09 – Min tro.

Livet

Jag är troende. Tyvärr inte på det där hejdlösa jag-klarar-allt-som-kommer-i-min-väg-sättet som man ibland träffar folk som är, utan mer lugnt och försiktigt troende. Som att jag tilltalas av tanken på att allt är okey. Att jag alltid har någonstans att vända mig när det är extra mörkt ute och jag behöver en hand som håller min. På det sättet.

Ingen i min familj är kristen eller troende, så från min sida är det och har det alltid varit ett val. Inget jag har fötts in i. Och jag är ingen A-kristen heller, det kan jag inte påstå. Jag tycker att gamla testamentet är en orgie i tråkighet, jag dricker sprit, jag har kysst tillräckligt många män för att klassas som Babylons sköka och jag har inte en bönestund dagligen. Men jag tror. Och jag tror att det är det viktigaste.

En gång i tiden försökte jag skaffa mig någon form av tillhörighet och hamnade i en brokig samling frikyrkliga som jag älskade. Vi var från två helt olika världar – de som var infödda i samfundet och inte visste något annat, och jag som svor och rökte och inte förstod varför alla tittade på mig med skräckblandad förtjusning när jag vände mig till pastorn och sa “och vad fan ska du ha den till?” när han fick för sig att han skulle köpa en vinge till sin nyinköpta bil.

Några månader senare tyckte han att han och jag skulle gifta oss och återvända till hans by och driva kyrkan där. Jag såg det aldrig komma. Han hade de snällaste ögon jag sett och var lugn som en duva på händerna, och jag övervägde det hela i tre sekunder men jag skulle förstört hela hans bygd om jag hade flyttat med och dessutom skulle jag aldrig kunna leva med att vara den första kvinna han någonsin kysst utan att känna att hjärtat gick sönder litegrann varje gång jag tänkte på det.

Efter det blev det aldrig sig riktigt likt och jag suddade ut mig själv mer och mer från gruppen, men bara på eget bevåg och aldrig för att jag någonsin kände att jag var tvungen. Jag tror inte att någon annan visste om att han hade förälskat sig där någonstans bland veckorna när jag suttit i hans soffa och diskuterat men på riktigt? har du aldrig varit tillsammans med någon? ens lite? och stått i hans kök och rökt hängande ut från hans köksfönster med ena handen på fönsterkarmen för att inte falla.

Men hursomhelst; tron fanns kvar. Och det gör den fortfarande. Jag har blivit lite visare genom den. Som när jag debatterade med en äldre pastor en gång om det där med att vända andra kinden till –

– Jag har så svårt för det där, sa jag. Vad menar ni? Att man ska ta hur mycket som helst och låta folk bara klampa över en bara för att man är kristen?

Han skrattade till lite och sen förklarade han:

– Nejdå. Låt säga att jag är på en nattklubb; och någon kommer fram och slår mig på käften. Okey?
– Okey.
– Då vänder jag andra kinden till.

– Det är ju schysst.
– Verkligen. Men det står det ju i bibeln att man ska göra,
sa han och log. Men ponera att jag vänder andra kinden till, som bibeln säger, och så slår han igen?
– Ja?
– Då står det inte mer,
sa han och jag skrattade.

Och det är enkelheten i det jag älskar. Att man ska ge människor en andra chans, vända andra kinden till.

Sen står det faktiskt inte mer.


Arlanda.

Livet

Det är något särskilt med flygplatser. Den där doften framförallt; av resväska och gummimatta och äventyr, men även känslan av att vara på väg någonstans tillsammans med andra. Jag sitter med kollegan och dricker isté och biter på naglarna ful ovana, jag har börjat igen och om en halvtimme är jag påväg i ett flyg ännu en gång.

Det har varit två dagar med skrattande och handskakande och kramande – jag njuter av folksamlingar och hela den där föreställningen det är i sig att stå framför människor och prata, jag erkänner det. Och av kontrasterna; det lilla bolaget med dunjackskramar till det lite större med ytterrockskramar; hela tiden med det där kostymfrasandet runtomkring och doften av nybryggt kaffe och skrapandet av stolar hos otåliga säljare. Jag får gåshud av såna miljöer. Det är det jag kan.

Men nu är den här veckans resdagar över och imorgon är det kontoret igen och jag kan gå tillbaka till att ha bekväma jeans och varm choklad.

Äntligen.

Livet

Ja. Äntligen är jag tillbaka på hotellrummet med tårna nedstoppade i ett par raggsockor, håret i knut och kroppen efter-jobbet-trött. Öronen susar sådär som de bara gör efter att man har suttit i stimmiga lokaler och skrattat så att tårarna runnit, men lakanen är oemotståndliga och nyss hade jag en helt bisarr upplevelse när jag drog ut en jätteplanka under bäddmadrassen till min kollegas stora förvåning. Seriöst. Varför har man en plywoodskiva under en bäddmadrass? Förstår ni hur hårt det är att ligga på?

Imorgon är det en ny dag och nya möten. Jag trivs i det där; handskakandet och leendena och de uppmuntranden orden men jag har alltid en längtan hem – till doften av hemma och känslan av den öppna spisen och njutningen av att sträcka ut sig i sin egen säng med en saluki mot magen och med en älskad som ett C runt ens rygg. Det finns inget som slår det. Inte ens kladdkakefudge på kastellet i Waxholm en stjärnklar onsdagsnatt.

Jag hoppas ni har haft en fin dag.

Ursäkta

Livet

Men jag är i ett vinterknastrande Stockholm och flänger på möten och pratar med män med kostym och långa ögonfransar. Och ikväll ska jag på julbord med den tekniska biten av företaget och dricka vin och le tills jag får ont i kinderna.

Men däremellan hoppas jag hinna få en liten stund att skriva. Hörs snart igen.

Dag 08 – Ett ögonblick

Äktenskapet & Bröllopet

Som vår första riktiga dejt. När jag sprang med andan i halsen, nyklippt och hjärtfladdrande över kullerstenen för att möta honom. Och han satt där med ryggen mot –

breda axlar, randig skjorta, en glipa nacke över skjortkragen, starka händer och det där lockiga håret som jag skulle lära mig älska bara veckor senare

Och sen hur han fick syn på mig i ögonvrån, huvudrörelsen, den där förvånade blicken som om han nästan glömt hur jag såg ut. Leendet i mungipan, den hastiga rörelsen när han reste sig för att fånga in mig i en kram. Doften av tvättmedel och saltvatten mot hans hals. Allt det där.

Men framförallt han och jag och det där skrangliga bordet mellan oss, hur kall sangrian var och hur mycket jag tyckte om sättet han satt på; tillbakalutad med benen sträckta mot mig under bordet och handflatorna liggande ovanpå som varma, tunga fåglar. Hur han någongång, efter en evighet, lutade sig fram och tog mina små händer i sina stora och hur jag lät det ske. Och hur hans ögon såg ut just då.
Och sen det andra – hans hand på min ländrygg till taxin, hans näsa i mitt hår och därefter inget annat än en resa hem till varsitt håll med ett fånigt leende och tusen bjällror i magen och bara veta att den här gången är det på riktigt.