbt; bara kanske 30 sekunder per sida i en riktigt het panna. Den ska INTE vara genomstekt. Koka ägg och hacka. Skölj salladen, dela tomaterna och gurkan. Sen ska detta slungas och jag vet inte hur ni brukar göra men jag stoppade helt sonika ner salladen och gurkan och oliverna och allt utom äggen och tonfisken i en plastpåse, slängde ner några matskedar chili-aioli och skakade runt för kung och fosterland. Ut med det på tallrikar, lägg på lite hackade ägg och hyvlad parmesan och dela till sist tonfisken i två delar och lägg den på salladsbädden. Man dör så gott det är.

(Eller så går ni till Johan P/en fiskrestaurang och ber dom grilla upp tonfisken åt er, sleva upp chili-aioli i en burk och lägga sallad + oliver + det andra i en påse så kan du i princip bara hem och skaka ihop allting sen).

Vi satt länge och åt, doppade färskt bröd i lite olika såser, sörplade vin, pratade och ventilerade sånt som vi behövde bolla mellan varann och fnissa åt. Mannen var mest upptagen med att äta salladen, även han tyckte att den var en enorm hit. Och när vi satt där, en helt vanlig måndag, och åt en riktigt god middag bland levande ljus så slog det mig att det där borde man bannemig göra oftare.

Strössla guld över en måndag, liksom.

Hm, jo, vi kunde ju inte s t r u n t a i back up-maten såklart, trots att tonfisksalladen nu var en sån jättehit. Så den högg vi också in på, trots att vi egentligen var alldeles för mätta (och trots att rödvin och skaldjur inte alls ska gå särskilt bra ihop, det är något med att joden krockar med tanninerna om jag inte har fel för mig, men det gick bra ändå).

Så efter ytterligare en timme såg det ut såhär;

skal precis överallt och i vanlig ordning mest skal på min tallrik (eftersom jag skalar Banditens rånkor etc; när vi käkar skaldjur på restaurang tittar alltid kyparna snopet – min tallrik har ett berg av skal och Nicole har knappt ett enda, som om jag moffat i mig allt själv och hon bara fått lite rester) och ljus som nästan brunnit ner helt i den där ljusstaken hon gett mig efter att ha vetat om att jag trånat efter den i månader. Och där satt vi bland skal och salladsrester och ljus och pratade ännu mer, och letade i skafferiet efter choklad och delade drömmar och gjorde upp planer.

Ja, och så blev alltså en vanlig måndag en alldeles underbart ovanlig en.