På vägen hem igår tog vi vägen förbi Baazar. Jag var på jakt efter ett nytt matbord – jag älskar vårt gamla slagbord i köket men det är långt ifrån stadigt och ranglar oroväckande när busen håller sig i det, och mamma var på jakt efter ingenting särskilt och precis allting på samma gång.

 

 

Och ni må tro att det stället fick igång julkänslorna, det också. Fyllt av glöggdoft och pynt och detaljer bland alla dessa vackra möbler – jag gick mest runt med öppen mun och tittade mig storögt omkring, och mamma började prata i aningen högre tonläge. Mannen och Göran såg på varann i tyst samförstånd.

 

 

 

 

 

Så där var vi i några timmar.

Jag hittade ingen nytt matbord för det var slut. Typiskt. Men jag hittade bland annat en turkos byrå och en tjock, grön ponny och mamma blev med ett vitt skrivbord med skavda kanter som hon sa oooooo om och fick Göran att bära ner från utställningsstugan.

Och nu är vi hemma igen, julkänslofyllda, och funderar på om det inte vore läge med en omgång lussebullar till.

 

mössa och tubhalsuk/love forever, jacka/lånat av mamma

 

Måste ju visa lite från Huseby Julmarknad igår. Kanske världens mysigaste ställe fullt av matbodar och krimskrams och en himla massa jultomtar med såntdär grått fårskägg du vet. Det är nåt visst med gamla julmarknader där man kan äta mängder av ost och korv och konstigt smaksatt honung, och där man får julstämning på riktigt så fort mörkret faller och hundratals lyktor fladdrar av ljus.

 

 

Inte för att vi handlade så mycket, man gör väl oftast inte det, bara kroppkakor (fiiii, det är mannens svaghet det) och lite ost och en helt fenomenal viltglögg från en man som bjöd på prov ur små, små muggar av plast. Och mamma hittade en ullmössa med hängande tofs, lite smurf sådär, och Göran någon form av snöglob. Annars gick vi mest bara runt och mös och stoppade fingrarna i fårfällar och åt kantarelltoast med västerbottenost och krängde lite belgiska våfflor på toppen.

Ja. Bästa julmarknaden. Så nu är jag laddad för jul.

 

 

Och så var vi hemma hos mamma och sitter bland fårfällarna i soffan och sippar rödvin och pratar om mest ingenting, medan maten är i ugnen och hundarna svassar mellan stolsbenen och jagar en skrattande buse. Vi kom nyss hem från Huseby Julmarknad och nu väntar inte så mycket mer än middag och lugn och ro.

Tillsammanstid.

 

klänning/noanoa

 

Vi har inte gjort så mycket, såklart, det brukar ju vara ganska lugnt när man kommer hit. Jag gick en liten runda i byn med mamma när vi kom, förbi Fru Modig, och suktade efter jättelyktor och handlade en hittepåbok till mannen och världens sötaste barnkläder till busen. Björnbody och piratbyxor! Han kommer bli coolast i stan.

’

 

 

Och sen gick vi tillbaka igen, hamnade åter i sofforna, åt lunch (pasta med räkor, äpple och curry – så vansinnigt gott) pratade mer om ingenting, filosoferade över Göta Kanal och om huruvida Göran borde gå i kloster eller inte. Förmodligen inte.

 

 

 

världens snyggaste väska/frontrow living, charlotte trend

 Ja.

Fredag och rödvin och julmarknad och tillsammanstid och korta promenader i en småstad med sin mamma när graderna sjunkit och vinden biter i kinderna.

Det är en fin fredag.

 

 

 

 

 

 

För fem dagar sen var jag där. Fem.

Och nu är det krig, igen, och de första raketerna på 20 år har skickats mot Tel Aviv – mot samma ställe där vi för fem dagar sen strosade längs stengator och kände oss trygga.

Men det är inte vad som satt sig fast i mig sen i måndags. Att vi kände oss trygga, att det lika väl kunde hänt då. Att läget kunde vända snabbare än någon kunde tänka sig.

Nej.

Vad som är värst är att de kände likadant. Människorna. De vanliga människorna, de som andades, levde, bodde, arbetade där – de vanliga människorna som inte ville ha annat än fred och som själva tyckte att situationen var för komplicerad för att förstå. De som snuddade vid våra liv under några dagar och som vi kom att tycka om. Det är dom vi tänker på nu, de vi pratar om – oavbrutet. Skickar FB-meddelanden med are you ok? mailar varann och frågar vad vi kan göra, vad gör man?! utan att hitta ett svar.

Vad ska hända med dom? frågar vi.

Med Or och Paule. Med den satta taxichauffören med damvippan, med restaurangmanagern i hamnen med de stålbågade glasögonen, med alla människorna på caféet där hundar fick sova i solen och där barnen lekte på golvet. Med Mutti, männen på gatan, kvinnorna vid strandpromenaden som sköt sina barnvagnar framför sig i kvällsdiset.

Jag har aldrig någonsin, jag med min trygga, svenska, fredliga uppväxt, varit så nära ett krig. Haft ansikten, röster, dofter och skratt på alla de som drabbas.

Och jag har aldrig känt mig så maktlös.

 

 

Vilken skön dag det blev!

Bara avslappnat lunk och sega rörelser; inget stressande eller flängande eller axlar uppe vid öronen. Bara en dag mitt i veckan att få vara på riktigt ledig på. En liten chans att andas.

Och imorgon fortsätter det. Vi tar bilen upp till mamma, planerar för ett dygns ätande och julmarknadspromenerande och möbelspaning – allting är färdigpackat och redo för att åka, och i ugnen väntar kvällens första lass lussebullar på att snart få komma ut.

Såna här dagar, alltså. Det är såna man behöver.