Att vara på väg.

Livet

Så nu sitter jag här igen, på X2000, och äter fortfarande varma kanelbullar som drösslar pärlsocker på tangentbordet så det knastrar under k-tangenten och jag får vända upp och ner på datorn och skaka den lite för att det ska lossna. Fredagar är väl inte min favoritresdag men det måste göras och jag trivs ganska bra med att åka tåg; jag kan läsa nyinköpta böcker som luktar skog och tänka på hur jag är gift med en dröm som brer mig knäckebröd på morgonen och letar upp min mobil som jag alltid glömmer var jag lagt och som låter mig skicka älskling jag är så sugen på bacon-sms för att sen stå vid spisen och steka två paket i tjugo minuter för att få dom sådär snudd på förkolnade som jag vill ha dom.

Ska ni göra något särskilt ikväll? Jag ska göra det jag alltid gör -äta middag, klia salukimage, gå igenom lite fotografier och slötitta på en film med fötterna bekvämt nerstoppade i ett par duntofflor. Inte så rafflande kanske men oj så skönt. Kanske dammsuger jag blocket efter saker att rädda trots att vi inte har den minsta plats för ett skåp till, kanske letar jag på nätet efter bra-att-ha-saker och köper något jag absolut inte behöver.

Men först en dag i Linköping med nya människor och med den där sömniga längtan efter helg jag haft sen i måndags.

Att vara frusen.

Livet

Har äntligen krupit ner under duntäcket och ligger så platt jag bara kan över värmemadrassen för att suga åt mig så mycket värme som möjligt. Man får passa på nu när flickorna är ute på kvällsrunda, för sen kommer de dundrande upp för trappan och tar sängen i ett kliv och sen är man snart utmanövrerad från värmemadrassen. Resten av natten ligger de sen som bekväma paddor där och jag får på sin höjd plats med armbågen och ena skinkan.

Nu ska jag försöka hålla mig vaken till ytterligare ett avsnitt Fringe, sen ger jag upp och vältrar mig i graviditetströtthet. Imorgon blir det upp på tok för tidigt för X2000 och en fredag i en annan stad, men sen är det helg. Underbart.

Att ha fått världens bästa möhippa.

Livet

Ni har ju fått se bilder på bröllopet, men nästan inga från möhippan. Och det är synd. För den festen var nästan lika rolig som bröllopet. Snudd på. Det var sådär så att vi pratade om det i månader efteråt och fortfarande kan skratta ihjäl oss över minnen vad som hände. Och framförallt så var det ju en dag som jag fick spendera tillsammans med de finaste människorna i hela världen. Mina vänner.

Det började med att jag fick en väska hemskickad med instruktionen “klä på dig det här”. I väskan fanns en gräslig plyschdräkt som var måttsydd efter mig, en banderoll med texten heja mig! jag ska gifta mig med en doktor! samt en slöja fastsatt i en prinsesskrona. (Den där dräkten skulle tydligen vara från “Hål i väggen” men det fattade inte jag förrän dom berättade det). Och så fick jag en ögonbindel, såklart.
Kort efter ringde det på dörren och två händer ledde mig ut i hissen. Jag försökte så mycket klura ut vilka det var som hämtade mig genom få dom att prata, jag sniffade på dom, ställde mig så nära jag bara kunde – men ingenting avslöjade vem dom var förrän jag blev satt i en bil som spelade högljudd latinomusik och hysteriskt omkringkörd i Malmö för att förvilla mig. Då visst jag att det var C-O som satt bakom ratten. Ingen annan kan köra så ordentligt när de försöker köra vårdslöst.
Efter en kvarts bilkörning blev jag utslängd ur bilen med en karta i näven och instruktioner om att inte ta av ögonbindeln förrän efter tre minuter. Och där stod jag, mitt i centrala Malmö, i min silversparkdräkt mitt på förmiddagen och kramade en hemmegjord karta för glatta livet. Och den ledde mig till stadsparken, förbi joggande och parkarbetare, till en brygga där alla väntade.

