Godmorgon.

Livet

Efter att ha varit lugnt i ett par dagar vräker snön ner igen. Det är nästan så det går i sidled utanför fönsterna. Flickorna vände i dörröppningen och tassade tillbaka upp på övervåningen för att buffa ner sig hos mannen igen under duntäcket. Själv försöker jag tända en brasa (börjar få grepp på det nu) och funderar på vad man ska ge i julklapp.

Vad ger man en syster i julklapp?

Och inte vilken syster som helst, utan den bästa. Den sortens syster som har lockigt hår, fyra barn och en galen exman. En sån som står stilla i världen när allting annat är kaos och som man alltid kan ringa närsomhelst och som svarar efter tre signalen med värme i rösten och säger att hon har saknat dig. Den typen av syster.

Hon önskar sig praktiska saker, som ett par handskar eller en ljudbok, men det vägrar jag. Jag vill skämma bort henne. Helst av allt skulle jag vilja doppa henne i guld och knyta en vacker rosett runt alltihop men det blir ju lite svårt. En gång försökte jag ge henne en resa någonstans dit det var varmt och där människorna skrattade med hela ansiktet och inte bara ögonen, men hon tackade nej. Hon kunde inte åka utan barnen utan att få dåligt samvete. Det är sån hon är. Så nu funderar jag på att låta hela familjen åka.
Eller att leta upp en Napoletansk Mastiff – tydligen har hon fått ögonen på en såndär bjässe och får något mjukt i blicken när hon pratar om dom. Hon har redan tre hundar (jag vet) men ändå. Vill min syster ha en Napoletansk Mastiff dreglande hemma så borde hon få ha det.

Nu ska jag se om jag får upp familjen ur flanell-lakanen. Idag är en dag att bli insnöad på.

Att bli som en pensionär.

Livet

Ibland undrar jag hur det gick så fort. Förstår ni?

Från midjekorta tröjor och en längtan efter storstad –
till festivaler där man sov i tält och luktade hamster och åkte moped i hotpants ljumma nätter  –
till halsbloss och colgatepojkar man hittat på Berns och som bodde i lägenheter med knarrande golv och hade systrar med flätat hår –
till den första gången man stannade länge nog för att lära sig hur någon fick rynkor vid näsroten när de var irriterade,

till nu.

När man har hus och varma salukimagar och är någons fru och bråkar med idioter på blocket som tror att de har ångerrätt. När man suktar efter att baka surdegsbröd, göra julkransar att spika upp på dörren, hitta nya cupcakesmaker och kärleksfullt renovera gamla skåp.

När man ser fram emot att sitta i soffan med en löjligt stor kopp saffransté i handen och bli gråtmild till Så mycket bättre.

Ja.

När blev man gammal? Egentligen?
Eller främst. När blev det så skönt att leva?

88 minuter.

Livet

Fredag. Visst är det nästan svårt att förstå? Duschar dagen ur kroppen, pratar med Fina Nelly, konstaterar att två meter guldfärgat band inte är lika mycket i verkligheten som det är i mitt huvud så jag kan inte göra klart dörrkransen som jag hade siktat in mig på. Så jag lyssnar på franska sånger och skruvar ihop vår nya tripodlampa som kommit med posten istället medan mannen är och späker sig i en bastu nånstans.

När jag ändå är i Martha Stewart-frenesi passar jag på att skruva ihop en lampa till, slipa lite mer på köksluckorna och hänga upp dagens Lexingtonförälskelse i vardagsrumsfönstret.

Sen tar jag ett steg tillbaka och ser på vad jag åstadkommit. Blir lite rädd för mig själv. Kommer på att jag dessutom åt en osedvanligt nyttig lunch idag bestående av sallad och smoothie vilket inte alls bådar gott för karaktären.

Bestämmer mig för att det får vara nog med Martha:ndet för idag. Beställer pizza.
Är nu 88 minuter ifrån en rykande cheddarskapelse med extra tomater.

Häpp.

1 1,101 1,102 1,103 1,104