Idag är det världens bästa väder.

Klarblå himmel som speglar sig i havet, bara en bris som vind och en värme som lägger sig som en filt mot kroppen – aldrig påträngande eller kladdig, bara len och läkande.

Åh.

Och vi gick till frukosten över stenar, ner för en liten backe och upp för en liten backe och sen är vi där, i denna matsal med vidunderlig utsikt och en buffé att dö för.

(Klänningen är en älskad Magali Pascal, den hittade jag här för några månader sen och jag har längtat efter att få använda den. Kimonon är härifrån och hatten från Åhléns).

 
 

 

 
 

Ni kanske undrar vad vi älskar så mycket med det här stället?

Det är svårt att sätta fingret på, det är så många små saker som tillsammans bildar en oemotståndlig helhet. Som Musse Pigg-lampan de hängt upp till Buse, personalens genuina omtänksamhet, frukostbuffén vars yoghurt gör mig galen – särskilt i kombination med en fruktig, söt honung som man ringlar över själv med små sirlade honungsklubbor i trä.

Omgivningen som är så vacker, som de pastellfärgade husen och de stenlagda gångarna.

Och det här, såklart:

 
 

 

 

 
 

Att drukosten äts med en vidsträckt utsikt över havet och allt det andra, så att man startar dagen med ett lugn i själen och godis för ögonen.

Och för valmöjligheterna.

Stranden, den gemensamma poolen, en egen pool om man nu valt det.

Alla dessa små oaser som skapar variation för en liten Buse och gör det enkelt och hjärtligt att vara semestrande föräldrar.

 
 

 

 

 

 
 

Jag älskar att Buse har så roligt att han somnar trygg och nöjd på min mage med de där små flytpuffarna envist kvar på armarna och med en djup suck av avslappning. Att få sitta där i en timme eller två i skuggan och veta att han sover så gott det bara går att sova; i frisk luft och med vattenskvalp som sövande musik i bakgrunden.

 
 

 

 
 
 

 
 

Och så det här.

Som i sig inte behöver någon förklaring mer än bilderna eftersom jag tror att vi alla vet den där känslan av sommar – av värme och sandiga fötter och en sjö eller ett hav nånstans där vi får ro och ibland, då och då, lyckas med konststycket att bara vara.

Utan att fundera så himla mycket, utan att arbeta inne i huvudet trots att man ska vara ledig, utan att tänka framåt eller bakåt eller nån annanstans än just nu.

Det är detta vi älskar.

 

 

 
 

Och så var jag tillbaka igen, igår, till spa:et i källaren och till Robin och Dimitri –

de två männen som kallar bikini för swimming costume och som går med bara fötter i svarta dräkter, och gärna sitter på knä bredvid mig jag väntar i en vackert stoppad soffa; med en hand på mitt knä pratar dom om vad de hade tänkt göra idag och hur de tror att de ska kunna hjälpa till.

De har pratat om mig och det märks; de fyller i varandras meningar och frågar om det är okej att jag den här gången sitter lite i bastun först? För att bli varm, liksom inifrån och ut? Och jag nickar, säger självklart, och så leder Robin mig genom kaklade, underbara sparum till en bastu där han placerar en handduk varsamt på en brits, häller fem skopor vatten på glöden och frågar om värmen. Is this okey, mrs Emma? Och ja, det är okej. Såklart. Det är varmt och skönt och fuktigt och han stänger glasdörren om mig och tassar iväg med sina bara fötter;

och jag sitter kvar, njutande, i en svagt upplyst bastu där glöden tickar i hörnet och där kroppen snart blir mjuk och ledig och redo för behandling.

 
 

 
 

Och sen blir jag hämtad igen,

in i samma behandlingsrum som sist, och Robin håller handduken som ett segel mellan oss medan jag klär av mig och britsen knakar mjukt när jag lägger mig, ansiktet ner, och väntar på en timme av smärtsam njutning.

