Nej. Det gick bara inte att baka bort. Så jag gav efter och svor litegrann och tog min påse med hemlånade Lottisar (märket heter inte Lotta Djossou längre utan Lotta Jewellery har jag fått lära mig, rätt ska vara rätt) och mitt stativ och knatade ut på ängen. Vad ska man göra, liksom. Har man fotografiklåda så har man.

Henne smycken är så otroligt tacksamma att fotografera – allt har sina egna detaljer och det behövs inte så mycket; de talar så bra för sig själv. Klänningen? Det är en underklänning till Magali Pascalen. Jomenvisst. Man kan ju inte näcka på grannens äng, direkt, och vägen dit avverkade jag i morgonrock. Häpp.

Så nu är den lite, lite stillad – fotograferingsklådan – och jag tror att jag kan hålla mig tills imorgon utan att måla om tre skåp, matsalsstolarna och mannens äggskalsblåa cykel.

Jag tror det.

Trots att bara molnen är framme är det ganska varmt ute ändå, Tooka står på sitt vanliga ställe och ser svår ut, Tant ligger i gräset och tuggar ben och på andra sidan den öppna dörren ligger Silkesapan och kysser sin egen spegelbild med stor inlevelse. Och jag? Jag trampar runt med bara fötter och har fotograferingsklåda – ska ju fotografera några klänningar för Provrummet imorgon med den vackraste Hannan som finns, men jag vill börja nu nu nu – det var alldeles för längesen jag hade en arbetad fotografering och det känns.

Jag har bilder i huvudet och jag surfar objektiv och jag har den där kreativa rastlösheten i kroppen som bara försvinner om den får utlopp och det enda sättet jag vet att stilla den på är att måla möbler eller att baka bullar-

så nu ska jag ut i förrådet och se vad jag kan hitta som behöver ett lager färg, och sen ska jag fram med mjölpåsen och sen jäklar blir det bullbak tills spisen ångar.

Och så blev det torsdag och jag och busen ligger på vardagsrumsgolvet och gör upp planer; jag berättar om det där suget som finns kvar lite i mig sen Turkiet då vi var uppe i bergen i små byar där vinrankor klättrade på taken och där det gick getter i varje trädgård – hur jag sa sådär vill jag också till de andra och menade kravlösheten. Att ha en käpp, några getter och ett hus med vinrankor på taken. Och att leva i värmen – inte i det vinterkalla, mörka utan att alltid ha solen där, nära. Och så loggar jag in på Facebook och ser hur våra nyfunna turkiska vänner publicerar bilder på frukostar vid strandpromenaden och då kan jag inget annat än att sucka djupt och säga ser du älskling, sådär borde vi ha det till Silkesapan som kastar ett öga på skärmen och sen fortsätter att tugga på sin sked med ett nöjt ajmajmajm.

Men jag antar att man måste ha det så ibland, längtan, dels för att vi är ett längtande folk men också för att juni blivit mars igen och kastar gråa vindar utanför huset och för att jag är en sån som alltid lever med visioner –

och måste göra det.

Har ni sett Lotta Djossous smycken? Jag dör litegrann varje gång jag får ett sånt i handen eller ser dom på bild; det är som om hon har tagit all världens fabler och sagor och mystik och satt ihop dom i ett armband eller ett halssmycke eller i en ring. Älskar’t.

Framförallt mässingskollektionen gör mig salig – det är som Walla i smycken; unikt och vackert på det där sättet man så sällan ser nu för tiden, det är inte massproducerat eller tråkigt eller matt. Det är personligt. Och väldigt mycket jag. Har du varit här inne förut? undrade Johan som släppte in mig trots att det egentligen var stängt och jag försökte förklara att jodå jag har varit här, jag har varit här osunt många gånger kan man säga, lite stalker sådär ni vet samtidigt som jag gick runt med stora ögon och fingrade på allt allt allt och sa ja den där har jag.. och den där… och den gifte jag mig i… och undrade om jag skulle berätta att detta var min mans go to-ställe när jag behövde piggas upp, och att till och med jobbet sprang ner inför min trettioårsdag och köpte mig ett armband – för att de visste. Att detta var jag.

Ibland undrar jag om det ens får finnas såhär vackra saker. Egentligen. Det gör ju nästan ont. Men så minns jag känslan av en mässingssvala på min handled en dag på västkusten för snart två år sen – och då är det såklart okej. Och hur jag burit den om och om igen, och hur den försvann ett litet tag när vi flyttade till huset och sen hittades igen. Och min måsring och örhängena med fransk skrift och den där ugglan jag har och armbandet med adore –

Ja. Jag har en kärlek för Lotta Djossou.
Banne mig.