Så, nu är vi tillbaka på hotellrummet efter världens bästa middag. Men mer om det sen – nu först; bröstmjölken. Vad var det egentligen som hände?
Jo förstår ni, jag hade läst att man fick ta med sig vätska genom kontrollen om man reste med barn så jag passade på att ta med en flaska utpumpad mjölk. Inte för att jag vet vad jag skulle ha den till, men hey – ja är förstagångsförälder och planerar för all världens tänkbara och otänkbara scenarion och tyckte bestämt att en flaska bröstmjölk vore fiffigt att ha med fallifall. Dessutom slog jag likt en pensionär in den rigoröst i tidningspapper så den skulle hålla sig kall och fin (ja jag vet men skit i det nu).
Väl i säkerhetskontrollen står jag där med en sovande silkesapa i famnen och är stirrig för att det är typ sjuhundra väskor jag ska trycka igenom och kön bakom oss är hur lång som helst och det är första gången vi reser med barn och – ja ni fattar. Ni ser det framför er? Ja? Bra.
Duktig som jag är försöker jag peka på den ena väskan (så gott det nu går att peka med famnen full av silkesapa) och sa ”jag har vätska i den där” och la sen till ”ja till barnet alltså. Sån vätska. Mjölk. Det får man ha med sig”.
”Jaha” sa kontrollanten. ”Då behöver jag se den”
”Se den?”
”Ja.”
”Jaha?” sa jag och tecknade åt mannen att rafsa upp den ur väskan. ”Okej, jaha, jag har slagit in den. Det är bara mjölk”.
”Jag måste ändå se den” sa kontrollanten benhårt.
Så medan kön växte ännu mer bakom oss fiskade mannen upp min mjölkflaska som var inslagen med minst en regnskog tidningspapper, rafsade upp den och höll fram den mot kontrollanten med ett öga bak mot de andra passagerarna och lite stress-svett i muschen.
”Där är den” sa jag. ”Bara mjölk. En flaska. Varsågod”.
”Mhm” sa kontrollanten. ”Då måste du smaka den nu”.
”Ursäkta?” Jag lutade mig fram med lätt höjda ögonbryn. ”Jag hörde nog inte riktigt?”
”Du måste smaka den. Så är reglerna”.
”Smaka?” Jag trodde inte att jag hörde rätt. ”Alltså det är mjölk. Bröstmjölk”. Om han nu trodde att jag hade förgripit mig på en Arla-kossa på vägen in eller nåt. För han kunde väl ändå inte föreslå att jag skulle dricka bröstmjölk.
Men jo. Det kunde han.
”Såna är reglerna” upprepade kontrollanten. ”Du eller barnet måste dricka”.
Här förstod jag att han menade allvar och då tiltade det i huvudet på mig. Totalt. Hjärnan slutade liksom fungera. Jag stod där med halvöppen mun och tänkte nämen herregud är han inte klok?! och sneglade desperat ner på Leo som sov sött och inte alls inbjöd till att väckas för att tutas i mjölk från en flaska utan sugnapp på, och medan blicken gick mellan Leo och flaskan med mjölk som mannen höll i handen försökte jag på alla möjliga sätt få hjärnan att starta igång igen så att jag kunde komma ur den här bisarra situationen så snabbt som möjligt.
Och ja; jag vet att bröstmjölk är naturligt och att det säkert finns miljoner coola morsor som utan att blinka skulle halsa i sig kylskåpskall, mättande bröstmjölk framför en säkerhetskontrollant och en växande kö passagerare men jag är ledsen – jag är tydligen inte en av dom. Bröstmjölk i min mun – det gick liksom inte att få in i hjärnan. Det sa bara stopp. Hade jag fått suga lite på karamellen så att säga så hade det nog gått bra tillslut, men att stå där på morgonen och helt plötsligt förväntas inmundiga en kroppsvätska framför en blåklädd väktare…. Nä. Jag är ledsen. Jag fick brainfreeze.
”Alltså…” började jag och svalde hårt och då hände det.
Min stressade, handlingskraftiga man förstod att vi inte skulle ta oss ur det här på något annat sätt än att shotta bröstmjölk, så till min stora fasa sa han ”jag kan göra det”, skruvade av korken och tog sig en smutt innan jag hade en chans att hindra honom.
Tjejer. Tiden stod stilla.
Det var som i slow motion. Jag lovar. De sekunderna från hand till mun var de längsta i mitt liv. Mitt ansiktsuttryck måste ha varit obetalbart. Och när mannen heroiskt smuttat i sig en klunk, höjt flaskan mot kontrollanten och fått ett godkännande nickande till svar startade allt upp igen, jag fick bara ur mig ett ”herreguuud älskling?!” och ett hysteriskt fnitter, och medan vi rann igenom resten av kontrollen mumlade jag ”sååå disturbing, detta är sååå disturbing” tills vi stod på andra sidan och jag skrattat så mycket att jag knappt fick luft.
Så ja. Vad har vi lärt oss idag? Jo. Att när jag ombeds att dricka bröstmjölk får jag en blackout, att min man verkligen förstår innebörden av ”att ta en för laget” och att när man går igenom en säkerhetskontroll får man vara beredd på att smaka det man har med sig.
Oavsett vad det är.