Och jag är rakare, redan, jag känner det – lutningen är numera bara synbar om man ser efter ordentligt, jag kommer upp ur sängen på morgonen utan att använda höften som hävstång först och hela natten har jag fått sova utan att vakna – och det är tack vare Robin, jag vet det.

Jag vet det och jag berättar det när han lägger varma handdukar på mina fötter och jag hör att han ler där över mig och säger yes, I can see that, it makes me happy.

Me too mumlar jag i hålet, och menar det.

 
 

 
 

Och så får jag en timme med min ungerska handbollsmassör;

en timme som den här gången inte gör lika ont eftersom han redan hjälpt kroppen tillbaka till sin plats, och nacken som nu fått en mindre låsning – som den alltid får när ländryggen gett efter och glidit tillbaka – hjälper han på traven med starka fingertoppar och mjuka stretchningar. Han går igenom fötter och ben och höfter och rygg och nacke och armar, och sen är seglet där igen och jag får vända på mig, sen får jag ännu en handduk över ögonen innan han gör om allting igen – fast den här gången från andra sidan kroppen, och det är så skönt att ögonfransarna skälver där under handduken och varje liten muskel tackar mig, tackar honom, under de sextio minuter den får kärlek.

Och jag blir böjd och dragen och tänjd; hela tiden med varsamhet och stadig hand, och när vi är klara visar han mig ett träningsprogram som han och Dimitri tagit fram; övningar för min rygg och mina leder som de tror ska hjälpa, och ute i receptionen igen är jag lycklig och har handduksmärken i ansiktet och säger återigen tack för att han läkt mig snabbare än någon annan; att han kortat min tid med sneda höfter flera dagar, och sen bokar jag in ännu en tid

en sista

för att hinna hamna ännu mer på plats innan det är dags att åka hem.

 

 

 

 

 

 

 

 

 
 
 

 
 

Alltså.

Detta underbara ställe.

Detta krydd-doftande, vackra ställe där terrassen vetter mot havet och där poolen bara några kliv från dörren väntar inbjudande på kvällsbad när middagen är uppäten och musklerna mjuka.

Där man kan sitta på kanten med fötterna i vatten och se sin man frusta i vattnet med havet som en tavla i bakgrunden, och där stenarna under en fortfarande håller dagens värme och där lamporna tänds ikapp med skymningen.

Det är livet.

 

 

 

 
 

Igår hade vi, vanan trogen, bokat in oss på vinprovning.

Vi brukar göra det när vi är borta; få en chans att sitta ner och prova lokala viner och få höra historien bakom varje flaska och beundra stoltheten hos den som presenterar. Det är gemytligt på något sätt, levande.

Och inte minst intressant med alla dessa smaker man annars aldrig skulle få uppleva.

 
 

 

 

 
 

Förra gången vi var här hölls vinprovningen vid poolen;

den här gången hade de dukat upp vid den vackra hotellbaren – ett långt bord med glas i prydliga rader, väntande på gästerna. Vi var sisådär ett tiotal personer som slog oss ner och log vänligt mot varann, sådär som främlingar gör när de ska sitta tätt bredvid varann en längre tid och ännu inte vet vem man har bredvid.

Men det var ett underbart sällskap; några engelska par, nån från USA och så vi, och efter en halvtimme pratades det så mycket över bordet att sommelieren fick harkla sig lite för att få tillbaka ordet.

Och sommelieren, ja.

Vilken karaktär! Skulle kunnat lyssn apå honom hela kvällen.

 
 

 

 

 

 
 

Och så gick ännu en kväll;

en där regnet kom nån gång mellan vitvinet och rödvinet och gjorde stenarna utanför blanka och luften ren, och när vi gick tillbaka var det hand i hand och med nya upplevelser på tungan och återigen denna tacksamhet;

över att vara precis här, tillsammans, en söndagskväll så olik alla andra.

 

∞

klänning | sheinside
knogringar | puss