Trädgården är inte livets roligast just nu om man säger så; buskarna är bruna och gräsmattan en kletig sörja (regn + regn + vinthundar) och träden är långt ifrån att slå ut – men ser ni solen?! Solen och en alldeles blå himmel. Det är ju inte klokt. Så längesen jag såg det att jag nästan glömt bort hur det kändes.

Men just här kunde man inte låta bli att få det där vårsprittet i bröstkorgen för vinden hade tagit semester för första gången på månader, solen strålade mot trappan och man kunde sitta ute och kisa och känna hur det värmde mot vinterjackan.

Gungan hänger där ännu och har verkligen sett bättre dagar, men bara det blir mer grönska så tänker man inte lika mycket på att den är mer grå än vit numera. Och så ut med lite gräsfrön så ska det nog bli ordning på det här tror jag. Någon skrev i en kommentar om sin längtan efter att åka till en plantskola och JA! Jag vill också. Hemskt mycket vill, hela tiden. Doften inne i växthusen, det där jordiga kryddiga, är som balsam för själen. Att knuffa sin skottkärra mellan gångar av plantor och omsorgsfullt välja ut kryddväxter är på min topp fem-lista över saker som ger mig fjärilar.

Ser ni?! Himlen?!

På sommaren är den här vyn magisk för då blommar rosorna åt höger och äppelträdet har blad och det blir som en portal man kan kika igenom och se himlen som oftast är ljusare blå då men trots allt blå och utan moln. Och murgrönan klättrar längs husväggen, bambun skjuter sig stor och buskarna blir frodiga igen och även om vi sällan är här och kan riktigt njuta av det (vi är ju oftast i Småland) så är det ändå en himla fin plats vi har här också.

Vår! Tre bokstäver som rymmer allt.

Ystad Teater. Hur vacker byggnad?

Den här bilden tog jag en bra stund efter klockan sju igår kväll och ser ni vad ljust det är? Hade nästan vant mig nu, glömt bort att reflektera över hur mycket ljusare det är och hur vi för bara en liten stund sen hade det nästan kolsvart vid klockan 5 på eftermiddagen. Men nu, när himlen är bar med bara några få fluffiga moln, kan man njuta av hur ljuset går från nästan genomskinligt till rosaglödande på kvällarna.

Anledningen till att jag tog bilden var dock för att jag fick en dejavu – för en herrans massa år sen dejtade jag en gitarrspelande, ranglig trummis och besökte just Ystad Teater en gång då för att se honom i en föreställning de hade där. Detta var alltså kanske 15 år sedan? Och hade ingen anknytning till Ystad alls på den tiden, innan jag träffade Banditen och vi sen flyttade hit så hade jag bara besökt Ystad denna enda gång; för att se den trummande på scen. Glömde helt bort det tills jag passerade teatern igår, fick ett minnesflashback och kom ihåg ja just det! Ironiskt nog är det jag mest kommer ihåg från föreställningen inte alls trummisen utan sångerskan de spelade med; hon var helt fantastisk. Minns inte alls om hon sjöng bra, det gjorde hon säkert, men hon rörde sig på ett helt magiskt sätt, hennes händer var som fåglar på nåt vis, och hon hade en karisma så stark att jag satt där och blev lite småförälskad i hela henne. Kanske en indikation på varför det aldrig blev nåt mer med trummisen, haha? Om man går för att se sin pojkvän på scen och istället blir trollbunden av sångerskan är det nog en ganska säker indikation på att det finns bättre saker att göra.

Idag har jag nackspärren från helvetet och har sovit kanske tre timmar inatt, så jag är inte så fräsch. Går runt och säger ajajaj och ser helt sned ut och värmer vetekuddar och försöker hitta en ställning som är okej, men har hämtat ut värktabletter nu så jag hoppas att den här natten ska bli mer uthärdlig och att jag ska slippa väcka hela familjen för att få hjälp med att vända mig. Tror det är veckans mindre ergonomiska arbete vid köksbordet som straffar sig, ska se till att använda skrivbordet och skrivbordsstolen bättre för såhär kan man ju inte ha det.

Men; ta hand om er! Och njut av ljuset.

Det har ju varit minst sagt efterlängtat.

Vilken värld vi lever i just nu, va?

Jag är extremt medveten, säkert överdrivet enligt många, men jag tänker mycket på det där med att riskera smitta andra eller att bli smittad själv så jag går inte på stan längre om det inte är väldigt tomt, jag tar endast take away i restauranger och jag går inte i mataffärer. Samtidigt vill jag, som inte har mitt jobb hotat, stötta företag så gott det bara går – jag beställer online, jag beställer matvaror som vi hämtar upp i ett skåp, jag shoppar det jag kan lokalt utan att behöva gå fysiskt in i en butik, jag handlar presentkort för att hjälpa till med likviditeten och jag beställer blombud åt såna jag tänker behöver det. Vi är mer eller mindre hemma i största möjliga mån; jag arbetar ju hemma, mannen kör bil till jobbet och pojkarnas skola/förskola är ännu i gång men vid minsta tecken på snuva är de hemma men annars? Inte mycket. Skulle absolut inte vilja gå på Emporia just nu till exempel, eller sätta mig på ett Pågatåg. Är så oerhört tacksam att vi slipper.

Så i helgen velade jag länge och väl om jag skulle åka till Åbergs.

Fördelen med att åka dit vore såklart att det är som ren och skär terapi för mig (har lika stort trygghetssug efter plantor som jag har över att stå i en box och klappa en häst – ger samma lugn på något vis), att få lite luft och att få en chans att få lite hopp om att det faktiskt finns en evighet efter det här kaoset också. Nackdelen? Folk. Gamla människor som jag absolut inte vill ska bli sjuka, även om jag själv är frisk så känner jag ändå att jag VET ju inte. Inte 100. Och då tar jag hellre det säkra före det osäkra.

Men efter en stunds resonerande med mig själv bestämde jag mig för att köra dit så jag var där precis när de öppnade, för att spana lite och se hur det verkade med folk. Åbergs är ju 99% utomhus och in i växtbutiken behövde jag ju inte gå om där var någon, och att stå ute på tryggt avstånd från eventuella riskgrupper är ju inga problem.

Så det gjorde jag. Och det är jag SÅ glad för.

För vet ni?

Där fanns bara ett annat par på hela Åbergs, massor av plats att spatsera på och m ä n g d e r av vackra, gröna plantor.

Det GAV hopp. Plötsligt blev allt där där odefinerbara inte lika verkligt och vad som var verkligt var alla dessa rader av plantor; alla dessa hav av vårblommor och örter och lökar som bredde ut sig och som man ville ta en av allihop. Det i kombination med ett strålande solväder blev en påminnelse om att i en skog bara 2 timmar bort väntar en trädgård på oss; månader av stillhet och värme och dofter. Och även om det fortfarande är kaos då så är vi inte en risk för någon där, eller någon en risk för oss, eftersom det är så isolerat. Bara knastrande grus, prunkande rabatter och röda odlingslådor.

Och även om du inte har en trädgård så finns det något annat som är vår för dig kanske? En balkong, torra gator, en liten strandremsa?

Allt detta finns, och kommer.

Så även om ni inte fysiskt kan ta er dit så kan ni ju titta på bilderna. Jag hoppas att de ger iallafall ett visst lugn? Man kan ju känna doften även genom bilder tycker jag – men v e t ju hur det doftar.

Löften. Värme. Sommar.

Så jag kom därifrån med en kruka, två rosmarin, en planta jag inte har en aning om vad det är och h o p p.

Framförallt det.

Om att det blir bra tillslut det här ändå.