Det är strålande höstväder ute – låg, varmgul sol och frasiga blad på gräsmattan och dagg precis överallt som gör mina byxben vattenfläckiga när jag är ute för att hämta tidningen. Tant ligger som en tjock kringla i soffan, busen plaskar med fingrarna i deras vattenskål och Tooka står på ovanvåningen och trycker ut huvudet genom det halvöppna fönstret och gör töntiga försök att skälla på grannens katt.
Här inne sitter jag och försöker lägga höstens livspussel bit för bit med en almanacka i ena handen och hjärtat i det andra – det är så svårt att fördela tid mellan det man vill (min älskade busemus) och det man måste (arbeta) och det man behöver för att fortfarande vara vid sina sinnens fulla bruk (i mitt fall; arbeta). Men jag tror det blir bra, jag tror att det landar. Mitt livs största projektledarroll; jag antar att det är så man får se det.
Men nu blir det att svepa halsduken runt huvudet och ta med flickorna och busen ut på en promenad och njuta av den där septembermorgonen som tar sig plats utanför fönstret. Stormen ska komma snart sägs det , och jag vill ha fått sol i håret innan dess.