Ja, jag hade  pojkar med mig på min möhippa. De är ju mina vänner, så varför inte? Men iallafall; där satt vi och åt frukost och drack skumpa och jag fick åla mig för kanotister och gud vet allt tills magen värkte av skratt och förlägenhet. Finaste Goran var med och fotograferade.

Sen åkte vi till Ribban och skämde ut oss totalt i någon form av uppdrag där vi skulle fotografera både det ena och det andra och jag fick en svettig man på cykel att undra om jag inte var riktigt klok. Nedan ser ni C-O göra en kissande hund. Mycket artsy dartsy.

Och sen var det dags för minigolf! Jag tog sönder en bana och praoade i kiosken och fick en handfull ekonomliknande män att bära runt mig.

Det var magiskt. Här är Goran förresten:

Sen minns jag inte riktigt, men jag tror att vi stack ut på olika uppdrag i stan. Jag klädde av mig på gågatan vet jag, och bytte kläder med någon. Och så var jag inne i bingohallen och plockade cigaretter och blev försöksuppraggad av en kille som tyckte att jag var fin i sparkdräkt och hade vunnit 2000 kr på blackjack.

Seglarskorna är riktigt heta till sparkdräkten. Jag vet. Och sen möttes vi i Folkets Park och räknade poäng och åt lunch och drack lite mer skumpa. Sen var det dags för danslektion! Vi gick allihop till en studio och fick kjolar och paljettvästar (männen också ja) och sen skulle de stackarna lära oss att dansa Single Ladies. Det är detta jag har på film och kämpar med att få upp. Ni kan säkert förstå att det är värt väntan.

Jag älskar den undre bilden. Älskar den. Alla mina fina pojkar i paljettväst och kjol, och sen C-O som inte riktigt når upp men som står där och säger Emma! Emma! Jag tarrrrr emot dej! med sin CarlBildt-röst vilket får mig att skratta så jag inte får luft. Tre sekunder senare tappar de mig med huvudet före och han tog inte emot, kan jag säga.

Sen åker vi kanalbåt och äter kött och lyssnar på trubaduren och Marie pratar med polischefen, och jag som har en fobi för gamla tanter som äter bananer fick nippran när mina vänner delade ut bananer till alla damer över 50 som fanns ombord på båten – och det var en hel del kan jag säga. Här sitter jag och våndas över bananattacken:

Och sen? Sen fick vi gå hem och byta om och sen blev det världens bästa middag på Epicuré och jag grät nästan hela tiden för att jag älskar alla så mycket och jag tyckte att det var så fint att de hade gjort en sån dag för mig. Finns en film på mitt gråtande också, jag håller tal till alla i sju minuter och gråter floder och det är nästan omöjligt att höra vad jag säger. 

Framförallt örlar jag när jag pratar med Nelly eftersom det var hon som organiserat hela dagen och hon är den vackraste människan i världen, utan förbehåll.  

Det här är också en hysterisk bild. Enbart på grund av Svåra Lena:

Hysteriskt. Ännu mer skrattar jag åt dialogerna som kom under den här bilden på Fejan:

