Det är nog måndag för mig idag.

Jag har dragit lilltån i dörrkarmen, fastnat i staketet när jag skulle hämta posten, petat fuktcreme i ögat, svett hårtopparna i ett doftljus, fått morgonkiss levererat i knäet tack vare sned blöja och nu senast lyckades jag ge mig själv en mindre skallfraktur genom att inte flytta huvudet när jag öppnade ett köksskåp.

Häpp.

Jag ska nog sätta mig och momsredovisa. Eller nåt.

Jag hade ju hämtat en påse höstnyheter från Factory som skulle fotograferas till deras Facebooksida. Det är alltid extra kul det där; när man själv inte väljer kläder. Då får man liksom prova saker man kanske inte nödvändigtvis skulle tagit i vanliga fall.

Den här gången bad jag Fru Sederblad fotografera, när vi ändå var ute i söndags och tog Tindys visitkorts-kort och bilderna till Nicoles header. Det var första gången någon annan fotograferade mig och fy tusan! vad det kändes konstigt. Hua. Men lite hann vi få med mellan skratt-attackerna (jag önskar jag kunde visa hela bildserien, ni hade dött) iallafall, och så här blev resultatet när Fru Sederblad fotograferat och jag redigerat:

 

 

Först har vi då dunjacka från Filippa K (minns ni när Filippa K kom med de där tighta jeansaktiga brallorna i beige som typ alla skulle ha, och som man vek upp längst ner? jag var kanske sjutton då och helt besatt) topp från Valerie och typ världens minsta (men skönaste) utsvängda jeans från Made in Heaven. Ungefär en minut efter att det här kortet tagits hittar Tindy en grodman och efterföljande bilder innehåller mig gapskrattande med öppen mun rakt in i hans feja. Men jag frågade aldrig om det var okej att visa honom på en blogg så jag kan inte lägga ut dom bilderna med gott samvete, känner jag.

(Och ni som undrar; ja jag sportar en sånhär på alla bilder – annars skulle de där jeansen sitta aningen annorlunda).

 

 

Armband från Unica.

 

 

Ljuvlig topp från Baum und Pferdgarten (som är ett av mina favoritmärken och vann danska guldknappen i år – yay) och chinos med glitterbälte från Maison Scotch.

 

 

Och så typ den snyggaste Hunky-ponchon i hela världen. Jag dör. Ville inte ta den av mig alls, men har en svag aning om att de skulle märka ifall den fattades i påsen när allt skulle tillbaka. Skit också.

Men ja. Det var det.

Och grodmannen, alltså. Ni skulle sett.

 

Hörni. Jag har haft världens märkligaste dag idag. Så märklig och så rolig att jag varit alldeles full av fniss och mest har gått runt här hemma och skakat på huvudet av förundran.

Den här underbara mannen, han som sitter i mitt kök och karvar ost, är VD för Skottorps Ost. Han hade hört att jag gillar ost och hörde av sig och undrade om han inte fick titta förbi. Och det fick han ju såklart. Så idag kom han med ostbricka och satt i mitt kök och berättade om bakterier och ystningsmetoder och lagringstider och skar upp små små bitar som jag skulle tugga på. Är det inte fantastiskt?! Jag blir full i skratt bara jag tänker på det.

 

 

Sluta nu äta och andas med näsan. Sånt sa han. Och sen satt vi där och andades med näsan och kände smakerna och hummade åt varann. Och så svarade han på alla mina frågor. Som vad hålen är till för egentligen. Och vad jag skulle kunnat äta på den tiden jag var gravid och trånade efter ost. Sånt. Och sen sa vi hejdå och han åkte hem och jag gick runt med fnitter och ost i magen. Bästa kombinationen.

Och sen kom Fru Sederblads man på besök. Och en bh på posten (dock inte relaterat till varann).

Ja.

Måndag, alltså. Inga konstigheter.

 

Ni som har hängt med ett tag vet att jag förra året blev nominerad till årets bloggmama. Jag kommer nog aldrig glömma den dagen; jag hade precis kommit ut från min BM och var dundergravid och Edward Blom hade kommenterat på min blogg (vilket jag fortfarande tycker är skitcoolt för övrigt) och så fick jag se mailet. Att jag var nominerad. Jag.

Jag blev så jävla glad.

Jag ringde typ alla jag hade i telefonboken, satt skakig på en bänk utanför Hemköp och ylade jag är nominerad till bloggmaaaaaama! i mobilen och kände mig som om jag vunnit på lotto. Och så gick jag till final och fick ha tjusig klänning och läckande amningsbröst på Berns och hela grejen vara bara så … stor.

Och i år är jag nominerad igen.

