Herregud, vilken värme!
Den ligger som en blöt, varm handduk över trädgården och har nästan fått fåglarna att tystna – överallt håller jorden andan som i väntan på oväder, och jag kan svära på att jag känner åskan trots att himmelen är isande blå. Den finns där, mullrande, nånstans. Den har bara inte hittat hit ännu.
Jag går med bara fötter på varma stenar och mjukt gräs, pratar med mannen om Tooka som jag fick ta till veterinären idag eftersom jag vet att något är fel, jag vet bara inte vad. Har du djur? Då vet du säkert vad jag menar. Den där förnimmelsen av man har kontakt med dom trots att de inte pratar, och man vet.
Man vet inte hur man vet, men man vet. Något är annorlunda.
Och efter en genomgång med vana veterinärhänder kom hon fram till att det är nacken, någonting gör ont i nacken, och efter att borreliaprov och sänka varit fint fick vi smärtstillande med hem och en gemensam överenskommelse om att hålla det där. För nu. Hon har nog bara sträckt sig säger dom, och jag håller med.
Och denna hetta, denna blöttunga värme som kommit över oss är ljuvlig när man kan blanda den med svalka;
dörrarna står öppna och mineralvattnet är kallt mot mina händer och hjälper min kropp att värja sig med varje klunk – jag funderar på att dra fram trädgårdsslangen eller åka till havet, men Buse säger att han hellre badar inne i badkaret där vi kan ha bubblor i vattnet och där han kan dricka kallt vatten han också, men ur små burkar med guldigt lock och randiga papperssugrör.
Och det är en bra idé det också och man får ju plats tre i vårt bad om man inte är så noga med att ha det bekvämt.
Så vi badar.
Så det är värmebölja i Skåne – en sån med blå himmel men samtidigt åska som ännu inte hörs, och en salukifröken med ont i nacken vilar upp sig inne i sängen och i rummet strax bredvid badar vi tre personer i samma badkar med bubblor och badankor och en lila båt.
Och dörrarna står öppna och jag kan inte låta bli att njuta lite av att om sommaren börjar såhär –
hur ska den då sluta.
