Idag har varit en riktig måndag.

Ni vet; när allting går fel. Det började med att jag kastade Buses penicillin i golvet (sprucken trumhinna igen stackaren) så att det var flytande klet och glas precis överallt. Sen trampade jag i en skärva när jag skulle städa upp och fick spendera en kvart med att gräva i fotsulan med en trubbig pincett för att få ut den. Sen har det spöregnat, oupphörligen, den enda dagen på veckan som vårt senaste Blocket-fynd skulle levereras – det vi inte har någon plats för inomhus förrän imorgon. Så det har fått stå ute, insvept i plast, och ducka under dropparna som smattrat med full kraft.

Åh halleda.

 
 

 
 

Men den slutade på absolut bästa sätt, den här dagen. Med besök från en högt älskad och så saknad morfar; min pappa som stod i hallen med regn i håret och doftade ny bil och kramades så det knakade i ryggraden.

Ni vet ju; jag älskar honom hejdlöst.

Så vi fick nån timme i vardagsrummet med Buse, prat och värme, och då kan det regna bäst det vill – för det gör ingenting. Min pappa är en mullrande, bullrande björn oavsett väder.

 
 

 

 

 

 

 

Så han var här;

till flickornas och Buses och min stora förtjusning, och läste Vilda Bebin för Buse med sån inlevelse att han blev trollbunden och jag blev sju år gammal igen och satt på bottnen av plastekan vi hade på Västkusten och lyssnade med stora ögon och med flytvästens tampar i munnen.

Ja. Det här;

det här blev en måndag som startade med kaos och slutade med kärlek.

Tusen tack för det.

 

 

 
 

Och så var den här helgen över.

Vad vi har gjort? Vi har metat och badat i sjön och tittat på raggarbilar och ätit hamburgare och packat upp kläder i Modestos nya lokaler; skyltat fönstret och hängt ut på galgar och satt puderrosa strutsfjädrar i vaser och känt oss som Mary – Queen of shops.

 
 

 

 

 
 

Hela dagen igår spenderades i den nya lokalen med att hjälpa stackars höggravida Jenny med att få ordning. Jag lärde mig klä på skyltdockor (meckigare än man kan tro) och Banditen satt så stilla hon kunde på en stol och sköt ut prislappar från något som nog är det närmaste vapen vi någonsin kommer komma.

Och när vi inte var i butiken, så var det just det andra vi sysselsatte oss med. Meta, som sagt, i kanalen utanför hotellet. Bada i solnedgång. Sitta på en brygga med Sibyllapåsar i ett virrvarr mellan oss och äta pommes med så mycket krydda att man blev sträv i gommen.

 
 

 
 

Och sen såg det ut såhär;

en påse ärtor, två datorer, lite lösgodis, en Bandit och jag.

 
 

 
 

Och idag var det nyöppning!

Så jag fick agera butikspersonal för första gången i mitt liv och springa och leta rätt storlekar och och prata med kunder och dra fram plagg som skulle kunna passa. Det var riktigt roligt! Och några tokgulliga bloggläsare var där, vilket alltid värmer – när man får se er och prata med er och lägga en hand på er arm.

Kläderna jag har på bilden fick jag låna under dagen – de där fantastiska cooper-jeansen som kommit in igen i ny tvätt (och som gick åt som smör, det finns kanske någon storlek kvar här) och en tröja som var så sanslöst mjuk att jag inte ville ta av den (nyhet från Maison Scotch, finns här). Och så Ldiren såklart, men de var mina egna.

Och vid två vinkade vi av butiken, tog hyrbilen tillbaka till Jönköping och är nu på väg hem – med längtan i magen och en känsla av att vara redo för söndag.

En helg med aktiviteter från morgon till kväll, med tid för vänner och med sol i ryggen. Nu är jag redo för en vecka då jag ska få nycklarna till Drömmen, organisera ett flyttlass och börja måla väggar byggda av panel.

Ä-n-t-l-i-g-e-n.