”När människans kropp är för liten så skrattar och gråter hon”.
Björn Ranelid, 2011

Så skrev han på min feja, Ranelid. Dagens första status. Och det är ju djupa grejer det här, riktigt djupa, och jag försöker att verkligen ta in vad det är han vill säga. När människans kropp är för liten så skrattar och gråter hon. Ja. Han kan ju mena på att när känslorna blir för stora så krymper kroppen, sådär så man säger att ”det får inte plats”.

Eller så kallar han mig tjock.

Det är ju också en möjlighet. Fast på ett fint sätt. Han har kanske kollat igenom bilderna lite snabbt och sett att det här minsann är en tjej som gillade kladdkaka i nio månader och så vill han säga att det gör inget. Sträcka ut en virtuell hand och klappa mig på axeln liksom, och berätta att det är förbaskat jobbigt att ha en för liten kropp. Att jag ska vara glad över att vara lite chunky.

Ja.

Att bli kallad tjock av Ranelid, alltså. Coolt.

Jäklar vad skönt det är med hotellmornar! När man kan ligga kvar länge och se ut över staden och bara vänta på att bli sådär snuskigt hungrig att man kan trycka i sig en gigantisk hotellfrukost. Nom nom nom. Och så väntar vi på Björn, förstås. Hoppas han är morgonpigg. Fast det är klart; det tar väl ett tag att kontemplera fram vad man ska skriva – han är ju inte direkt den som bara kastar ur sig en rad utan eftertanke. Nej nej. Inte Ranelid. Undra om han är nervös? Om han sitter där vid sitt skrivbord och knäcker med fingrarna och mumlar för sig själv, kanske går några varv i rummet.

Ja ja. Det här blir en bra dag.

Oj, vilken kväll det har varit! Berns är ju för det första så otroligt vackert. Kolla bara:

Och där var fullsmockat med folk, kön ringlade sig lång utanför och vad jag hörde så var alla biljetter slutsålda.

Tjejen med den svarta blomman i håret är vackra Lisa, hon var ju också nominerad. Henne tycker vi om. Läs henne! Hon var för övrigt den enda av de andra nominerade som jag fick chansen att hälsa på. De andra såg jag tyvärr inte.

Konferencier var Karin Adelsköld. Ingen aning om vem det är (är så dålig på sånt) men hon var skitduktig.

Mindre duktig var publiken som pratade hela tiden under prisutdelningarna. Inte så schysst kan man ju tycka.

Och vi då? Vi hade ju såklart pyntat till oss hela familjen.

Så himla roligt att ni tyckte om klänningen! Jag blev som sagt blixtförälskad själv och fnissade nöjt när jag såg att Laila Bagge hade den goda smaken att komma i en likadan. Den införskaffades på TINTIN igår och går att beskåda här om man i vanlig ordning vill se den på en hungrig tjej istället för en nyförlöst.

Mannen min var såklart tjusig som alltid. Ringen införskaffade jag på H&M häromdagen för 49:50. Hur bra som helst.
Och Leo? Han sportade en engelsk country-look idag. Lite Madonna-chic sådär. Dessutom ser det ut som om han har mustasch på bilden, men det har han alltså inte.

Och nu är vi tillbaka på hotellrummet och avslutar den här kvällen i allra bästa galastil:

Med pizza i sängen, skräp-tv och en väldigt förnöjd silkesapa. Lovely. Och hörreni – tusen tusen tack för alla peppande ord och allt hejande och allt det där andra ni gör som får mig så satans sentimental att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Och för att ni röstade mig till final!

Och minns ni? Imorgon är det Ranelid.
Herregud så spännande!

Jag hade iallafall samma klänning som Laila Bagge. Känns bra.

Heja heja, Spider tog hem det! Bra val, hon är skitrolig.