Åhåååja, idag startar Modestos mellansäsongsrea! (Eller vad heter det? Ja ja, jag kallar det så).
Där kan man hitta kläder, väskor, inredning med mera upp till 50% rabatt. Mina favoriter? Den här väskan, den här jumpsuiten (som är grymt skön) och dessa ljuvliga Maison-byxor.
Hela utbudet hittar man HÄR. Hoppas ni hittar nåt att fynda! (Och inlägget är i samarbete med Modesto).
Herregud vad vi har sovit.
12 timmar ungefär, hela högen. Det var som att släcka en lampa i den här familjen igår och när vi vaknade i morse var det med en viss förvåning – ojdå, det var en del. Men så skönt! Det behövdes.
Idag är jag piggare än på länge.
Igår åkte vi till Emporia för att fixa lite saker vi fattades inför resan. Buse var fab som alltid. Alltså; den ungen är så söt ibland att mitt hjärta stannar – särskilt är han stolt bär hatt och matchar det med korallfärgade små sneakers. Dör.
(Hatten hittade jag på Lindex, halsduken är en Zara, koftan finns här, byxorna är från barnbutiken på Limhamn och skorna fann jag ju i Ystad).
Och sen åkte jag vidare in till stan för att möta två personer jag tycker så vansinnigt mycket om, men inte har möjlighet att träffa lika ofta längre:
Svåra Lena!
Som kommit ner till Malmö för ESC och nu satt hemma hos Mathilda och gjorde sig galaredo i regnbågsfärgade armband och lila löshår. Som jag saknat den kvinnan! Men hon pluggar ju på universitet nu och det är bra, väldigt bra, men ändå. Hon skulle gärna fått bo kvar nere i Malmö tycker jag ändå.
Och Mathilda som är så överjordiskt vacker och sprang runt med värmespolar och hällde upp skumpa och försökte lära mig allt om schlager. Jag tittar ju inte, vet ingenting, har inte en aning. Nämen har du INTE HÖRT Österrikes bidrag?! kunde de säga och stirra storögt på mig. Och nej, det har jag inte. Jag har nog inte ens hört det svenska, kanske bara på radion utan att veta om det. Och så blev det ett bråttom, bråttom att leta fram bra spellistor fulla med schlager så att jag iallafall hade lite schlagerstomme om jag nu skulle hänga med de där två under timmarna innan det brakade loss i Köpenhamn.
Så vi satt där i några timmar;
drack skumpa och lyssnade på schlager och pratade om såna saker som man bara kan prata om när man inte har några väggar för varann – och så väntade vi på Carl-Otto som också skulle komma och vara gala! och som jag saknar som tusan, han också.
Men jag var tvungen att kila vidare innan han kom, kramade om de där två starka, underbara kvinnorna och begav mig gågatan fram i duggregn, fast besluten om att skaffa värmespolar och plugga lite schlager till nästa år.
Några timmar med såna som fattats mig, det var vad som behövdes. Och sisådär tolv timmars sömn i ett svep.
Och så fortsätter regnet.
Igår kom sommarens första åsk-knall, ett kraftfullt mullrande borta i horisonten. Hör du Buse, det är åska! sa jag och han stannade upp i vardagsrummet, tittade ut. Jau titta på åska! sa han bestämt och begav sig mot dörren. Man ser inte åskan, älskling förklarade jag man hör den bara. Och sen ställde jag upp honom på fönsterkarmen i hallen och så stod vi där båda två och kikade ut och väntade på att nästa knall skulle komma, så att han kunde höra den ordentligt.
Men det blev bara en.
Men likväl; sommarens första åska.
Och idag är himlen fortsatt grå.
Löven utanför hänger tunga av regn och jag behöver låna mannens jacka när jag ska ut med hundarna. Men inne på fönsterblecket i sovrummet växer mina ranunkler; de som lades i blöt för veckor sen och sen planterades och bars in för att få en chans att komma upp i väntan på värme. Så det finns hopp, det gör det.
Och idag kommer Svåra Lena till stan och jag ska in och träffa henne och Mathilda när de gör sig redo för att ta Köpenhamn med storm under ESC.
