Sommar, alltså. Äntligen. Vi fyller till Tants stora glädje upp hundpoolen med vatten och sitter sen tillbakalutade på trädgårdsstolarna och ser henne svalka sig med det där flinet bara Tant kan ha, och köttet doftar himmel på grillen och blandas med den svaga doften av solskyddscreme och salt.

Vi kan sitta hur länge som helst sådär, i trädgården, och prata om absolut ingenting – som att jag ska få sommarfärg på håret hos Böddi på onsdag och hur mycket vi ser fram emot att fira midsommar på Gotland med Petra i år. Och så leker vi vaaaar är busen? med Silkesapan och skär små bitar kött till flickorna och lyssnar på fågelungarna som finns i boet under takpannorna (vilket säkert inte alls är bra för taket, men väldigt bra för hjärtat) och svalkar oss med fotskugga och must.

Så har den börjat, sommaren, och det känns bra långt in i själen och jag bara vet att den här sommaren kommer bli nåt alldeles extra – några månader att leva på sen i höst när stormarna kommer tillbaka och trägolvet blir kallt som cement.

Vi har haft sommarmåndag idag – klarblå himmel och varmt gräs och Silkesapan har roat sig med att klappa Tooka, äta gräs och banka på en plåtväska medan jag har njutit av solen och skickat vad som känns som sjuttio mail. Dags att hålla igång projekten och starta nya; bara för att ett är färdigt är det inte dags att ligga på latsidan; det kommer hända så mycket roligt i sommar och jag försöker bara se till att listan utökas.

Nu har mannen smitit hem tidigt så nu ska vi tända grillen och lägga lite bubbel på kylning och smida planer och prata om att vi har fem veckors semester, sen, och hur man på bästa sätt fyller dom.

Igår kom Svåra Lena förbi och hade pusskalas med både flickorna och Silkesapan – framförallt Tooka såg sin chans att kunna ro hem en stunds ohämmad uppmärksamhet och kastade sig över Svåra Lena som en man i öknen skulle gjort över ett glas vatten. Och så satt vi i någon timme och pratade om livet nu mot livet förr, män med marsvin och den stundande sommarfesten på jobbet, och om huruvida man kan köra Segway i 15 cm kilklack eller inte. Efter en stunds kontemplerade kom vi dock fram till att det nog var bäst att låta bli. Särskilt sen Svåra Lena fick åka ambulans sist hon sportade skor i liknande höjd och hade den dåliga smaken att rasa ner för en trappa på Malmös kanske risigaste uteställe.

Så idag är jag Svåra Lena-tankad, utvilad och pepp för måndag!
Älskar känslan av en ny vecka.