Wuhuuu!

Idag är ingen vanlig dag för idag är Banditens födelsedag!

Denna blonda amazon fyller 26 år ung och det finns ingen varmare, mjukare Bandit där ute än henne. Så är det bara. Och jag är så himla glad att hon finns i mitt liv.

 

∞

 

Här hemma har jag haft ett möte utanför Malmö idag angående ett projekt som kommer ta några veckor i anspråk nu i februari och jag är så spänd på att få sätta igång. Och på att få berätta, såklart! Men en sak i taget och först ska lite bitar på plats, sen kan jag berätta för er vad jag håller på med. Och så har jag redigerat bilder, hämtat Buse och målat trappan i hallen – den behövde ett lager ny färg och nu är den fräscht vit igen och står och torkar, och jag känner mig sådär nöjd med mig själv som man kan göra när man tagit tag i något man dragit sig för ett tag. Ni vet känslan.

Och nu tar vi torsdagskväll här hemma, med mannenlagad kvällsmat, ett glas alkoholfritt bubbel och fötterna på bordet.

Och med tankarna på den där älskade Banditen i Ystad som doftar vanilj och fyller 26.

 
 

 
 

 
 
 

Vilken fantastiskt lyxig seneftermiddag jag fick igår!

Mannen hämtade Buse, så jag fick naglarna fixade – något jag bestämt mig för att försöka göra med jämna mellanrum. Mest för att det är så himla lyxigt med den lilla tiden som någon tar hand om en och man kan sitta rakt upp och ner och inte göra ett dyft.

 
 
 

 
 

 
 
 

Och så passade jag på att skaffa en ny bukett till vardagsrummet;

små, knoppande ranunkler! Åh som jag har längtat efter att dom ska komma. Så det blev ranunkler och så nåt grönt jag inte kan namnet på som fick ersätta den gamla buketten.

 
 
 

 
 
 

Jag hämtade paket!

 
 
 

 
 
 

Och mat!

Carbonara, såklart. Standard numera känns det som. Och nån scampi-risotto till mannen och en svampgrej till Buse.

 
 
 

 
 
 

Och till det världens godaste Pellegrino, en sån som mina gravidhormoner går lite bananas över eftersom den lyckas vara både söt och syrlig på samma gång.

 
 
 

 
 
 

Och sen avslutade jag dagen på topp med ansiktsmask och hårinpackning och en hel gigantisk chokladkaka Marabou Japp (jag är så jäkla beroende av den där chokladen – det är livsfarligt) i sängen framför The Real L Word med en miljon kuddar omkring mig och Spöket på magen.

Såna dagar, alltså. Ovärderliga.

 
 

 
 

 

 
 

 
 

 
 

 
 

 
 

 
 
 

Ååååååh – ni som tipsade om serien True Detective; ni hade så himla rätt!

Igår såg jag och mannen sista avsnittet och var rörande överens om att det där, det där var en riktigt bra serie. Något flummig ibland kanske, och något ångestgivande, men så himla bra. Visst – med Matthew McConaughey och Woody Harrelson i huvudrollerna vore det väl konstigt annars, men ändå. Den var sjukt spännande, lagom läskig, lagom mycket psykologiskt kittlande, lagom mycket relationsdrama och fantastiskt snyggt filmad. Fyra och en halv aulor av fem möjliga.

Om serien står det på HBO:

Martin Hart och ”Rust” Cohle är två kriminalare och före detta partner som jobbade i Louisianas Criminal Investigation Division (CID) på mitten av 90-talet. 2012, av anledningar som inte omedelbart avslöjas, intervjuas de var för sig av utredare om sitt mest ökända fall: ett makabert mord på en prostituerad 1995, som kan ha begåtts av en seriemördare med mycket obehagliga ockulta böjelser. Medan de ser tillbaka på fallet hamnar Harts och Cohles privata bakgrunder och vanligtvis spända förhållande till varandra i blickfånget. Hart, som är en utåtriktad Louisiana-karl och familjefar vars äktenskap plågas av stress och otrohet, är (åtminstone till ytan sett) den före detta narkotikapolisen och djupt pessimistiske ensamvargen Cohles raka motsats. Medan handlingen rör sig framåt genom deras gemensamma besatthet vad gäller att jaga rätt på ritualmördaren, så kretsar det verkliga dramat kring Harts och Cohles ombytliga relation till varandra och deras personligheter, samt hur de påverkar varandra som kriminalare, vänner och män.

Den är bra mycket bättre än det låter. Som en blandning av seriemördarbitarna ur exempelvis Se7en, relationsdraman ur SOA och den filmiska känslan från en M Night Shyamalan-rulle.

Så, det blir kvällens tips!

Letar ni efter nästa serie att sätta tänderna i anser jag (och mannen) att True Detective är ett givet val.

 
 

 
 

 
 
 

Redan onsdag, alltså?

Och jag och Buse delar täcke i soffan och äter frukost och gäspar. Så segstartade att det är inte klokt.

Men onsdag innebär att det snart är helg, och då är det dags för en tripp till Småland för att se hur Drömmen klarat stormen (även om grannarna har rapporterat att det inte är någon fara) och för att hälsa på Mormor och SockervaddsGöran och låta flickorna få lite Smålandsluft. Mamma fyllde år ganska nyligen så vi får passa på att fira henne lite också tycker jag.

 
 
 

 
 
 

Men det finns lite att göra innan dess.

Idag är det besök hos min ”vanliga” BM, imorgon fyller en viss Bandit år minsann och jag har tre stycken möten som allihop får mig att fnissa av förväntan. Och snön föll igår, även om man inte kan se ett spår av det idag, så det finns väl en ganska stor chans att det gråa snart byts ut mot vitt innan våren kommer för att stanna.

Så nu ska jag försöka skaka av mig sömnen här under täcket, njuta av att ha en morgonvarm Buse i famnen och se på Dr McStuffins ett litet tag till.

Sen startar dagen, tänkte jag.