Här, där Maria står på balkongen och ser ut, har Francesco Ricasoli sitt sommarhus. Baronen, han som man tror ska vara på ett helt annat sätt, men som visar sig vara en ödmjuk, väldigt italiensk man med enormt mycket karisma och humor.

Där var vi och filmade en av dagarna.

 
 
 

 
 

 
 

 
 
 

Och det kändes såklart surrealistiskt, som nästan allt de där dagarna.

Att vara där; på slott och i baronens gästhus och i hans hem och med honom hela tiden närvarande. Som en vän. Flera gånger pratade vi om det; hur förbaskat märkligt det egentligen var – och hur mycket vi skrattade åt situationer och kommentarer och små, små händelser som utifrån måste tett sig helskumma.

Som att vi står i lerig jord mellan vinrankor med en kamera i ansiktet och mickmuffar över huvudet och med morgonsolen på axlarna och med förvåning ser på hur baronen tröttnat på väntetiden och nu är i full färd med att klippa cypresser med en japansk sekatör.

Bara såna saker.

 
 
 

 
 

 
 

 
 

 
 

 
 
 

Och här bor han alltså, här varvar han ner.

Och där var vi och lagade mat i hans kök, fick rundturer och kände oss välkomna. Han tog oss alltid avsides en och en för att visa olika saker; jag fick se snäcksamlingen och svärden, Maria fick äta baronplockade fikon från trädgården, Michaela blev varligt kringförd med en arm över axlarna. Och där gick timmarna mellan inspelningsintervallerna; jag satt i en soffa och såg på Johan från Wineworld som solade bara några steg bort ute på balkongen och det slog mig

det är helt galet att jag får uppleva det här.

 
 
 

 
 

 
 

 
 

Och Richard, killen som fick jobbet som vininspiratör, visade sig vara precis så som vi alla hade hoppats, och vi hade roligt tillsammans och kameran älskade honom.

Som reklam! sa jag hänfört och viftade upp honom i några träd.

Ännu en människa som berikade.

 
 
 

 
 

 
 

 
 

 
 
 

Så vi lagade mat.

Och filmade och satt i fåtöljer i strålkastarljus och blinkade ovant och tänkte herregud det här blir jag nog aldrig van vid och gick promenader i trädgården och beundrade utsikten som inte borde skrivas om – bara målas – och åt framdukade mackor och mängder av ost och salami och körsbärstomater så mogna att solvärmen fortfarande fanns kvar i dom när man bet.

 
 
 

 
 

 
 

 
 

 
 
 

Så var en av våra dagar och egentligen allihop –

bara olika platser men känslan; den var densamma. Overklig och surrealistisk och slog oss med full kraft oavsett om vi vandrade mellan vinodlingar eller satt i bilen med Pronto på väg ner till restaurangen med öppna fönster och ljumma vindar och lyssnade på Radio KissKiss på för hög volym och hade så mycket liv i kroppen att vi sjöng med.

Dessa dagar.

Jag kan fortfarande inte förstå vad jag fått uppleva.

 
 

 

 
 
 

Idag åker vi hem.

Jag har så mycket ord nu, så mycket att berätta – men det får vänta tills jag är tillbaka och har tiden. Kvällarna och morgnarna här har varit så korta på egna timmar att jag inte haft ro att skriva allt, men så snart jag landat hemma kan jag försöka återskapa och berätta. Och jag ha så mycket bilder.

Men idag åker vi hem. Till Sverige och familjen och Lutande Huset och Drömmen och flickorna och ett wifi som alltid fungerar. Det blir en resande söndag och sen –

sen ska jag försöka berätta vad vi sysslat med.

 
 

 

 
 
 

Att vara här är som att få sommaren förlängd.

Solen bryter fram på eftermiddagarna och får alla att sucka av njutning, och när den går ner är den röd och varm och gör att grässtrån, myggor och grindar liksom glöder innan den slutligen sänker sig bakom kullarna och slocknar.

Jag är vid liv, på ett sätt mer, under dessa timmar.

 
 
 

 
 
 

 
 
 

 
 
 

 
 
 

 
 
 

Vi kan stå ute på kvällarna, klädda i bara axlar och tunna tyger, och ljuset går från glödande till blått till svart medan vi dricker rosé och väntar på att middagen ska serveras. Alltid äter vi vid långbord och sitter bredvid och mittemot, och alltid slår det oss hur häftigt just den där biten är – att mötas. Så många som aldrig för träffats och nu kokas samman över pasta och Ricasoli-vin och baronens snabba handrörelser.

Vi har fått sommaren förlängd, och inte bara det –

vi har fått vänner, nya.

 
 

 

 
 

 
 
 

Dagarna här är så intensiva, de går i ett, att jag känner att jag har svårt att berätta vad vi gör och vad som händer. För det är så mycket och på så många olika ställen, att det blir så spretigt att försöka återberätta.

Men igår tog vi iallafall vägen ner till Brolio.

(Jane Austen-boken är egentligen ingen bok utan en clutch. Hur smart?! Perfekt att ha på resor då ingen tror att den är värd att norpa ur handväskan, och sen är den så himla fin. Jag har telefon, pass och sånt i den).

 
 
 

 
 
 

Brolio är pittoreskt och vingligt, men vi är där för att gå i vinshoppen hos Ricasoli, se produktionen, filmas i köksträdgården, ha vinprovning och med stora ögon se oss omkring. Överallt finns det cyklister och fina bilar och avlägset hörs skall från hundar och tutandet från en backande lastbil som stör ljudkillen så han suckar där han står bland tomaterna och försöker hålla puffen rätt.

 
 
 

 
 
 

Så, så vackert.

 
 
 

 
 
 

Och här är entrén till Ricasolis vinshop, produktion, vinkällare med mera. Vansinnigt maffig och inbjudande. Jag tänker på gamla skeppsbibliotek och vill mest sitta i en läderfåtölj och läsa böcker.

 
 
 

 
 
 

I produktionen.

 
 
 

 
 
 

Och sen åker vi hem och äter middag tillsammans, allihop – femton personer runt ett långbord. Där är Michaela. Hon är ju så vacker att det inte är klokt.

 
 
 

 
 
 

Och ja! En pool har vi också, på framsidan.

Men det har inte varit varmt nog (eller ledigt nog) att kunna bada ännu – även om solen igår jagade bort åskan och molnen, så var det fortfarande ganska svalt och framförallt höll vi igång så länge att det liksom aldrig fanns tid. Men innan söndag kanske? Om värmen kommer tillbaka.

Och idag fortsätter äventyret, jag ska bara äta frukost först innan bilen väntar för att ta mig till baronens hem och blomsterplockning.

Det blir spännande, det här.