Nu kommer det en såndär bildkavalkad igen, för vilken kväll jag hade igår! Uj uj uj.

klänning Folk, skor Hunters, skärp Ralph Lauren

Jag vägrade acceptera att det regnade och tog en klänning jag längtat efter att få bära hur länge som helst och som jag älskar eftersom jag tycker att jag ser ut som en dyr, rysk tennisspelare i den och hur ofta får man möjlighet att göra det liksom?

Tillsammans med min Mest Älskade Vapendragare begav jag mig sen till Turning Torso där Kiviks Musteri hade bjudit in till blogg-galej. Nelly var finast i världen som alltid, såklart, och jag hade redan skrattat så mycket när vi kom fram att jag var lite öm i käkmusklerna.

De här två stiliga herrarna är Henrik Stridh (med h, mycket viktigt) och Bengt Åkesson (även kallad ”Fuffe”) och det var dom som höll i kvällen. Herregud vilken kärlek de här två har till äpplen! Jag blev helt matt. De berättade saker jag inte hade en aning om; som att alla äpplen plockas för hand och sen läggs försiktigt, försiktigt tillsammans för att inte få blåmärken. Fattar ni? Inget jäkla traktorgöra här inte.

– Varför vet jag inte sånthär?! Va?! Va?! gastade jag Det är ju sånthär vi vill veta!

Och så hade jag en lång utläggning om hur deras marknadsavdelning uppenbarligen inte hade fattat grejen och att jag skulle gjort det så förbaskat mycket bättre själv. Typ.

Jag gastade i vanlig ordning ganska mycket över lag. Jag tror nästan att jag har tourettes. Jag. kan. bara. inte. vara. tyst.
Tack och lov var Nelly med och hon har ju samma tvångstankar som jag har, så tillsammans satt vi där som två yviga hyenor och pepprade herrarna med frågor. Har ni gjort ett eget äpple? Varför har ni inte gjort en Ranelid-must?! Va?! Fatta vilken grej! Johooo han har visst äpplen! Heter det inte molnig must? Grumlig? Hur många träd har ni? Får vi trampa äpplen? Nähä? Vad finns det för skadinsekter? Får ni EU-bidrag? Varför kör ni inte med flygplan? Vem är Stina? Och så vidare. För att inte kunna ett skit om äpplen hade jag uppenbarligen jävligt mycket att säga.

Men herrarna tog det som ett par riktiga sports och svarade så gott de kunde. Henrik blev till och med lite yster och visade mig sin ymp-kniv. Det skulle han kanske inte gjort. Han fick heta Kniv-Henrik resten av kvällen och jag lovade att jag skulle ringa tullen varenda gång han skulle flyga nånstans och tipsa om att han bar illegala vapen.

Finaste Emma och Lingon var där! Fantastiska kvinnor. Vi satt kvar ett litet tag efteråt och pratade. Eller ja, tiden gick mest åt att övertyga Kniv-Henrik och Fuffe om att vi skulle få komma dit och ympa träd. Och så kläckte vi briljanta marknadsföringsidéer åt dom, och då menar jag verkligen briljanta, och la strategier för hur de skulle ta över världen. På nåt märkligt sätt var inte Kniv-Henrik och Fuffe lika entusiastiska som vi.

Och sen var kvällen slut och det var dags att gå hem. Jag hade såklart lite svårt att sova eftersom jag var alldeles uppjagad av dessa briljanta idéer som borde genomföras nu på momangen på studs och mannen lyssnade tålmodigt tills jag tillslut äntligen var färdigpratad och kunde slockna.

Men ja. Kiviks Musteri, alltså. Vilket ställe.

Utanför Swedbank Stadium hade våren explosion, varenda träd blommade och gjorde att det, trots regnet, var så vackert att jag var tvungen att stanna upp och andas ett litet tag. Finns det något vackrare? Än det där?

Lunchen var otroligt bra. Jag hade bästa läget såklart, satt bredvid min mentor och mittemot Kenneth – Svenskt Näringslivs nya ordförande. Han har bara suttit på tjänsten i drygt fyra veckor, men verkar vara en sanslöst vettig man som jag tror kan åstadkomma mycket. Rolf presenterade resultatet av deras senaste enkätundersökning, det pratades om åtgärder och om hur man ska minska ungdomsarbetslösheten och diskussionerna gick varma runt borden.

