Igår kom en kartong kläder från Linolin, en box med frasiga Ewa i Walla för mig att plocka upp, fotografera och (tyvärr) skicka tillbaka. Och nej; kärleken har inte lagt sig. Vårkollektionen är precis lika vacker som tidigare kollektioner.
Den här klänningen blev det första jag slet upp och hade svårt att släppa ifrån mig; en Breik-liknande skapelse som är det närmsta midsommardröm man kan komma. Så klockan 06:10 i morse stod jag ute på åkern i dimman och försökte låta bli att låtsas om den gående man med hund som nyfiket strök längs med grusvägen och förmodligen undrade vad det var för galet, lättklätt fruntimmer som intagit bondens mark.
Och ja, väldigt artsy dartsy bilder – jag vet – men Wallorna gör liksom något med min fotograferingsblick; jag vill ha dom precis så.
Lite smutsiga, lite felexponerade, lite skavda i kanten. Som tagna i utkanten av ett krig nångång för längesen av någon som bara råkade gå förbi.
Och nu har jag nästan en hel kartong kvar och så många idéer att det skaver i huvudet. Många får jag dock låta bli att genomföra; jag vill rulla dom i jord och doppa dom i vatten och annat som inte riktigt fungerar när de ska tillbaka och säljas till någon annan som älskar dom lika mycket som jag.
Men ändå! Nästan en hel kartong.
Och nästan en hel helg att fotografera dom på.