Det är galet och roligt och faktiskt precis lika häftigt som sist (även om jag inte ringer alla den här gången och inte håller på att svimma, jag är aningen mer sansad) – men. Jag har inte skrivit om det. Varför? För att jag har väl lite känt att det är någon annans tur nu. Någon annan som ska få känna detta första gången och bli hysterisk och sitta skakig på en bänk och få gå på Berns och vara på tok för överklädd.

Typ så.

Men så tänkte jag lite till och kom på att det är ju faktiskt ni som har nominerat mig. Ni. Och då kan jag ju inte sitta här och låtsas som om jag inte är glad – för det är jag ju. Så in i helvetes glad och tacksam och … ja, ni fattar. Tack! Fast gånger hundra och mer i caps lock:

TACK!

Så här inne kan man alltså rösta fram tills imorgon. Tror tyvärr man måste ha Facebook för att kunna rösta, har något med att förhindra fusk att göra. Ni får rösta på vem ni vill såklart, men om ni frågar mig får ni väldigt gärna rösta på Petra eller Katta Kvack. Eller mig, för guds skull, det är inte det. Jag är bara så glad att jag ens kom med det här året också, att ni gör nåt sånt för mig.

Så tack. Igen.

Bäst är ni.

klänning day/country-dreams, stövletter/alberto fermani, armband/h&m, örhängen/poppyboo (gåva), sjal/beck s

 

Vi var ju på Nellys kalas igår; busen, mannen och jag. Och som väntat var det ett kalas som inte gick av för hackor.

Day-klänningen (som är ett älskat reafynd härifrån) har varit med om mycket. Möten, mingel, ett restaurangbesök och nu kalas. Däremot blir nog nästa upplevelse en kemtvätt, då mangoätande elvamånaders buse och kramglad mamma inte direkt är en lyckad kombination. Örhängena som jag fått av Tindy var också en god tanke, men de åkte snabbt ner i väskan när jag konstaterade att jag med stor sannolikhet skulle bli öronsnibbslös om jag lät dom dingla i närheten av mitt barn en längre stund. Men såhär tjusig kände jag mig iallafall när jag åkte, och det är tanken som räknas.

 

 

Busen var också tjusig! Han hade fått en fluga på posten i ettårspresent från MiniMini (tack!!!) och den sportade han med bravur. Bra tänkt kan man tycka, då det visade sig finnas en massa tjejer på kalaset.

 

 

Gårdagens huvudperson och den finaste jag vet. Nelly. Herregud vad jag älskar den kvinnan!

Och finns det någon som älskar temafester mer än jag så är det Nelly. Hela kalaset gick i Alice i Underlandet-tema och där fanns roliga saker precis överallt; där fanns spelkort och citat och mossiga stubbar och hattmakarhattar och allt annat man kan tänka sig.

 

 

Och Saba var där, och mannens preggosyster med sin Folkpartist och en himla massa annat folk som busen kunde charma. Nelly bor i ett hus med en egen gymnastiksal på tomten och det var där vi höll till. (Det var för övrigt också där incidenten med den nakna greken och byns präst tog plats, om ni nu minns den).

 

 

Dom hade bakat litegrann. Kan man ju säga.

Det var ett helt otroligt uppdukat teparty-bord, med tårta och mascarponecheesecake och scones med hemmagjord sylt och Alice i Underlandet-muffins och kanelbullar och macarons och flädersaft och gud vet vad. Jag tog nog fem gånger och blev så mätt att det var lite sjukligt. Men det var det värt.

 

 

Busen hittade en ettårig tjej att förfölja, så det var så han förvaltade sin kalastid – stalka ettåring, sitta i Sabas famn, rycka Nelly i håret och turbokasa på golvet. Det var världens party, tyckte han. Jag åt muffins och kramades och åt scones och kramades och sprang efter buse och åt mascarponecheesecake så jag hade party jag också.

 

 

Och så var det presentöppnardax!

Nelly fick en låda med en himla massa bra-att-ha-saker och ett par Leetal Kalmanson-örhängen jag vet att hon har suktat efter hur länge som helst. Hon sa oooo och luktade på alla saker i lådan och såg fasligt nöjd ut. Jag satt på en stol mittemot och hoppade. Jag älskar när folk öppnar paket, det är den bästa känslan som finns.

 

 

Och sen var det dags att åka hem!

Men först var vi ju tvungen att säga hejdå till mopsarna (hon har tre, varav den ena nyss fått valpar och ser ut som Jabba the Hut) och gå en extra husesyn och titta på Nellys kontor där hon sitter och syr hundhalsband och försöker se upptagen ut, och sen kramades vi hejdå och stuvade in oss i bilen och åkte hem.

Japp. Världens bästa kalas, alltså. Och nu är jag cupcakesmätt tills slutet av november eller så.