Kategori: Silkesapan

Att vara lätt att roa.

Jag vet faktiskt inte vem som tycker att det är roligast att Silkesapan har en tygkub på huvudet. Han; som försöker följa den med blicken tills ögonen liksom rullar bak i huvudet, eller jag; som skrattar så jag tjuter åt hans uppsyn. Men det är sånt vi gör om dagarna, iallafall. Leker med en petflaska […]

Att vara sin mammas pojke.

Vår son är väldigt lik sin pappa. Visst är det så. Han har sin pappas färger, huvudform, virvel och ögonfransar. Och lår! Sin pappas tyngdlyftarlår har han också. Visst har han lite av mig; som näsan och läpparna och den där fusk-skrattgropen som sitter mellan näsvingen och mungipan och bara syns i vissa ljus (när […]

Att ha blivit med tand.

Silkesapan har blivit med tand! En liten vass en i nederkäken som jag petar in fingret och känner på flera gånger om dagen och berömmer honom översvallande för. En tand, liksom. Snart har han mustasch och spetsiga skor och vill gå konsthögskola. Jag hinner inte med. Och vädret är inte alls lika terrasspillarvänligt idag- allting […]

Att kunna själv.

Jag har sagt det innan; hur fort kan en tid gå? Såhär fort har den inte gått sen den där sommaren 2001 när jag och Petra satt på Hamnpaviljongen varenda kväll med solsvidande axlar och drack för mycket cider och skrattade så mycket att vi var tvungna att vila pannorna mot bordet tills de fick […]