Och så kom mannen hit igår, och hade med sig en antenn. Så nu – nu har jag äntligen kontakt med verkligheten igen! Herregud vad man har blivit beroende av internet och att uppdatera. Det blir så tydligt när man är utan.

Drömmen, ja.

Vi är ju här nu. Jag har varit här sen i torsdags kväll, och mannen och Buse kom igår. Men jag var inte helt ensam det första dygnet.

 
 

 
 

Jag hade den här fantastiska kvinnan med mig;

en Bandit som låg på gräsmattan och höll mig sällskap genom öppna fönster när jag målade, som sov i våningssäng med mig och utforskade det gamla huset vid min sida. Och det var så roligt att ha henne med, att kunna visa huset vi älskar så mycket och berätta i varje rum vad vi hade tänkt skulle hända just där.

Vad jag har gjort det senaste dygnet?

 
 

 
 

Målat. Herregud vad jag har målat!

Nästan oavbrutet, i sju timmar på torsdag och i sex timmar på fredagen – hade jag inte haft färgsprutan hade jag nog för längesen stängt in mig i bilen och vägrat komma ut. Jag älskar ju att måla, men den gamla skolsalen är gigantisk – jag mätte upp den till 49 kvadratmeter, och på det nästan fyra meters panelbeklädd takhöjd.

Det är en hel del. Om man säger så.

 
 

 
 

Såhär ser jag ut. Överallt.

Igår morse satt vi på trappan, jag och Banditen, när några grannar kom förbi för att hälsa välkommen. Då var jag iklädd mannens kalsonger, en -tshirt och ovanpå det en kondomliknande skyddsdräkt som hade spruckit i grenen, så att allt liksom hängde ut och luftades.

Det var fint.

 
 

 
 

Och nu är det ny dag och nya krafter!

Idag ska jag släpa mig upp på andra våningen och påbörja det andra rummet, det som är ungefär i klass jobbighetsmässigt med den stora salen. Jag tänkte ju ta de två jobbigaste rummen först, så blir alla andra så mycket enklare sen.

Men vi är här allihop nu iallafall, vi har en dag av Dröm framför oss, och inte förrän i eftermiddag behöver vi åka hem igen.

Det. här. är. så. roligt.

 

Hej vänner!

Jo, jag lever. Men jag har ingen täckning här ute, lyckades precis bara få ett litet E på min telefon. Men sammanfattningsvis? Jag ÄLSKAR färgsprutan, Banditen är här och håller mig sällskap och tystnaden här ute är len och välkomnande.

Återkommer så snart jag fått igång lite nät.

/Emma täckt i färg, men själaglad.

 

 
 

Och så blev det torsdag!

Äntligen.

Dags för mig att åka in och arbeta i några timmar för att sen köra hem, packa in flickorna i bilen och åka upp till Drömmen. Imorgon kommer mannen och Buse och flyttlasset, så jag har en kväll att hinna så mycket jag bara kan.

Det spritter i mig av iver.

 
 

 
 

Planen för idag är att måla den gamla skolsalen. Inget litet projekt, jag räknar inte med att bli klar ikväll men jag tänker iallafall börja. Färgen står där redan, väntande, och har ropat på mig i två dagar nu. Och jag har ju inte så mycket tid; bara ikväll och imorgon och halva lördag – för sen ska vi köra hem igen, packa och vara redo för Grekland på söndag.

En halv torsdag, en fredag och en halv lördag.

Det ska jag nog kunna måla ett rum på, även om det är en gammal skolsal. Och kanske, kanske hinna starta på råvinden också.

De två rummen är de jobbigaste, utan tvekan. Så jag tänkte att jag startar med det.

 
 

 
 

Och vi har ju köp en sånhär. En färgspruta.

Den är jag galet spänd på att få testa! Jag har ingen aning om huruvida den är bra eller inte, men om den bara är en bråkdel så bra som jag hoppas så kommer den spara min rygg och spara min tid så att jag kan komma en bit på vägen utan att förstöra mig fullständigt.

