DVD:n förberedd med serier, Cops på TV (nåns hockeyfrille-svåger slog någon annan hockeyfrilla med en pinne – det är kvalitetsTV det), färskpasta med chili och vitlök, happy lightsen tända, flickorna i soffan och så mycket doftljus fladdrande att vi med största sannolikhet snart kommer att börja hallucinera av ångorna.

Japp. Det är fredag.

Klänning, halsband, gud-så-snygg-måste-ha väska, sandaler. Och Blackballoons showroom är öppet 30 mars – 1 april såg jag!

Ni vet att jag gärna fladdrar iväg lite i tanken; gärna framåt – till sånt som kommer sen. Det var likadant förra året, då hade vi vargavinter och jag satt inne och längtade så mycket efter värme att det gjorde fysiskt ont. I år är det inte lika kallt, men längtan finns där. Ändå.

Som efter stråhattar, mönsterna de ger på huden ni vet när man sitter på en solblekt handduk och tittar på hur saltdroppar torkar på benen. Eller efter doften av sololja, den som aldrig riktigt lämnar kläderna och som finns kvar på dina solglasögon när du plockar fram dom över ett halvår efter för den första vårsolen. Och efter det där lilla svidandet på näsryggen (det som bara kommer av salt och klor och sol och som gör ögonbrynen sträva). Det.

Ja, vi är ett längtande folk.
Jag är ett längtande folk.

Det är så det får vara.

Fredag. Och inte bara det! En fredag med sol på väg upp över åkrarna; dimman ligger tät här ute och det verkar bli ännu en såndär underbar vindstilla dag när man kan sitta ute på takterassen med Damien Rice och skålla ansiktet.

Veckans bästa dag. Och den börjar nu..

Man kan ju tycka att när man är 31 år borde det finnas vissa saker i livet som inte förvånar en längre. Som att bilen behöver tankas med jämna mellanrum för att fungera, att räntorna går upp och ner och att man faktiskt har gift sig med en man som då och då äter saker han hittat på golvet. Sånt borde inte förvåna en. Inte heller att vårsolen tar förbaskat bra trots att det bara är mars. För sånt borde man veta.

Ja. Man kan ju tycka det.
Men nej.

Idag har jag alltså legat ute i vårsolen i en timme med nyllet lyckligt vänt mot himlen och lyssnat på Damien Rice och viftat på tårna och druckit lättöl och känt mig fasligt dekadent.

Tro. ni. att. jag. smörjde. in. mig?

Nej, nej.

Eller jo; halvvägs. Jag var nämligen smart nog att stryka på ett snudd på centimetertjockt lager av SPF 50 på överläppen eftersom jag nuförtiden sportar en musche när jag blir solbränd och har en mindre släng av paranoia kring det där och inte riktigt känner att jag vill främja den illusionära hårväxten mer än nödvändigt. Men resten? Nej.

Så nu är jag svagt rosa i nyllet med en liten nyansantydan av lingon-i-mjölk på kinderna, hakan och i hårfästet. Och just det! Med kritvit överläpp.

Snyggt som fan, tjejer.
Jag bara säger det.

Snyggt som fan.