Bild: flickr
Engla ska förstora brösten och det har blivit ett jäkla ståhej kring det här; det tycks för eller emot och läsarstormen är ett faktum. Andra stora bloggare ger sig in i debatten och säger sin åsikt och nu är det tydligen även dags för mig.
Jag skrev en kommentar inne hos Engla igår, under hennes vad som måste vara typ femte inlägg/försvarstal om brösten. Såhär skrev jag:
Äsch, att du ens ska behöva förklara sig. Det här är inte din strid att ta, tjejen. Bara gör’t.
Och den kommentaren har jag förstått att några tar som att jag är pro dunderbröst och dåligt självförtroende och plastikoperationer, och man vill veta min åsikt. Och den kommer här:
Min åsikt om bröstoperationer är inte relevant. Vad som är relevant är att jag är för varje kvinnas rätt att välja själv, och för varje människas förmåga att fatta ett eget beslut – grundat på de saker som är viktiga för den personen och vid det tillfället. Jag känner inte Engla och jag hade inte trott mig känna Engla om jag så hade läst vartenda inlägg av henne sen hon startade sin blogg för många år sen. Jag kanske känner bloggversionen av Engla, men vem hon verkligen är, den Engla som sitter hemma i soffan i pyjamasbyxor och söndagstrött hår, har jag aldrig fått träffa och kommer med största sannolikhet aldrig göra det heller. Och därmed kommer jag aldrig någonsin göra det till min rätt att gå in och tala om för henne vad hon borde eller inte borde göra. Det är inte min plats att ta, jag har inte förtjänat den och framförallt – jag kan inte kräva den. Hon låter mig vara en del av ytan i sitt liv, låter oss som läsare se det hon väljer att vi ska se, men jag kommer aldrig någonsin förväxla det med att jag känner henne eller att jag har en rätt att med skam och dåligt samvete (det trodde jag aldrig om dig, nu är jag besviken, hur kunde du osv) tvinga in henne i ett fack där jag känner att hon borde va.
Så vad menar jag med min kommentar? Jag menar precis det jag skriver – att det är inte hennes strid att ta. Engla har genom att gå ut med sin operation blivit nån slags posterchild för bröstoperationer och förväntas ta all världens åsikter kring detta. Och jag är inte säker på att hon är rustad för det. Jag tycker inte att hon ska behöva förklara sig i fem inlägg när hon redan skrivit ett med en förklaring som är god nog för sig själv. De enda hon behöver förklara sig för är sig själv och de hon älskar och jag är inte en av dom. Och ja; jag önskar att hon bara hade gått och gjort operationen (bara gör’t) utan att gå ut med det – eftersom spridningen på detta (om vi ska prata påverkan på andra människor/unga flickor) nu är miljoner gånger större än om hon bara förstorat sina bröst och hoppats att ingen skulle märka det. Nu skrivs det om det på alla fronter och når så många fler än det annars skulle gjort. Och ju mer hon förklarar sig desto större uppmärksamhet får det och desto mer kan det påverka. Men det är och förbli hennes val att gå ut med det, oavsett vad jag önskar eller inte.
Sen kan jag tycka att det är anmärkningsvärt att människor blir så förvånade. Det är ju trots allt Engla; kvinnan som PW:ar sig till dunderform två veckor efter sin förlossning, äter keso med mandarin och unnar sig godis på lördagar. Hon har aldrig någonsin utgett sig för att vara Grynet.
Hon och jag är väl så långt ifrån varann vi kan komma där. Jag åt upp mig i Tommy Körberg-storlek under min graviditet, vägrar att gå fortare än att jag kan äta en muffins under tiden och har varit ganska tydlig med min syn på kroppen efter en graviditet – att det får ta den tid det tar och att om den aldrig blir som innan så får det väl vara så. Men det är ju mitt sätt att se på min kropp och mitt sätt att ta hand om saker. Det kan jag inte kräva att alla andra ska anamma.
Nej, jag tycker absolut inte att det är en bra utveckling om fler och fler tror att de måste operera sig för att vara vackra, jag tycker att det är fruktansvärt – men jag anser att det arbetet måste ske nån annanstans än i att tala om för Engla att hon är en dålig människa.