Och om värmen inte kommit till nästa vecka, så åker vi ju likväl och möter den – mannen, Buse och jag – om bara fem dagar.
Och så fick jag en fantastiskt mysig fredagseftermiddag i Ystad.
Med min älskade Bandit, lite sol då och då och en fotografering ute på ett fält strax bredvid ICA och där Banditen blev så smutsig att hon såg ut som om hon bott i en håla de senaste veckorna och glömt att gå ut.
Men behöver man en ny header så gör man. Och hon är numera så van vid mina befallningar om rekvisita och poserande att hon inte ens reagerar.
Och så gick vi omkring i Ystad.
Banditen pekade och berättade, och jag lyssnade och tänkte på hur märkligt det är. På den tiden som hon berättade om så fanns inte vi i varann. Även om det känns så. Då fanns hon där och jag nån annanstans och ingen av oss visste om den andre.
Så åt vi lunch i solen och handlade på torget;
stora, mogna jordgubbar i trälåda av en man med sammetsögon. Vi klämde på pioner och lyfte på blåbärsaskar och kom därifrån med varsin tung, illrosa kasse som prasslade för varje steg vi tog. Så handlade vi ett par fantastiskt söta skor till Buse och lite kläder på H&M och sen gick vi tillbaka, till Banditens lägenhet, där ljuset alltid är svagt purpurfärgat och happy lightsen glöder i hörnen.
Så sammantaget en alldeles utmärkt fredag;
i Ystad där solen visade sig då och då och där torghandlarna hade sammetsögon och där fältet strax bredvid ICA snällt lånades ut av en bonde och sen agerade skådespel för det som ska bli en header åt den vackraste kvinna jag vet.
∞
Fredag!
Och en bra sådan. En som startar med en gravidfotografering och sen fortsätter med ett efterlängtat besök hos min älskade Bandit, i ett försök att pigga upp henne lite. Och mig för den delen. Inte för att jag behöver piggas upp, men nån timme med henne gör ändå underverk med själen. Så är det bara.
Och varför inte starta den här fredagen med lite bilder från förra helgens bröllop?
Ett helt underbart 20-talsinspirerat bröllop, med ett brudpar som var så hysteriskt roliga att jag stundtals fick ta kameran från ansiktet och skratta färdigt för att inte bilderna skulle bli allt för skakiga. Och en bestman och en tärna som var precis lika snabba och ironiska som paret.
Underbart.
Bruden var en dröm, som alltid.
Och förmodligen den gladaste brud jag hittills träffat. Hon skrattade med öppen mun och fick ta stöd mot mannens axel då och då för att ens kunna stå upprätt.
Och så, så vacker.
Och hennes tärna.
Som jag skrivit innan; det är något så ömtåligt och enastående med den där relationen som finns mellan brudar och deras tärnor på bröllopsdagar. All denna värme och omsorg och totala uppmärksamhet som finns. Denna vänskap som såna här dagen ligger utanpå skinnet och inte går att ta miste på.
Både bestman och tärna var fab i sin 20-talsutstyrsel.
Och brudparet, ja.
Kan aldrig se mig mätt på kyssbilder.
Och parken var en perfekt kuliss,
en slags blandning av rött och rosa och grönt som bäddade in hela den där kärleken och fick den att skimra av silat ljus.
Och så små detaljer, sånt jag också älskar.
Som klänningen mot grus, eller roliga strumpor som skymtar under kostymbyxorna. Som berättar vem det är som ska gifta sig, vem personen är, där under alla finkläder och under all nervositet.
Den här bilden, alltså.
Bestman och brudgum i ett träd, lekandes Jack Sparrow, medan bruden och tärnan står strax bredvid och vrider sig av skratt. Själv sitter jag i ett träd och balanserar på grenar och håller allt fnitter i magen för att inte falla ner.
Jo.
Bröllop.
Jag kan bennemig inte få för många. Och jag gråter varje gång, trots att jag inte känner paret på riktigt. För det är så äkta och så nära och så fullt av liv att det inte går att låta bli att bli berörd.
Tänk; att man får ynnesten att vara med.