För någon vecka sen köpte jag mig faktiskt en polaroidkamera.

Jag behövde en inför plåtningen av Kung Fidolin för att fota av alla outfits så att assistenterna visste vad som skulle sättas ihop och på vem, och jag var lite förvånad när jag fattade att det knappt finns Polaroidkameror längre som spottar ut kort i ”vanligt” format, utan att dom första nu för tiden faktiskt gör kort som är mer i visitkortsstorlek.

Men det visade sig gå bra det också. Det var nog mest en fix idé att jag ville ha dom stora och fyrkantiga.

 
 
 

 
 

 
 
 

Buse älskar den.

Och ja det kan man väl förstå – det kommer ju ut en bild på en gång. Han ber mig mamma ta kort och sen snor han kortet och piper iväg och ber om tejp så att han kan klistra upp det på sin dörr.

 
 
 

 
 
 

Och när man får fota själv – då jäklar är det fest!

Jag ska faktiskt leta fram min gamla allra första digitalkamera till honom, den är lätt och liten och fattas nog bara ett minneskort och eftersom jag själv inte använder den och den har noll andrahandsvärde kan ju likaväl Buse ta den. Om han visar ett intresse för foto hjälper jag såklart gärna till att föda det intresset, det är ju superkul om han vill utforska olika saker och kanske fastna för något han med. Jag fick låna en kamera när jag var 12, och den känslan när man fick hem påsarna med film var oslagbar – det var mest hundra bilder på vår dalmantiner Bonnie och lite artsy kort på statyer i trädgården, men ändå. Känslan.

Så vi får väl se. Kanske blir Buse en dunderfotograf, kanske hittar han något annat.

Men utforska, det är klart han ska.