Den kostade en del men med tanke på att hela huset är klätt i panel och med tanke på att takhöjden är som den är så fick det vara värt det. Att försöka rolla så mycket vägg och till på köpet behöva fylla i mellanrummet mellan panelbrädorna med pensel känns som ett projekt som kan driva den mest stabila till vansinne – så nu testar jag. Färgspruta, alltså. Avancerat och bra.

Jag ska försöka kika in ikväll igen, men nätet där ute lämnar en del att önska trots modemet för mobilt bredband som vi satt dit, så hör ni inget så har jag inte elchockat mig själv med färgsprutan, utan har förmodligen bara dålig täckning. Vi ska skaffa en mast också, så snart vi hinner, men tills dess får jag försöka springa runt och leta efter platser med hyfsad kräm på anslutningen.

Japp.

Äntligen, äntligen är det torsdag.

 

 

 

 

Igår blev vi formellt ägare av Drömmen.

Om jag kan förstå det ännu? Nej. Jag är fortfarande livrädd och med harhjärta, fortfarande orolig att någon ska komma och ta det ifrån oss. Men nu är allting klart och nycklarna våra, så ingen kan komma och stjäla vår dröm.

Men det kommer nog ta ett litet tag innan det sjunker in.

 
 

Drömmen.

Huset som är en gammal skola och har takhöjd så svindlande att jag var tvungen att köpa en färgspruta för att ens ha en chans att kunna måla det där utan att ta kål på mig själv fullständigt. Och den är så vacker, drömmen, så välkomnande. Redan nu. Trots att det finns så mycket att göra och trots att den är lite trött och stött i kanterna.

Ska vi kika runt lite?

 
 

 
 

Den har uthus…

 
 
 

… Och lupiner vid husknutarna…

 
 

Och en blå, gigantisk dörr som jag älskar. Älskar. Inte bara för att den leder rakt in till det som ska bli vårt paradis, utan även för att den där blåa färgen är så magiskt mjuk att se på. Och stolt. Hela drömmen är stolt.

 
 

 
 

Ska vi kika in lite? Bara litegrann?

 
 

 
 

Ja.

Här ser ni den gamla skolsalen – det som ska bli vårt vardagsrum. Med tre fönster rakt fram och två fönster till vänster; rummet som badar i ljus och som väcker fotograferingslustan i mig som inget annat. Sånt ljus föder kreativitet, så är det bara. Och så blir jag barnsligt förtjust över hur det liksom slukar oss när vi kommer in, hur luften är precis överallt utan att ytan för den sakens skull blir ohanterbar.

 
 

 
 

För att underlätta för säljarna, och eftersom vi ändå måste göra så mycket, sa vi att de inte behövde tömma huset eller städa. Så nu finns det udda möbler lite överallt, en del riktiga små skatter. Som bordet här ovan. Det ska bli soffbord, tänkte jag.

 
 

 
 

Och en gammal underbar griffeltavla!

Dock är den gigantisk så den kommer inte stå kvar just där, men absolut behållas. Så mycket historia, och så kul för Buse att rita på.

 
 

 
 

Och bord och stolar – sånt vi igår flyttade ut för att göra plats för att kunna börja måla. På torsdag – när jag ska dit efter att ha arbetat några timmar, och kan kavla upp ärmarna och börja.

Men ja. Detta är alltså Drömmen.

Titten fortsätter strax men först måste jag arbeta och fixa det sista med flytten av möblerna som ska med och mäta upp så att skänken jag fyndat ska få plats där jag tänkt.

Men imorgon är jag där igen och då ska ni få följa med, såklart, jag vill ha med er på hela den här resan. För det finns inga mer peppande, härliga, genuint omtänksamma kvinnor – som varit med mig på Instagram och här inne och hurrat med mig.

Tack för det. Verkligen.

Det här ska bli så häftigt.