Sådär. Nu har jag varit inne i stan med Tindy och Becky och tankat energi; vi satt på Victors uteservering på Lilla Torg och åt fantastisk kycklingsallad och pratade strunt och berättade vad som hänt sen sist och skrattade åt sånt som faktiskt bara går att skratta åt; om eländet som finns, ibland, och dråpligheter och minnen.

Och Tindy hade med sig en massa tingeltangel som hon skulle fotografera Becky i, så vi botaniserade bland fjädrar och pynt och sånt som klirrar och sa ooooh och skrattade lite till, och torget sjöd av människor och solen kom äntligen på besök, så vi satt kisande i värmen och beställde in nåt svalkande att dricka  och konstaterade att det var en ovanligt vacker nationaldag i år.

Och sen sprang jag en snabb runda till Lotta Djossou för att låna lite smycken till fotograferingen och jag älskar älskar älskar hennes saker (hade ju till och med Lotta när jag gifte mig) men bilder från butiken får ni se ikväll, för nu väntar grillen på nationaldagsmiddag och gräset är fortfarande varmt och jag har en skäggig man med mjuka händer som säger jag är hungrig älskling och ler sitt största leende.

Ni får ursäkta. Men jag är fortfarande inte riktigt i bloggfas; jag är fortfarande semesterstökig inuti och har svårt att hitta både bilder och ord av mig själv just nu. Är det torka man kallar det? Jag har torka. Men samtidigt är det det sämsta ordet för jag har inte torka, inte alls, jag har tvärtom – jag har alldeles för mycket som skvalpar runt och alldeles för mycket som har hänt och alldeles för mycket som ska hända; och jag kan inte berätta om det. Och då är det svårt att hitta nåt annat där i röran.

Men idag är vi lediga, tillsammans, och jag ska in till stan och låna smycken inför fredagens fotografering och så ska jag träffa Tindy och få höra vad som har hänt i världen de senaste två veckorna egentligen, och jag ska försöka skaka av mig den här rörigheten bland chai och kullerstenar och världens vackraste mässingsfåglar –

och snart har jag nog orden igen.

Nä. Jag vaknade aldrig riktigt till liv idag. Mentalt verkar detta vara en söndag – som gjord för att se film med ruskvädret utanför och med en hand på mannens mage, och jag har redan bytt om till de skönaste byxor jag har och satt mig i soffan och ropar ge mig maaaaat och ojar mig över hur seg jag är. Det är skönt det också. Mitt-i-veckan-söndagar.

Så det blir nachos med mängder av ost idag, nån thriller jag inte minns namnet på, Ben&Jerrys, en huvudkudde från sängen, en filt framgrävd ur gömmorna, framstupa sidoläge i soffan och kanske bara ett uns planering inför fredagens fotografering.

Söndag. Ja. Vi säger så.

bilder: www.biginturkey.com

Minnen. Vad är det man säger? Det finns ett ordspråk för det där.
Men detta. Dessa sju dagar med dessa tre kvinnor, detta kaos och skrattande och dansande och upplevande.
Detta hjärtevärmande, nära, overkliga.

Banne mig det roligaste jag gjort.

(Fler bilder ligger på bloggens fejansida).

Jag är lite svårstartad idag, lite långsam i rörelserna och lite släpig. Som om en liten del semester fortfarande sitter kvar i mig och vill ta det lugnt. Så jag låter den ta plats, gör inget mer än att sitta i soffan och lyssna på Carla Bruni och sippa té och jollra åt Silkesapan som har turbobana över trägolvet.

Och så går jag igenom bilder från resan, 1014 bilder jag aldrig sett förut och som Malenas man Ante tagit under tiden vi filmade och nu skickat en länk till – 1014 bilder som får hjärtat att svälla och skrattet att kasta sig mellan revbenen. Vill ni se några till? Tycker det är så svårt det där, hur mycket man ska visa innan det blir tråkigt och innan ni känner det som om ni sitter i soffan hemma hos svärföräldrarna och tittar på timlånga diabilder från deras resa till Kreta. För det vill jag ju inte.

Så idag tar vi nog det lugnt här hemma; jag (den svårstartade) och Silkesapan, kanske kommer vi baka något tillsammans eller sjunga Winnerbäck eller gå ut och ställa oss på gräsmattan och fråga himlen när det hade tänkt bli sol egentligen så att barnpoolen kan få komma fram och huden få lite värme.

Ja. Ungefär så.