Trots att Silkesapan ser sjukt skeptisk ut på bilden kan jag glatt konstatera att han älskade babysim. Älskade det. Och jag? Jag har lärt mig följande:

1. Jag har en son som verkligen har fattat det där med handling och konsekvens. Därav spenderade han hela halvtimmen med att lyckligt dra handflatan i vattenytan tills jag droppade precis överallt och hade simhallens mest rensade bihålor.

2. Babysim kan delvis vara till för att ge mammor dåligt samvete över hur extremt illa det är ställt med de där förbaskade låtkunskaperna. Det ska såklart sjungas, precis hela tiden ska det sjungas, och den enda barnlåten jag kände igen var imse vimse spindel men den har jag inte tillräckligt med öga-hand-koordination för att kunna utföra med rörelser, så där fick jag antingen sjunga eller göra rörelser. Resten av tiden mimade jag. Japp. Mimade. Som en jäkla fjant.

3. När man kör över stora gupp kan det på något märkligt sätt hända att man hamnar i nån slags svart hål i tiden. Helt plötsligt är klockan i bilen en timme och en kvart tidigare än vad den var sekunden innan man körde över guppet. Hur är det ens möjligt? En timme och en kvart. Jag har varit med om nåt stort idag.

Ja, det var väl det. Men babysim, alltså. Rekommenderas.

Bild härifrån.

Okej.
Man vet att man är gammal när man inte kan se den där Pierre Robert-reklamen på TV (ni vet; den där en massa skrev vippande dansar förbi i tighta kalsonger – hittade den tyvärr inte) utan att bli generad och hasa ner i soffan och muttra men herregud! visa könet sådär på TV! med hettande kinder.

Det går utför, alltså. Det går utför.

Idag ska jag och Silkesapan på babysim. Det hela ska bli mycket spännande. Spänningen ligger inte bara i att klämma ner sig i någon form av badkläder och strutt the stuff i ett badhus, utan mer i hur Silkesapan ska ta emot det hela. Förhoppningsvis tycker han att det är lajbans och att 33 grader är hur trivsamt som helst att plaska i. För mig låter 33 grader snudd på vinterbad och jag inser att det gäller att vara nyrakad på benen för att inte ge folk punkteringsskador om man råkar snudda till varann under vattnet. Jag lär ju ha ståpäls på allt på den här arma kroppen som kan stå (vilket i och för sig inte är så mycket efter en graviditet och en förlossning, det kan jag säga).

Men det är några timmar kvar. Så tills dess fortsätter vi att ladda här hemma.
Armarna uppåt sträck och så.

Ja. Iallafall två medlemmar ur familjen har till fullo förstått att det är vår.
Idag har de sprungit så länge att Tant numera haltar som en pensionär och Tooka sover upp-och-ner i soffan.

Livet på en pinne.
Det är väl det det är.

Ooooo, nu är jag pepp! Fick nyss reda att på att jag blivit antagen till Novares och Veckans Affärers mentorsprogram vilket är heja heja och happy hippo så det bara skvätter om det. Såhär står det om programmet:

”Veckans Affärer och Novare Accelerate startar för fjärde  året succén VA/Novares Mentorprogram där Sveriges framtida ledare har möjligheten att få en av Sveriges mäktigaste profiler som mentor. Genom att konstruktivt dela kunskap och erfarenheter över generationsgränser,  är ambitionen att kraftfullt stärka unga kvinnor och mäns positioner i arbetslivet och bygga värdefulla nätverk med andra mentorer och adepter.

 Programmet riktar sig till unga kvinnor och män i karriären mellan ca 25-35 år som har målsättningen och potentialen att bli våra toppledare och nyckelpersoner. Målgruppen är unga män och kvinnor med höga ambitioner som idag är unga ledare eller specialister”.

Vad det i stora drag går ut på är att jag får en vansinnigt fancy person från näringslivet tilldelat mig som mentor, och så träffas vi med jämna mellanrum och diskuterar vad jag nu behöver diskutera för att utvecklas som ledare. (I mitt fall kommer vi förmodligen prata om hur jag kan göra mig av med ovanan att tycka att de flesta är idioter och att jag gör saker och ting bättre själv, hur jag kan använda entreprenören i mig i en roll som anställd – samt diskutera om jag någonsin kommer att kunna bli en förvaltare eller om jag helt enkelt får acceptera att jag är en katalysator och att jag trivs bäst som det). Vem jag fått som mentor har inte blivit officiellt ännu men jag har mina förhoppningar och håller tummarna att det blir den personen jag vill.

Och sen träffar man en massa andra ”adepter” och bygger broar och sådär, och efter ett år är man förhoppningsvis strået vassare än man är idag.

Japp. Det här är precis min kopp té.
Nu jäklar.