Jag älskar den här typen av miljöer; erfarna, garvade entreprenörer som pratar bullrande och har så mycket kunskap som jag liksom bara vill dränka mig i.

Och nu är jag hemma igen med hjärnan full av idéer och försöker samla ihop mig lite inför kvällen. Och just det! Jag har skaffat Instagram nu, ni som efterfrågat det. Jag fattar ärligt talat ingenting men nu har jag det och postar bilder för glatta livet.
Attvaranagonsfru heter jag. Hoppas ni hittar mig.

Blus och väska/Folk, skor/Principessa, kjol/Provrummet, skärp/Asos

Titta! Den här fantastiskt femtiotalsflirtande kreationen hade jag alltså tänkt strutta runt i idag och känna mig fasligt sekretarartjusig i. Och så regnar det. Hur tänkte vädret där? Som mammaledig tar jag liksom varje chans man får att klä sig i något annat än långkalsonger med gröt på, och vippig kjol med sekreterarblus var liksom det som behövdes, kände jag.

kofta/Skunkfunk, chinos/Circle of Trust, skärp/Ralph Lauren, glasögon/ See by us
Så det fick bli det här istället. Men med skor såklart. Fortfarande lite sekreterartantigt, men mer påklätt och mindre hej jag har fått vår-psykos. Tänk vad vansinnigt roligt det kan vara med kläder! Särskilt när man varit Tommy Körberg i nio månader och sen spenderat ytterligare sex månader med innan nämnda grötkalsonger. Och så har jag ett hemligt vapen!

Aha! Hur smart ser jag inte ut nu då? Va va va? Dessa tänkte jag slita upp och ta på mig om jag ska säga nåt om hur vi behöver en modernare lagstiftning kring turordningen och annat sånt skrytigt som jag snappat upp från Carl-Otto.

Så. Nu blir det företagarlunch! Heja heja.

Och så blev det onsdag, och jag sitter i soffan med datorn i knäet och yoghurt i handen och laddar för en dag full av inspiration och vuxenaktiviteter. Först är det företagarlunch med Kenneth Bengtsson (ordförande för Svenskt Näringsliv) vilket jag är galet pepp inför och som nog pågår mer eller mindre hela eftermiddagen, och sen ska jag bara hem och byta om inför kvällen då Kiviks Musteri bjuder in på blogg-galej. Jag tar med mig Nelly såklart (hon ska väl ha nåt ut av att hennes bästa vän bloggar kan man ju tycka) och vet att där ska finnas flera efterlängtade bloggare på plats.

Regnet öser ner så nu måste jag gå och botanisera i garderoben igen (det där med vara-vuxen-och-business alltså, har ju inte laddat upp så mycket för det) för den outfit jag själv var vansinnigt nöjd med när jag hittade fungerar absolut inte i regn om jag inte vill klassas som smått galen, och det är jag tveksam till om jag vill när det är företagarlunch.

Hej och hå. Nu kör vi.

Regnet hänger tungt i luften, vinden snuddar topparna på citronmelissplantorna ute på terrassen och får dom att skälva; jag lyfter ner allting i markhöjd där ute, skyddar basilika och rosmarin mot väggen, drar in trädpionen i lä mot murstocken och pratar samtidigt med varje växt som en gammal tant utan sällskap – nu ska då få stå skyddad här ser du, ingen fara och borstar bort jord från jeansen.

Så det blir inget terrassväder ikväll, inte ännu en skymning att sitta ihopkurad under och äta parmesandränkt ricottatortellini tillsammans med nån älskad och säga känner du? jag har tänt doftljus och få ett jakande svar (trots att man vet att han inte alls känner det eftersom vinden tar med sig alla doftljusspår när den kommer från det hållet, och eftersom han, trots många andra kvaliteter, inte direkt har näsa som en blodhund).

Men. Det är vår fredag och det finns ost i kylen och där ute mot en vägg står något han bygger till mig, och som jag vet kommer bli det vackraste hittills.