Emma: Ha ha ha ha Lena har Gremlinsfylla 😀  
Svåra Lena: Jag ser ut som nåns anemiska fulla faster, som fick följa med för att “hon har ju inte så långt kvar, vi måste låta henne roa sig”
Marie: Vi står i samlad trupp och poserar, Lena håller i sig før att inte ramla… 😀
Goran: Jag pissar på mig av era kommentarer hahahah 🙂
Gustav: Och denna gången finns faktiskt CO där för Emma =)
Emma: Och han baxnar av ansvaret!
Goran: Kollar på denna om och om igen skrattar lika mkt, så fina! 
Emma: Dom ser ut som om dom har fångat en kvastfening i muttgardin. Och Lena var ett fyllo som råkade gå förbi. Ha ha ha. 
Emma: Jag gillar Lenas uppmuntrande hand på Saba. Som “bra jobbat, bra, ser fint ut”.  
Svåra Lena: Icke! Jag är INGEN fransläderjacka-tant som vill ha sällskap!  
Emma: Joooo precis det är du på den här bilden 🙂 Ha ha ha ha!!!!! En sån som bara “schyrre har du en cigg asså”
Saba: Men kära Lena… Förstår du nu varför du inte fick vin till maten 🙂 
Emma: Tjugo minuter tidigare har Lena kastat italienska köttbullar på servitören 😀 
CO: Jag vill poängtera att även om jag baxnar av ansvaret fullgör jag mitt uppdrag. Dessutom, som gubben på båten sade, så har jag snygga ben.
Saba:  Vem sa att du hade snygga ben, varför Har jag missat allt kul?  
Emma: Ha ha ha fan vad snällt, Saba! 😀
Saba: Nejjj jag menade vem sa att han hade dina ben?! Menade inte att han inte hade det haha 
CO: Jag har inte Emmas ben. Även om jag önskade.

Och så fortsätter det. Jag kan inte ens läsa de kommentarerna nu utan att nästan hasa ner på kontorsgolvet av skratt. Men hursomhelst, det här blev ett jättelångt inlägg. Avslutar med en annan hysterisk bild där det ser ut som om CO ska köpa sex av Svåra Lena, och där hon är aningen tveksam till transaktionen.

Förstår ni att jag är en sån som skrattar? Det går inte annat med såna här människor i sitt liv. Går inte.

Att lunchpausa.

Livet

Nu är det arbetstidens bästa timmar kvar; när jag är mätt och pastavarm och sitter och gungar på min kontorsstol och kan koncentrera mig på andra saker än mat. Som om jag ska till Linköping eller till Stockholm i morgon, tillexempel. Eller som att det bara är fyra timmar kvar innan jag kan hämta ut flickorna från dagis och ta med dom hem och dela soffan med deras beniga kroppar och lena öron.

Svåra Lena har hittat en hemsida som gör slogans av ens namn och detta ger upphov till ändlösa skratt mellan våra bord.

– Lyssna, lyssna! Feel the magic of Emma! Ooooooo. Pornografiskt! och så skrattar hon hä hä hääää och slår näven i bordet.
– Svåra Lena då? undrar jag.
– Svåra Lena – See more. Do more. Hä hä hä!

Och sen sloganiserar vi halva kontoret och har omåttligt roligt åt detta och innan jag vet ordet av är lunchen slut, resten av arbetsdagen påbörjad och beslutet att det blir Linköping imorgon igen taget.

 

Att kapitulera.

Livet

Jag fick kapitulera inför tekniken igår. Inte något format gjorde Svåra Lena-filmen rättvisa. Jag ska fråga IT idag och se om de kan hjälpa mig (trots alla analsökningar) för den filmen är ett måste att se. Faktiskt.

Har ni det lika kallt som jag? Det är sådär att det når in i märgen, fötterna domnar i UGGsen och röken står som en plym ur munnen på mig när jag väntar på bussen. Är det inte nog nu? Jag tycker det. Jag behöver några dagar då jag kan ta mig till jobbet utan att svära en enda gång över kylan, och några dagar då jag kan sätta mig vid kanalen på lunchen och blunda mot solen och äta glass och prata med Svåra Lena om den där gången  hon fångade en blind anka med fiskelina.

Och vet ni? Ni kan vara världens finaste. Tack för all respons ni ger. En av favoritstunderna på dagen är när jag alldeles nyvaken sträcker mig efter iPaden som mannen lagt fram på kudden till mig och sen kan ligga och morna mig i sängen och läsa allt ni skrivit under tiden jag sov. Det är nästan ofattbart för mig. Tack.

1 1,101 1,102 1,103 1,104 1,105 1,160