Jag blir alltid lite nervös i själen innan jag ska åka bort.

Lite fladdrigare i fingrarna, lite mer uppdragen i axlarna. Går runt i huset på knarrande trägolv och mumlar för mig själv och radar upp saker på köksbordet. Pass, biljetter, plånbok, kamera. Lyfter allting och upprepar det högt; pass, biljetter, plånbok, kamera för att det på något småstört sätt känns bättre (och för att jag nånstans läst att om man upprepar något högt för sig själv, som jag har dragit ut strykjärnet, så är det lättare att komma ihåg).

Men nu har jag packat klart. Kjolar, sandaler, sjalar – högar med kläder och emellan dom; en av busens använda bodysar. En han sovit i under natten och som nu doftar kola och mjukiskanin och gör mig alldeles svajig i knäna; något att klamra sig fast vi i tre dagar när han inte är nära och saknaden blir snudd på fysisk.

åh.

Men dom har det bra, pojkarna, mina lockiga. Ska köra leksaksflygplan och gå på tomteutställning och skicka mig sms med bilder på hur man ser ut när man ätit banan och bestämmer sig för att vila framstupa över resterna.

Och snart, om någon timme, kommer Annika och resan kan börja –

även om det inte bär iväg, på riktigt, förrän imorgon.

 

 

Spenderar lunchen med att äta skrivbordslunch, ha telefonmöte och fixa de senaste bilderna på Pleasejeansen jag tagit åt Nordljus (de där jeansen alltså). Samtidigt. Tack och lov befinner jag mig på kontoret annars hade det bara fattats en klåfingrig ettåring också som vill suga på Mac:ens laddare, och en saluki som försöker backa upp i knäet på mig, så vore bilden av jonglerande företagare/bloggare/anställd mamma komplett.

Men det funkar ju såhär. Använda de lediga tiderna till sånt som måste fås ihop.

Tänk vad vi kan egentligen. Allihop.

 

 

Onsdag.

Det är försiktig höstsol i horisonten, där hemma hänger klänningar och väntar på värme och ikväll kommer Annika från Göteborg och våldgästar min soffa.

Kan det bli mycket bättre?

Skulle inte tro det. Wau wau wau.

 

 

Jamen vad mätt man kan bli. Jisses.

Nu sitter vi hemma igen efter vårt restaurangbesök och jag är så mätt att jag bara kan fnissa. Ni ser ju. Sju tallrikar var med tapas senare är man inte så kaxig.

 

 

Vi älskar Mosaik. Har varit här på bröllopsdagar och födelsedagar och när vi haft långväga besök, och bara det faktum att de har en tavla på väggen som ser lite ut som mannen känns som ett tecken. Här är bra att vara, liksom.

 

 

Vi åt alltså fjorton (?!) tapas, och drack vin och tittade på stan och pratade. Om hur det blir sen, i livet, när vi bor på Gotland och jag och Petra har öppnat en butik och bara använder haremsbyxor och rasslar runt i smycken, och jag och Nelly ha startat den där lokalradion.

 

 

Och sen tackade vi för oss och rullade ut från Mosaik och genade över ett nattsvart torg efter en taxi. Och nu är vi hemma igen, tisdagsglada, och mycket nöjda över att ha firat.