På måndag börjar jag arbeta.
Inte på samma som innan mammaledigheten, och inte med samma sak. Något nytt. Ett eget kapitel. Det är det jag har tisslat så mycket om, därför jag hamstrat ”kontorskläder” och därför jag varit lite extra virrig än normalt.
Jag startade ju eget företag redan i somras. Det var jag tvungen till tack vare bloggen och det älskar jag att jag faktiskt tog mod till mig och gjorde. Jag är egenföretagare nu; sköter bloggen där och annonsörer och allt det andra. Tar också uppdrag – som fotograferingar och föreläsningar och kurser i sociala medier. Det är en fantastisk känsla. Entreprenören i mig får gå bananas och leva ut och jag kan göra precis vad jag själv vill.
Men samtidigt är jag en arbetare.
Jag är det. Och det kommer jag alltid vara. Det visste jag redan innan; därför startade jag bolaget med en FA-skatt så att jag både kan arbeta och driva eget. Jag måste komma ut, få arbeta med andra, ha någon att göra stordåd åt. Inte bara mig själv. Så fungerar jag. Men jag visste att jag inte ville gå tillbaka till mitt gamla företag (som jag älskar) och göra det jag gjorde innan jag gick på mammaledighet. Jag är inte samma person, men tjänsten är den samma. Jag har rört mig medan den har stått still, och det går inte – jag måste framåt. Som Winnerbäck sjunger; jag går hellre framåt mot min vilja än jag vänder. Precis så. Och det har vi pratat om, mitt gamla bolag och jag, och har försökt hitta något annat, nåt gjort för mig. Men så blev det inte.
Istället blev jag hittad av ett företag, eller det hittat av mig – svårt att säga vilket, som redan hade en plats. En Emma-plats. På en marknadsavdelning på ett stort företag. Jag som egentligen har all min skriftliga grund inom försäljning och försäljningsmanagement ska nu sköta delar på en marknadsavdelning, och det är svindlande och stort och samtidigt så fantastiskt roligt. Precis som innan kommer jag inte berätta var, och det vet jag att ni förstår. Mitt bloggjag och mitt yrkesjag måste få vara åtskilda, leva isär. Så som de alltid gjort. Men glädjas med mig – det hoppas jag att ni gör. För jag är glad så jag storknar och full av idéer och är redan på full fart framåt – och vet ni vad det absolut häftigaste är? Att det är tack vare bloggen. Jag som faktiskt trots allt har haft vissa funderingar på om bloggandet kan vara mindre fördelaktigt karriärsaktigt kan nu stolt säga att – nej.
Jag fick drömjobbet inte trots min blogg, utan på grund av. Så glöm inte bort det, ni som bloggar. Vilka möjligheter ni skapar er, så mycket ni gör som ni kan vara stolta över. Allt det där. Klappa er själv lite extra på axeln och säg heja mig och ha med er att det kanske nån dag kommer öppna andra vägar för er – inte bara de otraditionella.
Så på måndag börjar jag arbeta. Bara femtio procent första månaden, tills mannen har skiftat över och kan vara hemma med busen och ha pappaledigt. Han är ju redan hemma en dag i veckan idag och kommer vara hemma en dag till, och resten sköter jag hemifrån. (Buse-separationsångest får bli ett helt nytt inlägg känner jag – hur överlever man att inte stanna hemma i arton år? förmodligen för att jag inte skulle överleva alternativet). Och bloggen och mitt bolag och alla roliga projekt kommer finnas kvar såklart – tro inget annat. Kring den händer nåt annat åh så spännande som jag får ha kvar som hemlis ett litet tag till; andra projekt jag är svindlande stolt över och en resa som snart tar fart och som kommer löpa parallellt med jobbandet.
Men iallafall.
På måndag börjar jag jobba.
Wish me luck. Eller vad man säger.
