Det blev grillat idag med, ja. Men det finns ju inget godare! Särskilt inte sen jag för första gången på två år läst manualen till Weber-grillen och nu dessutom vet hur man gör. Var ju inte alls att bara slänga på köttet på gallret och stå där och vända det och pensla det med olja och känna sig som värsta Mat-Tina så som jag gjort i typ hela mitt grillande liv. Där ser man. Man lär sig nåt nytt hela tiden.

Så ja, det blev grillat idag också; tjocka skivor varvat med chilibearnaise (så som jag får springa efter busen nu för tiden lär jag behöva mycket chilibearnaise för att inte börja se ruskigt hungrig ut), tomatsallad med balsamvinäger och till det en bruten bit lantbaguette. Jag dör så gott det är.

Och regnet håller sig med nöd och näppe borta, rosornas knoppar är på bristningsgränsen och gräset är fortfarande långt nog att kittla mig på anklarna när jag går.

Halleluja, det är sommar.

Och ni har väl inte missat tävlingen? Oh la la, kolla här.

Vi har lite samma intressen, Silkesapan och jag. Vi tycker om tingeltangel och saker som dinglar och min kamera, och nyss fann han mina Chie Mihara och visade sin uppskattning genom att dregla ner dom fullständigt. Det bådar gott. Kanske får jag mig en liten modedesigner, ändå.

Annars har mest förmiddagen gått åt vuxensaker, som att gräva fram en gammal väggkalender ur gömmorna och vara glad att den sträckte sig till juni 2012 så att man iallafall kunde få den här månaden någotsånär nerplitad och planerad. Men jag har även stått vajande på en stol och petat med en kniv i papptaket i hallen för att försöka se om det inte finns gamla brädor där under som kunde vara värda att plocka fram, surfat petskydd för vägguttag, kategoriserat bilder och bestämt mig för att omvandla hela gästrummet till en walk in closet.

Det är helt klart farligt att vara hemma igen.

Och så blev det måndag, vardagsmåndag, och Scout Valiant är tillbaka på jobbet och regnet ligger tungt i molnen, men Silkesapan är på samma strålande humör som alltid och jag har kylen full av st agur och kittostar – så det är mer än okej ändå. Jag dricker litervis med té såna här kalla dagar, sitter med benen i kors i en fåtölj och skrattar åt min golvkrypare och ser på Nyhetsmorgon att Reproduktionsmedicinskt Centrum i Malmö bjuder in par mellan 25-35 år att kostnadsfritt kolla sin fertilitet för att kunna förebygga och snabbt behandla eventuella problem, och det gör mig sentimental. Dels för att jag själv hade turen att kunna ha en apa, men också för alla de som kanske inte har det – och möjligheten att kunna ta reda på det fort.

Idag ska vi hålla oss sysselsatta här hemma; Leo ska krypa vardagsrummet runt och jag ska fixa tre omgångar bilder som legat och väntat sen innan resan, jag ska boka möten, svara på mail och rota fram en kalender för det börjar bli ohållbart att hålla allt i huvudet.

Och så ska jag ha måndag, vardagsmåndag, och tycka att det är helt okej ändå.

Vi har en lugn söndag. Äntligen. Sitter ner och pratar om just ingenting och äter choklad som Malena hade med sig innan vi åkte och jag sniffar på parfymen från senaste Glossyboxen och är larvigt förtjust i min nya House of Harlow-ring (det är något med mig och tingeltangel i år, jag kan liksom aldrig ha för mycket pynt) och Scout Valiant börjar-jobba-imorgon-myser med Silkesapan och surfar cykeldelar (ja, fortfarande) och hummar lågt för sig själv. Choklad, en ring, cykeldelar och en söt liten flaska semesterdoftande parfym – småsaker kanske, men en höjdare för humöret. Framförallt chokladen.Uj uj uj.

ring/House of Harlow, armband/icon, örhängen/poppy-boo

Och så passar vi på att ge kärlek till flickorna som har bott på pensionatet när vi var borta och som nu är överlyckliga över att ha familjen samlad igen och stryker runt oss med svepande svansar. De var våra förstabebisar brukar vi säga, för att liksom påminna oss själva. Det är viktigt att komma ihåg det där. Att ta sig extra mycket tid nu när man fått barn och ändrat balansen.

Och det är ungefär det vi gör idag. Tar det lugnt. Inget stressande, inget körande, inga möten, ingen som måste besökas. Bara en hel dag full av allt och ingenting samtidigt, timmar till för familjen och inget annat, minuter att sitta ner och humma och undra när grillen ska tändas och fråga om det inte är dags för en chokladbit till.

De små sakerna, ni vet.

Den bestämde sig för att stanna framme tillslut ändå, solen, så vi bär ut kuddar och filtar i trädgården och sätter oss i gräset och dricker iskall saft med klirrande kuber, flickorna släpar pinnar och busen ser ut som Povel Ramel där han ligger i stråhatt och rycker gräs med ett lyckligt häääää-ande. Jag har fläskfilé på marinad inne i kylskåpet; i chili och timjan och kryddor flyter den och väntar på lite skymning så att grillen kan komma fram – och bara tanken på nygrillat kött med kall chilibearnaise får det att suga i magen.

Vi kommer nog sitta här hela dagen med bara tår i gräset och sjunga nippertippan för Leo och bli överförtjusta när han vinkar tillbaka, säga ser du?! till varann och nicka ivrigt jag ser! och dricka vår klirrande saft och kasta godis till flickorna.

Imorgon börjar mannen jobba igen, men fortfarande finns det timmar kvar av ledighet och trädgårdshäng och doft av timjan i köket.