Och så är äntligen de sex slutfinalisterna klara!
Någon av de här sex har alltså chansen att få jobbet som Barone Ricasolis vininspiratör, och får åka till Toscana för att ta fram sitt vin.
Är du en av finalisterna?
För att se de sex kan du klicka på bilden eller kika HÄR.
Jag och Buse var trötta inatt. Minst sagt.
Vi vaknade nu, halv tio, och tittade på varann och gäspade med håret stående åt alla håll som två tilltufsade ugglor. Så. Himla. Skönt. Och vi sitter ännu kvar i sängen, huller om buller bland kuddarna, och lägger pussel på madrassen och försöker vakna till liv.
Jag kan ha lovat att vi ska åka iväg och göra något roligt idag när vi trots allt är lediga, så vi får se vad det blir. Med tanke på vädret hamnar vi nånstans inomhus, kanske till badhuset för att leka motorbåt och doppa huvudet tills han tjuter av skratt och ropar Meeera! och viftar med de där små händerna så att vattnet yr. Men för nu så är vi fortfarande i sängen och gäspar i armvecket och pratar om vad vi drömde inatt och klappar Tooka med ena handen och konstaterar att hon mår mycket, mycket bättre.
Vissa dagar är liksom slöa i sig själv, lite mjukare i kanterna. Vet ni vad jag menar? När man har det där lite sega, varma i lederna och mest vill ta en liten utflykt för att sen vara hemma och äta god mat och smågodis och kanske baka något och se på en herrans massa film.
En sån dag är det idag.
Efter en dag fylld med omväxlande sol och regn, 170 bilder som redigerats och en Tooka som äntligen börjar bli sitt vanliga gamla jag igen är det nu officiellt fredagskväll.
Jag och Buse har varit ute och plockat blommor, cyklat på grusvägen och spanat på mognande jordgubbar genom det nät som vi var tvungna att lägga över odlingen för att inte bli av med allt till fåglarna. Nu ska vi slå oss ner i sängen och se på film och äta glass och skicka sms till en älskad som är på nattjobb för sista gången den här veckan, och jag ska försöka skaka bort de senaste timmarnas redigering ur ögonen och få hjärnan att fungera igen.
För det är fredagskväll, och få saker slår det.
Trevlig helg, fina ni.
∞
Ser ni? Rosorna har slagit ut.
Överallt längs husväggen hänger de nu i tunga klasar och gör mig evinnerligt tacksam för att det en gång för längesen bodde någon här, som älskade det här huset och dess trädgård och bestämde sig för att plantera rosor som får klättra upp mot stuprännorna och falla ner med tyngda grenar mot lavendeln under.
Vi försöker ta upp där den personen slutade; har planterat två nya rosenbuskar i år där de fick plats och även om det kommer ta år innan de är lika stora så tackar oss båda två med varsin liten, späd knopp redan.
Och jag har köpt bullar från det lokala bageriet och håller på att koka en stor kopp té – idag står redigering på schemat, och en fotografering nu på morgonen av en mage innehållande en liten person som snart vill komma ut. Såna här dagar är ett hjul av bilder; jag tänker, ser, andas toner och djup och ljus och drömmer till och med om det på nätterna – man blir på något sätt uppslukad av vad bilderna försöker säga och tappar grepp om tiden.
Men det är en skön tillvaro, nästan meditativ. Jag tror det är vad man brukar kalla flow.
Så jag tar hand om den här fredagen på det bästa sätt jag kan; med nya bilder och gamla bilder och några surdegsfrallor med ost vid köksbordet.
Hej och hå vad trött jag är!
Att fotografera och bygga miljöer och gosa med bebisar i 6 timmar gör en hel del med energidepåerna – men bara den där känslan en fotografering ger kommer hålla mig vaken i timmar till. Så det jämnar ut sig. Men det känns i kroppen att det varit en minst sagt intensiv dag.
Jag startade i morse runt kvart över sju med att lämna Buse på förskolan och sen stanna på bageriet för att köpa sockerbullar. En dag som startar med sockerbullar är en bra dag.
(Idag hade jag en silkesexplosion på mig – både tröjan och byxorna kommer från Isacouture och är som att vandra runt i en pyjamas).
Och sen började jag direkt gasa mot en av de vackraste ställen jag vet.
Kronovalls Slott.
Detta ställe, alltså!
Så fort jag stannar på parkeringen och börja gå upp genom allén så blir jag lugn. Varje gång. Dels för att det är så enastående vackert där, men också för att det stället är så starkt förknippat med lycka för mig. Jag har haft så roliga kvällar på det där slottet med de finaste personer jag har i mitt liv, och det gör Kronovalls lite extra. I hjärtat på något sätt.
Konserter, winemaker dinner, Fuffes födelsedag, och så vidare.
Minnen som slagit rot i mig och alltid finns kvar.
Så där var jag idag.
Bland bebisar och tipi-tält och två stolta designers som kunde se sin livsdröm börja sättas på pränt i ett rum på Kronovalls Slott medan solen gassade utanför och de öppna fönsterna släppte in lite svalka. Jag har fotograferat ett underbart tvillingpar och en gudomlig fyramånaders och en liten flicka med de absolut största ögon jag sett och som var så söt att man tappade andan litegrann när hon såg på en. Och så har jag fått krama en älskad Fuffe; mannen som jag inte kan hålla nära nog och som jag är evigt tacksam för att jag träffade på det där musterieventet för en evighet sen och som nu är en självklar del i mitt liv. Och så har jag krupit och hukat och stått på pallar och burit hotellsoffor och legat på mage –
och ja.
Jag må vara precis hur trött som helst, men jag är bannemig lycklig.