Just när jag sitter och äter frukost (tjock vaniljyoghurt med krossade linfrön och tranbär – jag dör så gott) och beundrar min nya lampa så kommer jag äntligen på det. Äntligen! Ni vet; jag har ju gått hur länge som helst med den där känslan av att jag har glömt något och har inteför mitt liv kunnat komma på vad tusan det är jag har glömt. Förrän nu!

Jag köpte två biljetter till en konsert till min mamma för några veckor sen. Eller, jag trodde iallafall att jag gjorde det. Det skulle komma ett mail med anvisningar om hur och var och när jag skulle hämta ut biljetterna, och det hela var i god tid före konserten så jag skulle hinna hämta ut dom och skicka upp dom till henne med god marginal. Men det har inte kommit nåt jäkla mail!

Och nånstans på vägen där, med silkesapa och fuffens och gud vet vad så har jag helt enkelt glömt bort det. Tills idag. Och konserten var typ förra veckan.

En assistent, alltså. En med hjärnan med sig. Det är det jag säger.

Vi fortsätter för fullt här hemma, klättrar upp och ner för stegar och sågar till plåtbitar och duttar med färg. Det mesta är sånt där tråkigt som inte gör nån skillnad men som trots det måste göras – men jag får ju upp min lampa iallafall. Tror den kommer bli finfin i vardagsrummet.

Och mellan klättrandet och duttandet så pausar vi; äter jordgubbar och sitter ner en stund och mannen kokar kaffe vars doft som ligger som en mörk slöja i hela huset, och utanför är det verkligen, verkligen vår –

och det finns få saker jag njuter så mycket av
som dagar som den här.

Idag tar vi nog morgon mest hela dan.