Tänk.
18 veckor gravid. 4 månader, nästan hälften om man är ivrig och drar ifrån lite.
Den här veckan som gått har kotten gjort sig till känna mer och mer, för varje vecka känns det som om fosterrörelserna blir tydligare och framförallt mer frekventa. Även om det fortfarande kan vara oroväckande tyst en dag eller två så finns det dagar då den lever rövare så mycket att jag tycker att det är märkligt att det inte känns på utsidan.
Jag är introvert, fortfarande. Extremt introvert. Jag är väl inte dundersocial i vanliga fall, men som gravid går jag så mycket in i mig själv att det nästan är snudd på eremitvarning. Jag vill mest ha lugn och ro och mjuka täcken och mogna clementiner och något gott att äta på, så är jag nöjd. Jag blir så trött av allt, ni vet. En dag som idag på Tivoli (bästa dagen, mer om den imorgon) och jag sjunker gärna ner i soffan, snudd på vimmelkantig och halvsover. Som om jag helst vill gå i ide den här perioden och inte ge mig ut bland folk igen förrän kotten är ute och den eremitperioden är över. Jag vill ha familjen nära och hålla mig hemma, allt annat är en liten uppförsbacke. En uppförsbacke som jag dock då och då ger mig på såklart, jag kan ju inte isolera mig helt från mina älskade vänner. Men de förstår tack och lov, skrattar mest åt mig. Och jag är glad över att få vara i halv-ide utan stress över att tvingas vara social varje dag.
Annars inget nytt från förra veckan, tycker jag. Kanske lite mer törstig (är det ens möjligt?) och kanske lite, lite större över kulan.
Annars mår vi fint, kulan och jag. I vår bubbla med clementiner och julmust och nåt gott att äta på.