Själv gör jag min del genom att försöka sprida det jag vill förmedla och uppfostra min son på ett sätt som jag hoppas kan göra skillnad i hans samhälle när det väl är dags för det – det är det enda jag kan och vill ta ansvar för. Man måste börja med sig själv, och i slutändan är det bara sig själv man kan påverka att göra annorlunda.
Innebär detta att jag är för bröstoperationer? Nej.
Innebär det att jag är emot bröstoperationer? Nej.
Jag är helt enkelt för människan. Med eller utan bröst. Jag ska försöka förklara:
Jag har en väldigt brokig samling vänner. En person väldigt nära mig har lagt in silikon i sina bröst efter att hon fött en hel kull barn. Hon gjorde det eftersom hon tyckte att det var rätt för henne. Innebär det att jag respekterar henne mindre? Nej. Älskar jag henne mindre? Nej. För essensen av henne som person sitter inte i hennes bröst utan i hur hon bemöter världen och andra, hur hon får mig att skratta och på sättet hon stryker luggen ur pannan på sin son och berättar att hon älskar honom. Hennes två döttrar kommer att växa upp med en mamma med silikonbröst, men vad de får med sig i livet kommer inte vara det – utan det kommer vara den grundtryggheten som deras mamma har lagt varje dag genom att vara en fantastisk och ödmjuk person med respekt för andra människor.
Och så har jag en annan vän som hellre skulle dö än att sätta in silikonbröst. Alltså verkligen dö. Innebär det att jag respekterar henne mer? Absolut inte. Jag älskar och respekterar henne för samma anledningar som den andra; sättet hon bemöter mig och sin omvärld. Om dessa två var såna jag inte respekterade som personer så hade det inte spelat någon roll om de hade opererat sig eller inte, då hade jag inte umgåtts med dom. Med eller utan bröst.
Jag vill sprida självkänsla och glädje och trygghet till de som vill ta emot det. Om jag vill förändra eller påverka så måste det arbetet ligga hos mig – jag kan inte kräva det av andra. Och jag måste få göra det på mitt sätt, utan förväntningar från andra som jag helt enkelt inte kan fylla. Bara för att jag gjort en Tommy Körberg innebär det inte att jag vill bli en posterchild för postgravid mätthet – jag var toksmal innan jag blev gravid och om min kropp bestämmer sig för att den vill se ut så igen om en tid så måste den få göra det utan att jag gör någon besviken. För det sitter inte i det. Min person sitter inte i graviditetshullet. Det är lite samma sak. Den där förväntan man så lätt har på folk.
Och just det. Jag måste be om en sak. Snälla, försök att inte förvandla kommentarsfältet till nån slags ja eller nej till bröstdebatt nu. Det vill jag inte. Det är liksom inte det som det handlar om. Vad jag ville säga med hela den här alldeles för långa texten är att min filosofi är och kommer alltid att vara vänlighet. Oavsett. Jag ser utrymmet för människorna i mitt liv, för er, inte som fack utan som såpbubblor – jag kommer inte att kräva att ni ser ut på ett visst sätt eller tycker på ett visst sätt för att platsa in. Jag vill inte ha några färdiga mallar. Jag vill ha de där bubblorna istället, det utrymmet som anpassas efter vilka ni är som person och som kan tänjas nästan i det oändliga sålänge det som finns inuti inte har vassa kanter.
Jag vill påverka, men jag kommer aldrig någonsin att döma.
Oavsett om ni är korta eller långa eller tjocka eller skinny bitches, om ni är genuskorrekta eller tvärtemot, om ni har vanliga bröst eller silikonbröst, om ni funderar på att operera er eller tycker att de som opererar sig är dumma i huvudet –
det spelar ingen roll.
Det är inte däri det ligger för mig. Sålänge ni behandlar mig och varandra med ödmjukhet, vänlighet och respekt och ger varandra det där såpbubbleutrymmet att vara på så har ni en plats. Här. Hos mig.
Jag vill inte, och kommer aldrig att låta mig tvingas till, att döma.
Därför, just därför, är min åsikt om bröstförstoringar inte relevant.
