Det VAR verkligen varmt igår!

Så vi bestämde oss för att ta flickorna, Buse och Noah och bege oss ner till sjön för att se om det kanske gick att bada ändå (mannen tänkte bada, jag hade redan insett att det var på tok för kallt för mig). Tänk att vädret kan slå så fort! Från kylig vår till tokvarm sommar bara på några dagar.

Det är en himla tur det.

 
 
 

 
 

 
 
 

Så vi begav oss.

Jag är tokig i vägen ner till sjön; älskar den skogen alla årstider. Hur ljuset silas och kronorna bildar ett valv och hur flickorna travar med hängande tunga och viftande svansar på vägen.

 
 
 

 
 
 

Framme!

 
 
 

 
 

 
 
 

Flickorna var i först, såklart.

Nja, inte Spöket då. Men Tant knatade rakt ut och la sig, Tooka doppade tassarna och Spöket stod som sagt vid strandkanten och var kaxig.

 
 
 

 
 
 

Vi slog läger ett litet tag.

 
 
 

 
 

 
 
 

Och jo!

Mannen badade ta mig tusan. Och sen badade Buse också; klädde av sig naken och låg på mage i vattnet och simmade som en hund och ropade att det inte alls var kallt. Men den gick jag inte på; det ska till någon veckas sol på ytan innan jag kastar mig i jag också.

Och sen vandrade vi tillbaka igen och fick sällskap av Mormor och Sockervadds-Göran, men mer om det sen. För nu packar vi ihop lite här, och vet ni vad? Det kommer en massageterapeut hit! Det var en läsare som mailade angående min rygg, hennes man var tydligen massageterapeut och bor alldeles precis i närheten (OCH gör hembesök vilket är guld när man har en liten bebis). Hur bra?! Så idag får jag lite hjälp med ryggen, och sen åker vi tillbaka till Lanthandeln i några dagar för att jobba och fira midsommar och fixa inför köksbygge – och sen blir det Drömmen igen, fast längre den gången.

Jag längtar redan tillbaka, trots att vi inte ens lämnat ännu.

 
 

 
 

 
 
 

Här sover vi inatt.

Myggorna har vaknat till liv, men vad gör det när man kan svepa in sängen i myggnät?

Älskade hus.

 
 

 
 

 
 
 

På plats.

I ett Småland som liksom dallrar av hettan, och där årets varmast dag spås komma just idag och där sjön ligger bara ett stenkast bort och väntar på att utvärderas av badsugna tår. Förmodligen är det för kallt, men det beror nog lite på vem du frågar.

Det går att bada nu, sa den äldre grannen lutad mot cykeln. Om det är krut i dig.

Och så mycket krut är det nog inte. Men mannen är ju polarbear och kan säkert tänka sig ett dopp, även om det är så kallt att huden drar ihop sig av chocken.

 
 
 

 
 
 

Alla njuter av att vara här.

Hundarna njuter, barnen njuter, vi njuter. Av öppna dörrar som släpper in sommaren, av myggnät, av bara fötter i gräset som nu är klippt. Drömmen har fått vintern urstädad och är nu redo för långa, varma månader istället där kaminen inte behöver användas och där ovanvåningen blir så varm att det smattrar i plåttaket som regn.

 
 
 

 
 

 
 
 

Allting var precis som vi lämnade det och doftar precis som det ska göra;

just nu bara lite mer jul efter vinterns doftljus och oljor men fortfarande mjukt och runt i kanterna och välkomnande. Filtar är skakade, madrasser dammsugade, kuddar fluffade och köket skurat med rosmarindoftande Maison Belle. Och värmepumpen behöver inte arbeta! Bara en sån sak. Den är avstängd och huset håller sommarvärmen hela natten.

 
 
 

 
 
 

Bara en sak kvar.

Vinterfönsterna ska plockas ner och ställas upp på vinden igen i väntan på nästa kyla.

 
 
 

 
 
 

Nu kommer den bästa tiden;

med björkarnas skugga i trädgården och böcker som väntar på att läsas och frukost på trappan eftersom vinden inte finns här och därför inte kan komma med kyla. Och det är verkligen det här som är vitsen med ett sommarhus sa vi igår; att det känns som semester så fort vi kommer hit – trots att det egentligen inte alls är annorlunda mot det vi gör hemma. Men miljöombytet (och vilken miljö sen!) gör att det automatiskt känns som sommarlov bara man sätter sig i bilen.

Vi är äntligen på plats igen.

 
 

 
 

 
 
 

Redan här.

Vid gårdsboden med sina tomatplantor och smultronhängen, där det senare kommer att säljas de godaste äpplen jag vet, börjar det. Fladdret i magen.

 
 
 

 
 

 
 
 

Jag älskar det här stället.

Älskar de vindlande vägarna, sjöarna som glimtar mellan träden, skogen som lutar sig över vägen när man kör som för att liksom hälsa välkommen. Älskar gårdsboden som berättar att vi snart är framme och som doftar solvarma plankor när jag kommer in och stoppar pengar i en gammal mjölkkanna för salladen. Och så älskar jag att komma fram, och hur det liksom på en gång landar i magen – semester.

Det är så det känns.