Att fastna för de små sakerna. (Eller alla sakerna).

Livet, Nestinghysterin

Jag är lite larvig med det där. Prylförälskandet. Sättet jag kastar mig över saker jag tycker är vackra och håller upp dom och beundrar dom och klappar på dom. Nästan lite som Gollum håller jag på och mumlar och klappar och pratar för mig själv och går liksom alldeles upp i det jag har framför mig.

Det kan vara allt ifrån små, egentligen ganska menlösa saker, som den här blåa tingesten jag snubblade över på Indiska och genast var tvungen att ta hem till Leos rum – till stora bastanta skåp (som igår) på över 1.75 som jag inte kan slå armarna om ens om jag försöker. Jag tror att jag kan ha fått det från min mamma, hon är nog likadan. Jag minns att hon utvecklade faiblesser för allt möjligt när jag var liten; allt från rashöns till gamla hopprep med slitna handtag till dyra-butiker-koftor med klappvänliga tryck av flygande änder över vass eller rultiga får i motljus.

Inte för att det ursäktar något. Men ändå.

Ikväll ska jag iallafall prata klart med den blå pendeln och sen se till att skåpet får några sista lager färg. För ja, det är sånt jag gör. Det är sån jag är. Bara något år från att vara tvungen att köpa ett hus med stora ekonomibyggnader som kan husera mina möbelskatter (eller från att börja bära svindyra koftor med andtryck, jag vet inte riktigt vilket).

Men det gör inget. Jag kommer att fortsätta att envisas med att det är en del av min charm.

Att vara på tillväxt.

Livet

Ni minns förra onsdagen? Då var jag en meter bred. Det är jag inte längre. Den här onsdagen är jag 102,5 centimeter gravid och har alltså expanderat två-och-en-halv-centimeter Leo på sju dagar. Ja… Vad säger man? Här händer det grejer.

Idag är det aningen kaos för att få ihop det sista inför imorgon. Temat är “En Midsommarnattsdröm” och jag håller tummarna för att jag ska få ihop miljön som jag hade tänkt mig. Utklädnaden är iallafall klar nu och jag har åkt runt hela Malmö med fina Alex och handlat plasthinkar och yxor och ståltråd och annat skumt till att fixa ihop dukningen, och idag är det bordsplacering och lite sista-minuten-saker som ska falla på plats. Och sen! Sen ska det bli en personalfest att komma ihåg. Minsann.

Men nu ska jag försöka jobba undan så mycket som möjligt eftersom morgondagen mer eller mindre är vikt åt festen, och senare ska jag träffa någon himla speciell som jag inte sett på säkert åtta, nio år. Och ni? Vad gör ni en onsdag som den här?

Att ha en ny kärlek som väntar.

Lutande Huset

Den här skönheten var idag tvungen att räddas från en lägenhet två trappor upp och bogseras hem till oss, till vårt vardagsrum. Och där står den nu och tar sig plats medan jag lyckligt cirkulerar runt den och ooooo:ar och tänker ut vad jag ska göra med den; hur den ska bli.

Så det är, som ni förstår, det jag tänker ägna kvällen åt. Såna här skönheter kräver sin lilla tid. Så medan mannen steker pannkakor ska jag börja att omsorgsfullt slipa bort allt gammalt för att se vad man kan hitta därunder och därefter får vi se vilken väg jag tar för att göra den ståtlig igen.

Just nu är det jag och mitt nya skåp mot världen.

Rekommenderade inlägg

Att vara två.

Äktenskapet & Bröllopet, Livet

Nu är det bröllopstider och det annonseras hejvilt och mängder av blivande brudpar går runt med fjärilsfladder i magen och åh! då blir jag nästan bröllopssjuk igen. För de månadernas planering och den festen var det roligaste jag gjort i hela mitt liv. Allting, precis allting runt bröllop, är magiskt. Jag har ju skrivit en del om det innan som här och här men hur mycket man än försöker förklara och hur förbaskat bra fotograf man än har (man måste älska Mikael Stiller) så når man ändå inte hela vägen fram. Men hörni. Vi kör en bildkavalkad till.

Bröllopet, alltså. Svåra Lena med en kräkpåse till mig nerstoppad mellan brösten. Vackra Nelly som för min skull sjöng bills, bills, bills för mannens pappa under middagen vilket fick mig att dö litegrann av skratt. Finaste Marie i sin drogliberala tiara som jag fick en förtjusande dam vid namn Ingrid att tillverka och skicka på posten. Och så min sparv Micke som gick med på att vara tärna med sin regnbågsfluga och sin tärnbukett och sina skakande händer.

Och så mannen såklart; min lockiga, krispiga man som doftar dubbeldusch och segel och som knappt kunde hålla tillbaka tårarna där i den lilla fiskekyrkan.

Ja.

Det finns bara en sak jag ångrar med det här bröllopet, bara en sak:

Att det redan är gjort.

 Att man bara kan göra det en ynka gång.